Hur många hus ser du på bilden? - Bråtemad 2

Min lilla relation om Gulsparvsgatan  efter släktträffen föll i ganska god jord, och jag fick frågan om jag inte kunde tänka mig att försöka erinra mig något om Bråtemad också. Här är resultatet av mina försök - del 2:

Bråtemad ca 1957. Stora huset t,h, Hennings rum och nya vedboden t.v

På Bråtemad fanns det två hus.

Eller tre. 
Eller fyra.

Det beror på hur man räknar.

Huvudbyggnaden, själva torpet, det med anor från 1700-talet, är lättplacerat: en enkelstuga där man kom in i ett litet kök, storstuga till vänster, loftet upp till höger, där morfar sov.

Men det andra.

Det var dels Gamla vedbon, som i slutet av 50-talet blev Nya rummet, efter kollektiv bygginsats med – tror jag – Bengt Jr och Sten J i bärande roller, men också med en lokal kraft som jag vill minnas hette Nicklasson och aldrig heller kallades vid annat namn

Dels var det Hennings rum, uppkallat efter en person som ingen av oss kusiner väl träffat, men som uppfört det någon gång på 20-talet (?) och därefter synbarligen trätt ut ur historien. Det var med sina fyra britsar huvudlogit för gästande under hela glansperioden, även om Nya rummet tog över en del efter hand.

Slutligen var det (Nya) Vedbon, på baksidan, upp mot skogen och med sågbocken och huggkubben i sin tur bakom sig. 

Vedboden inhyste även det ofrånkomliga dasset. Någon toalett inne i huset fanns givetvis inte.

Mina minnen av latrinhanteringen är vaga, och jag tänker inte belasta berättelser med några detaljer.

Som nästan alla vedbodar fungerade denna även som ensorts förråd. 
Här stod metspön och här hängde de fina men svårhanterliga maskdosorna av näver.

Detta byggnadskomplex, Hennings rum, Nya rummet och vedboden, betraktades nog trots allt oftast som en byggnad – de två förstnämnda fick en gemensam ingång när ombyggnaden var klar.

Två hus, alltså.

Stora huset

I grunden var det en väldigt enkelt torpstuga med ett stort rum, där man åt och umgicks. Detta hade fönster på kortsidan och på långsidan ut mot ängen, vid vilket senare stod ett stort bord. Rummet dominerades av den öppna spisen, som var av en relativt modern modell, inte forna tiders bakugn.

Karin J och Torbjörn framför
öppna spisen i stora rummet

Belysningen bestod av primuslampor, fotogendrivna pjäser med den karaktäristiska ”strumpa” som måste behandlas med försiktighet och där det blott alltför ofta gick en maska som tvingade fram ett byte, till svärande föräldrars förtret.

Stearinljus användes sparsamt – det var ju också den ljusaste tiden på året – men däremot förekom det ficklampor av allehanda slag och från allehanda tidsperioder.

I en krok i taket, väl avsedd just för lampor, hängde en flasköppnare i form av en dansk ölflaska, hemförd som souvenir vid någon av morfars många resor i sydväst, och använd för att öppna högstdensammes kvällsöl, som barnbarn ofta fick hämta upp från den intressanta men lite skrämmande källaren.

Akta huvudet!

En egenhet med rummet var att det låg ett halvt steg lägre än köket/farstun, vilket kunde vara förbryllande för den ovane som trädde in i husets relativa mörker; så mycket mera som man samtidigt fick tänka på att ducka för att inte slå huvudet i dörrkarmens överstycke. Högt i tak var det inte på Bråtemad.

Vid måltiderna satt Bengt Sr alltid på samma plats, längst in vid fönstret på den bortre sidan (jag antar men minns inte riktigt att mormor hade sin plats mittemot så länge hon levde) medan övriga placerade sig mer tillfälligtvis i någonsorts inofficiell rangordning. 

Barn hölls ofta isär vid bordet så att de inte skulle bli för stimmiga. Det blev de förstås ändå, och underhölls då med historier från en ännu mer avlägsen forntid när barn fick stå vid bordet och hålla tyst.

Hur klarade de maten?

Köket var primitivt. Där fanns en traditionell liten vedspis och ett gasolkök med – tror jag – två lågor./Edit: Jens påpekar att det inte var ett gasolkök utan ett fotogenkök som tändes med rödsprit - flaskan kan f.ö. ses på bilden t.h./

Dricksvatten hämtades ur Kallkällan ett stycke upp i skogen mot sjön Skrovann, disk- och tvättvatten togs ur bäcken som flöt förbi husen. 

Det primitiva köket.
Karin J framför spisen (1959)

Vid mitten av 60-talet kom elektricitet och därmed ett kylskåp, men fram till dess förvarades kylvaror mestadels i skafferiet, källartrappan eller i själva källaren.

Särskilt kalla blev de inte. Jag minns med fasa mormors hemgjorda filbunke, som säkert var en delikatess för den som förstår sig på sådant, men som inte var något för en fyra-femårig stadspojke.

Mjölk och ägg och kanske andra lantbruksprodukter hämtades ofta från granngårdar, dels närbelägna Björkdalen – alltid spännande att gå dit bort och titta på hönsen – dels det lite mer avlägsna Dyfjäll, strax bortom Stubbhult.

Skumrask

Jag kan se mormor stå och skumma av grädden med någonsorts enkelt redskap, så som hon väl antagligen lärt sig i sin barndom, på 1800-talet.

Det måste ha varit svårarbetat i detta kök som alltså inte bara var mycket enkelt utrustat, utan också litet, och dessutom fungerade som farstu och allmän korsväg.

Ändå lagades här inte bara vardagsmat - nyfångad laxöring, dagens abborrar, smörstekta kantareller & sånt, utan även mer avancerade ting. Morfar älskade ju plattfisk, så det förekom ofta. 
Havskräftor förknippar jag bara med Gulsparvsgatan, men kan ha fel. Vanliga kräftor förekom någon gång, med månar och allt.  
En gång, medan mormor ännu levde, åts det surströmming. Doftminnet förföljer mig fortfarande...

Även förvaringsutrymmen var det knalt med, inser jag vid en återblick. Alldeles vid dörren fanns några skåp där bland annat de Carl Larsson-aktigt blombemålade dricksglasen förvarades, och därunder en ganska liten arbetsbänk, där ovannämnda gräddskumning skedde.  Dörren fick ofta stå öppen för att släppa in en smula ljus att se att arbeta i.

Hönshuset som blev morfars

Längs med hela långsidan gentemot spisen löpte en ungefär halvmeterhög och två-tre decimeter bred betongkant, som fungerade som hylla (där stod dricksvattnet) och som (högt!) trappsteg upp till Loftet där morfar sov. Dit upp var det ett par rejäla kliv, inget som de mindre barnen klarade av, vilket jag tror passade morfar mycket väl på äldre dagar.

Dock är jag vid en återblick överraskad över att han själv klarade det utan problem långt upp över 70-årsåldern.

Karin J på en av sängarna
på Loftet. Obs lädertapeten! (1959)

Här fanns två väggfasta sängar, morfars till vänster och den som varit mormors till höger – där sov man då och då som besökande barnbarn. En oväntad egenhet var de spända lädertapeter som satt innanför sängarna.

Ett litet gavelfönster gav sparsamt ljus och utsikt ner mot Hennings rum.

Loftet hade enligt uppgift tidigare fungerat som hönshus, vilket alltid förbryllade mig, eftersom det verkade hemskt opraktiskt att ha hönsen en halv våning upp, med den enda utgången genom köket.

Hela detta parti var troligen en senare tillbyggnad, det ursprungliga huset, från 1700-talet eller ej, var nog bara köket och storstugan.

För detta talar den betongmurade källaren som loftet vilade på, och som definitivt var (relativt) modern. Det tycks också framgå av exteriören, jfr översta bilden.

...fylld av bayerskt öl...

Att gå ner i källaren var en skräckblandad upplevelse. Nedtecknaren av dessa rader har alltid haft ett stråk av mörkrädsla, och dessutom fanns det förstås möss där ibland.

Men samtidigt var det ett hedersuppdrag att hämta morfars kvällsöl – det förekom något som hette Pripps Bayerskt med bruna etiketter som väl var mörkt, och blandades med starköl i enlighet med torpare Lundegards egna ritualer.

Man fick öppna den stora luckan i köksgolvet, och se till att den ställdes upp ordentligt, och med ficklampan i handen klättra nerför de tre stegen – där det kanske stod lite kallvaror att undvika – och öppna själva källardörren av grova bräder med en rejäl hasp, och sedan stiga in i mörkret.

Stampa lite i golvet för att skrämma eventuella andra besökare och sedan så snabbt som möjligt exekvera beställningen. Och så snabb reträtt.

(Även i denna källare fanns det understundom konserverad frukt. Inte mer om det).

De andra husen

Det näst viktigaste huset (oräknat dasset, då) på Bråtemad var Hennings rum, som inte var bara ett rum utan ett eget hus, till vilket anslöt sig dels den gamla vedboden som blev Nya rummet, dels den nya vedboden inkl dass.

Jag vet inte när det uppfördes, men det behandlades närmast som en nybyggnad av den äldre generationen, så min gissning är på 20-talet. 

Vem den mytiske Henning egentligen var är också oklart för mig, eventuella läsare med bättre kunskaper får gärna tipsa.

Hennings rum och (här) Nya rummet
målades (om) 1960. Sten J och förf.

Hennings rum var i grunden en sovkammare. Fyra väggfasta britsar, två på varje sida, en liten garderobsavbalkning, en kamin. Vid det lilla fönstret ett bord där den under senare år medförda grammofonen eller bandspelaren kunde placeras.

Här sov gästande barnbarn/kusiner i diverse olika kombinationer. Om de minsta av någon anledning placerades i överbritsen fanns en ribba som kunde läggas på krokar för att hindra dem att falla ned.

Vid sängens huvudända fanns en liten hylla som man dels kunde slå huvudet i, dels placera sitt i Kungälv eller annorstädes inköpta godis på.

Det var som sagt primärt en sovplats, där man inför insomnandet låg och lyssnade på vindsuset i de höga granarna och ibland bruset från bäcken, om det hade regnat tillfälligt. 

Ibland drog sig någon tillbaka dit för att läsa och/eller lyssna på musik (morfar var inte förtjust i det han kallade ”slagdängor”), och någon gång lektes det inomhuslekar, men umgänget på Bråtemad skedde primärt utomhus eller i stora huset.  

Nya rummet  medan det fortfarande
var vedbod - men med sängar
 (ca 1959)

Det anslutande Nya rummet var som sagt från början den gamla vedboden, med stor otät bräddörr, men gjordes under 50-talets sista år om till ett riktigt rum, med gemensam ingång med Hennings rum, ett halvt steg upp. 

Här fanns åtminstone på 60-talet inga fasta sängar, utan hopfällbara sattes upp efter behov. Ett litet fönster upp mot stora huset gav ett ganska måttligt ljus. 

Nya rummet hade – väl? - en kamin av samma typ som Hennings rum, en ganska smal pjäs som vi barn gärna matade med kottar genom en övre lucka.

Även detta rum var primärt ett sovrum, inte särskilt mycket använt för umgänge eller andra sysselsättningar.

Bäcken...

Bakom dessa byggnader och sammanbyggd med dem fanns den nya vedboden med dasset, och därbakom, bortom vedbacken med sågbock och huggkubbe och allt som oftast en liten hög med ved, vidtog skogen, med den underbara, som lekplats outtömliga Bäcken, Bråtemads kanske allra största tillgång i ett barns ögon.

I nästa avsnitt lite mer om lekar, utfärder och sådant, alltså mer om vad man faktiskt gjorde, inte bara hur det såg ut, som i ovanstående torra redogörelse.


Lite fler bilder (det må ursäktas mig att familjen Jacobssons olika medlemmar är så ofta förekommande, det är fotografens fel; de tycks ha intresserat honom särskilt...):

1966 lades taket på stora huset om. Med hjälp av stora och små...
Kerstin, Ulf, Jan, Bengt Jr och (tror jag) Olle Plahn, bror till Karin L

För fotografen var nog barnet huvudsaken, men här är bildens funktion
primärt att visa miljön.

"Dämmet" i bäcken med vedbacken i bakgrunden.
Obs raden av tandborstmuggar på dassväggen.
Kerstin och en flicka vid namn Ulla Wahrolén. (1965)

Ännu en skakig stumfilm från tiden

som dock förhoppningsvis ger lite miljökänsla.

______________________________________

Första delen av berättelsen om Bråtemad finns här. 
Den handlar mest om vägen dit.

Berättelsen om Gulsparvsgatan 10

o Del 1

o Del 2