Något om Gulsparvsgatan 10, första delen (uppföljning av släktträff)

Av uppenbara skäl kom vi vid släktmötet att tala en del om huset på Gulsparvsgatan, där mormor och morfar bodde från tidigt 50-tal, villsäga den tid som de flesta av oss kusiner har minnen av. Några nya och gamla bilder finns också i bildhäftet.

Emellertid slogs jag under kvällen av något som borde varit uppenbart för mig från början, nämligen hur mycket av det som är självklart för mig naturligtvis är fullkomligt obekant för de flesta av dem som var med i lördags.

Den som är född eller ingift i släkten efter ca 1973 har aldrig satt sin fot på Gulsparvsgatan 10.

Därför några små minnesbilder här, några minnets ibland suddiga eller slarvigt exponerade snapshots från då och där.

Kusiner och andra för vilka minnesbilderna står kristallklara får hoppa över.
Och ni som minns saker på ett annat sätt får gärna vänligt ge er version, så berikar vi alla.

(Och ni som tänker på Bengt Lundegard Sr som något annat än "morfar" - ni är ju i majoritet - får ursäkta mitt skrifsätt...)

Vägen dit

Huset låg och ligger alltså på Gulsparvsgatan, en bland flera gator med fågelnamn i den del av södra Örgryte som kallas Skår – såväl Skårsskolan som Skårskyrkan är grannar (och Skårsgatan tog en förbi eleganta funkisvillor bort mot Månskäregatan, där Britta med söner bodde).

Man tog sig till Gulsparvsgatan inifrån stan genom att – via Korsvägen eller på annat vis – orientera sig till St Sigfrids plan, och därifrån längs St Sigfridsgatan söderut ett par hundra meter till det lilla köpcentret där Skårsgatan vek av åt vänster (åt höger gick vägen ner mot Almedals station, en vanlig kvällsnöjespromenad på det 50-tal som var mer svältfött på underhållning än samtiden).

Omedelbart in på Skårsgatan svänger Gulsparvsgatan av till höger, och om något hundratal meter är man framme vid huset.

Om man – som min familj ofta gjorde – kommer från Stockholm, vill säga ”södra vägen” över Jönköping, så rullade man nerför Kallebäcks lider och svängde in till höger mot Gulsparvsgatan från andra hållet. Där är totalt förändrat nu, det går inte längre ens i fantasin att frammana hur det en gång såg ut.

Huset är en tvåvåningsvilla med en lägenhet i varje plan – plus en stor källare och en rymlig vind. På övre planet bor husägaren och hyresvärden, en tvättsvampsimportör av grekisk extraktion vid namn Manolis Cassaras. Han omnämns omväxlande vid för- och efternamn vilket kan vara förvirrande för barn.

Morfar hyr det undre planet, fem (eller sex, beroende på hur man räknar) rum och kök.

Förhållandet mellan hyresgäst och hyresvärd är stundom lite ansträngt, på ett sätt som man som barn inte riktigt får något grepp om. Min misstanke med 50 års distans är att vi har att göra med två inpiskade affärsmän som försöker lura den andre bäst de kan. Men jag vet inte.

Vi stiger in genom den låga järngrinden, den som var så kul för de minsta att stå och svänga fram och tillbaka på (jag sade ju att kraven på nöjen var annorlunda då!). Över huvud taget var det omgivande staketet på sin stenfot behändigt lågt för barn att klättra över.

Den stenlagda gången bredvid garagenedfarten tar oss fram till portens dubbeltrappa. Vi tar dörren till höger och stiger in i farstun som leder till hallen där det tronar en chiffonjé. Till höger har vi dörren till husets bästa rum, bibilioteket. Tillbaka dit senare.

Höger eller vänster?

I hallen har vi två val – givet att vi inte tänker gå ned i källaren eller besöka den lilla toaletten – nämligen att svänga till vänster mot serveringsgång och kök, eller till höger in i stora rummet, där det stora matsalsbordet tronar – det som väl Caroline har i dag?

Vi tar högervarvet.
Bakom bordets huvudända, där Direktör Lundegard förstås sitter när det är lite större middagar, står en stor skänk, fylld av silver och tennsaker. Barnbarnens favorithyss är att lyfta på tennsejdeln med en speldosa i botten; morfar/farfar är sällan lika förtjust i det.  Sejdeln finns i dag hos Kerstin.

  Bredvid skänken står en Moraklocka som då och då vaknar till, morrar lite och slår några slag.

  Längs med denna matsalsdel löper en fönsterrad med en typisk 50-talsutsikt mot gatan, där det alltid står Volvobilar med vita däckssidor i stilla regn; någon gång går en herre i hatt eller några damer i åtsnörade poplinkappor förbi. Längs med hela denna sida av lägenheten löper en smal altangång.

  Här vid matsalsbordet samlas man när lite större delar av släkten träffas. Och äter till exempel havskräftor – förlåt: hafskräftor – eller piggvar.

  Är det till exempel bara familjen från Fanérvägen som kommit på besök blir det nog snarare rödspätta, serverad i lilla burspråket i husets sydligaste del, mellan Tavelrummet och Mormors rum.

  Dit kommer man genom att fortsätta förbi den öppna spisen som det mycket sällan eldas i, där det står två höga fåtöljer med flätade sitsar som barnen ABSOLUT inte fick komma nära…

Den hemska frukten

  I burspråket står ett bord som morfar låtit tillverka ca 1920 efter egna ritningar, med svarvade ben, och tre tillhörande fåtöljer. Den möbelgruppen finns numera hos Kerstin. /Edit 2024: Numera hos Johan J/

På ena väggen hänger koppar-, på den andra mässingspjäser. Bakom morfars plats, till höger om vi nu ser ut mot fönstren, har tapeten fått lappas, sedan han nött ut den genom att luta sitt huvud mot den.

  Här äts de flesta måltider, inklusive barnbarnsfavoriten eftermiddagskaffe med kakor och bullar – bland annat morfars favorit butterkaka.

Men också frukosten, där patriarken slukar ägg på ett sätt som barn kunde finna mindre aptitligt.

  Och så middagar med den förfärliga konserverade frukten till efterrätt.

  Många kanske tycker om konserverad frukt; denne skribent gör det inte.

  Päronen kan gå an, och mandarinklyftor för all del. Men persikor, aprikoser, fruktcocktailerna och framför allt den hemska ananasen!

Men nu var det så att Morfar hade varit grosshandlare i kolonialvarubranschen, och odlade sina gamla kontakter. Matkällaren var full av konservburkar (och tyska vinflaskor – men det är en senare historia).

  Hade man tur fick man själv uppdraget att springa ner för den branta källartrappan, förbi de doftande högarna av grekisk tvättsvamp, och hämta upp en burk. Då kunde man med tur hitta de uthärdliga päronen. Men hade man otur hade mamma bestämt att det var nyttigt att pröva något man inte gillade.
Eller bara att barn visst tycker om frukt.
Då kunde det bli aprikoser. Jag kan fortfarande känna dem växa i munnen…

   I fåtöljerna i burspråket satt också de vuxna på kvällen och talade om Livets Allvar, företrädesvis några politiska kannstöperier kring läget i grannländerna – morfar höll sig ju med danska Politiken och tyska Die Welt, och namn som Erich Mende, Aksel Larsen och Franz Josef Strauss snurrade i luften.  Det var mycket man inte förstod.

  Morfar drack då alltid en öl, möjligen två men inte mer, innan han drog sig tillbaka till sitt rum – Jungfrukammaren innanför köket.

Men då hade man som barn redan blivit lagd, vanligtvis i utdragsdelen av någon av de tunga plåtsängarna som fanns två stycken av, en i Tavelrummet och en i Mormors rum.

  I nästa del ser vi på bilder i Tavelrummet - som namnet till trots inte hyste en enda tavla - går igenom serveringsgången, äter karameller i jungfrukammaren och slår oss ned i fåtöljen i biblioteket...

_____________________

Några bilder från då. Tiden har inte alltid farit så väl fram med min pappas gamla dior, men jag har försökt photoshoppa dem så att det åtminstone går att se vad de föreställer.

Patriarken vid sitt matsalsbord.

Julen 1957 samlades en stor del av släkten. på Gulsparvsgatan.  Tre av kusinerna lyssnar artigt på vad morfar (skallen i förgrunden) talar om. Två är mer intresserade av pepparkaksstugan.

Här står bordet i vinkel mot vad det vanligen gjorde.

Morfar och dragspelet kunde vara ett särskilt kapitel. Här med Ingrid, likaledes julen 1957

Läderfåtöljen är en av två - i dag finns en hos Caroline, en hos Magnus.

Britta serverar sina föräldrar glögg. Morfar i sin typiska röda kavaj (det var dock inte han som var tomte, det var Sven L). Burspråket i bakgrunden.

Sven, Mikael, Karin J, Torbjörn samt Britt i burspråket (som dock aldrig kallades så, vad jag minns - jag har bara försökt förklara vad det faktiskt var...).

Britt i morfars stol, det var sällan någon annan tilläts sitta där...

En något senare tid - Sten J packar bilen utanför huset, påsken 1969. 

Bilden medtagen mest för att visa miljön - blicken norrut mot Skårsgatan - kyrkan ligger alldeles till höger om de tvärställda husen i bakgrunden.

----------------------

Fortsättning följer här