Något om Gulsparvsgatan, del 2

Uppföljning av berättelse inspirerad av släktmöte 8 nov 2014. Första delen här.

                                                                                       Gulsparvsgatan 10 av i dag.       Foto Klas M

I förra avsnittet lämnade vi sällskapet på väg att gå till sängs.

Sov gjorde besökande på Gulsparvsgatan i Tavelrummet, eller efter mormors bortgång i hennes gamla rum, som fortsatte att heta Mormors rum – alt Farmors rum – så länge morfar bodde kvar.

  Tavelrummet var åtminstone denne skribents favorit.

  Sitt namn till trots innehöll det alltså inga tavlor, men desto fler fotografier. Väggarna var fyllda med bilder, enligt en noggrant uträknad modell.

  En vägg, den till höger om dörren, innehöll allmänna släktbilder. Där fanns det stora handkolorerade porträttet av den vackra Frida Murén i yngre dagar – den finns nu tydligen hos Klas – där fanns en stor bild på tre muntra gossar, Bengt Sr och hans två bröder Tor och Yngve, och en melankolisk flicka, deras syster Greta, sedermera gift Thelin.

  Där fanns flera porträtt av Granny, Evelina Lundegard f Svensson, de nyss nämnda fyra syskonens mor.

Där fanns lokförare Edward Murén med sitt lokomotiv. Där fanns bilden på de fem studenterna och de fem scouterna. Och en rad andra.

  På de övriga väggarna hade vart och ett av barnen (dvs Bengt Jr, Britta, Karin, Diddi och Sven) fått var sin avdelning, med ungdomsporträtt, kanske någon studentbild, bröllopsfoton och förstås barnbilder. Alla kusiner fanns där.
Det där rummet var också en del av det som hållit hos samman, den där känslan av att vi faktiskt hör ihop, (även om det troligen var få som tillbringat så mycket tid med att betrakta dem, räkna dem,  jämföra dem och på olika sätt sortera dem i huvudet som just jag har gjort).

  När bohaget på Gulsparvsgatan delades upp 1973 eller -74, den där gången som morfar på sitt oerhört typiska vis skulle ordna arvsskiftet efter sig själv, så delades bilderna upp och var och en fick förstås ”sina” och så delades de gemensamma upp efter intresse eller slump.

 En del har kopierats och finns förstås i flera exemplar, andra inte. Bilden på mormorsmor Frida finns alltså  tydligen hos Klas, den av morfar och hans syskon har hamnat hos mig. Lokförarbilden finns väl hos Bengt M.

Hilversum och Morfar Ginko

   I detta rum, liksom i mormors rum, fanns ett otympligt åbäke till säng, en plåtlåda i vilken sköts in en annan plåtlåda som kunde dras ut och fällas upp – vid risk av klämskador – så att man fick en dubbel sovplats. Det var en liten triumf för små pojkar när de blev stora nog att klara av och betros med detta.

Mormors rum, som låg på andra sidan burspråket, på husets baksida men med morgonsol, blev alltså också gästrum sedan mormor så hastigt gått bort 1960. Det var inte lika spännande, även om där fanns en uråldrig radio – tidig trettiotalsmodell? – som visserligen fortfarande fungerade men var svår att begripa sig på med alla sina främmande namn som Hilversum, Kalundborg, Brünn och vad det nu var för några.
FM-bandet hade den inte, Radio Luxemburg fick skruvas fram på modernare apparater.

   Här fanns också ett möjligen mera imposant än egentligen vackert toalettbord med stor spegel (finns denna grupp kvar och vem har i så fall den?) samt ett innehållsrikt sybord, som väl nu finns hos Kerstin.

  Jag förknippar också mormors rum med den oändligt tråkiga barnboken om Morfar Ginko, som av för mig obegripliga skäl var populär på 50-talet.  Det var öht inte så himla väl försörjt med underhållningen för barn på Gulsparvsgatan då, även om det fanns något byggbrio och några spel. Jag tror att det blir marginellt bättre senare, men något lekland var morfars hem aldrig.

Man fick lita till sin fantasi

Genom serveringsgången till köket

  Från mormors rum – och burspråket – ledde serveringsgången till köket (förbi badrummet där det fanns en mystisk pjäs som kallades bidé och som man aldrig hade sett maken till någon annanstans).

  Gången var full med skåp som i sin tur var fulla med diverse husgeråd och annat nyttigt som man aldrig har plats för i mer spartanskt inrättade moderna hem.

  Köket upplevde jag som väldigt stort när jag själv var liten, men min känsla nu är det faktiskt inte var särskilt spatiöst. Det hade skåp och bänkar runtom, och till skillnad från moderna kök ingen matplats. Det åts aldrig i köket på Gulsparvsgatan, annat än möjligen någon stående macka eller dylikt.

   Det var inte heller någon plats där barnen vistades särskilt mycket, sedan de växt ur yngsta koltåldern. Jag tror inte vare sig mormor eller mostrar var särskilt förtjusta i att ha ungar rännande kring sig när maten skulle lagas.

  För det var kvinnorna som lagade mat, när kvinnor fanns i huset. Morfar, som ju tillbringade närmare 15 år som änkeman i detta hus, kunde förstås sno ihop en måltid själv – och hade gärna synpunkter på  hur sådant skulle göras – men det var inte han som stod för maten när  till exempel vi var på besök.

Riven ost i sprit

  En sak är förknippad med köket på Gulsparvsgatan: potkäs.

  Detta egendomliga ord för ett egendomligt fenomen handlar om en av morfars favoriter, som mormor brukade göra – rivna gamla ostskalkar som rörs ut med sprit, normalt konjak, till en krämig massa som jag som barn tyckte luktade förfärligt, vilket ytterligare stärkte mig i min uppfattning att morfar inte var riktigt som andra, om han nu kunde tåla detta.

  Något säger mig att känslan inte skulle vara så annorlunda i dag.

  Ordet potkäs är inte som jag trodde svengelska, utan någonsorts lågtyska, har jag nu lärt mig på det världsomspännande datanätet internet.

  Innanför köket låg Jungfrukammaren. När syskonen Lundegard växte upp i Alpklyftan var jungfrur en högst påtaglig realitet, men på Gulsparvsgatan var tjänstefolket inskränkt till Fru Kindblad som kom och städade någon gång i veckan och med tiden blev allt mer som en bekant i familjen.
Så i Jungfrukammaren bodde morfar.

Det är mig obekant om makarna alltid hade skilda sovrum, det kanske någon annan har koll på, men på Gulsparvsgatan var det så.

  Till Jungfrukammaren kunde man gå på morgonen ibland och få en karamell ur morfars karamellburk, en blåaktig historia som det stod Cap på, men som vanligen var fyllt med små polkagrisar av typen små kuddar; någon gång kunde det vara Kungens av Danmark bröstkarameller. (Mormor körde däremot mest med Nickel – Gammaldags, Frukt eller Mint).

  Till Jungfrukammaren hörde ett eget handfat, vilket fascinerade mig. Jag tror att det var där som Anders och Mikael nån gång till sin mormors/farmors förtvivlan fick idén att tvätta strumpor, med en mindre översvämning på golvet som följd.
Min mamma hade roligt åt sin mors kommentar att hon var förvånad för att Mikael – som då hade vistats en tid hos sina farföräldrar -  aldrig hade gjort så förut.
Mamma försäkrade att det trodde hon säkert, men såvitt hon kunde minnas hade inte heller Anders gjort något liknande.

   Där ser man vad kreativa själar kan entusiasmera varandra till.

Det bästa till sist

Nu har vi gått nästan runt – vilket också var någonting man som barn kunde fascineras av, att det gick att gå (eller för den delen springa) runt, runt – hallen, matsalen, burspråket, serveringsgången, hallen igen…  Det var inte heller något som morfar uppskattade riktigt efter förtjänst.

  Återstår biblioteket. 

  Alltid det riktiga favoritrummet. Väggarna var som sig bör täckta av hyllor från golv till tak, utom fönsterväggen, där en dörr ledde ut på altanen.

Jag tror men är inte säker på att morfar hade snickrat hyllorna själv. Många av böckerna hade han hur som helst bundit in – bokbinderi var en av de saker han fyllde sin tid med sedan de klena nerverna hade avbrutit hans affärskarriär något i förtid.

  Det var en väldig blandning av litteratur, där fanns en del skönlitterära klassiker av äldre modell i kompletta serier – tänk samlade Tegnér eller Goethe på originalspråket – där fanns udda vetenskapstitlar, där fanns en del Göteborgiana och Smålandica, där fanns mycket historia, en del lite modernare skönlitteratur, och med tiden en del med släktanknytning.

   Det fanns också en liten sekretär med en enkel skrivmaskin – som jag har skrivit några gymnasiala dikter på – samt en alldeles underbar skinnfåtölj.

   En som man kunde sjunka ned i på alla möjliga ledder, exempelvis på tvären med benen hängande över ena karmen.

   Denna åtrådda pjäs kom så småningom i min ägo men tålde tyvärr inte flytten från Göteborgs- till Stockholmsklimat. Skinnet torkade och sprack trots omvårdnad, sadelgjorden lossade och revade sig, fjädrarna hoppade ur och stoppningen rann ut.
Den är inte längre bland oss, men ännu saknad.

   Ett rum som detta bibliotek har jag drömt om i ett halvt sekel. Till sist har det lyckats mig att skapa något lite lite liknande här hemma, men som paradiset på Gulsparvsgatan blir det aldrig.

______________________

Min syster Kerstin på altanen, utanför matsalen; biblioteket t.v. innanför det täta vildvinet, Tavelrummets fönster till höger. Bilden troligen från påsken 1969.

En sällan sedd gäst, min faster Ulla, vid Kerstins dop augusti 1962 - bilden avses ge en liten aning om hur det såg ut i Tavelrummet; man kan ana tre av "familjegruppena", 
till vänster Karin, i mitten Diddi och till höger Sven (av vilken grupp man endast ser ett barnporträtt av Thomas)

Samma rum vid samma tillfälle - Britta och Hjördis (Trasse) Freeman.

Vilka bilderna visar är tyvärr omöjligt att avgöra här

Exempel på bild som hängde i tavelrummet - ett collage som visar denna bloggs författare i avsevärt yngre dagar, bland annat som påskkäring, originellt nog.

.

På baksidan av huset fanns en sandlåda. Här är det min bror Anders som har parkerat sig där,
iförd rejäla galonbyxor och tidstypisk luva.

Första delen av erinringarna hittar du här.


Om Alpklyftan får någon annan skriva.