Glad och Bitter: Vägen till Bråtemad

Min lilla relation om Gulsparvsgatan efter släktträffen föll i ganska god jord, och jag fick frågan om jag inte kunde tänka mig att försöka erinra mig något om Bråtemad också. Här är resultatet av mina försök - del 1:

Kronotorpet Bråtemad cirka 1950, målat av Sten J

Vägen till Bråtemad är mycket längre än den till Gulsparvsgatan.

Faktum är att själva vägen dit är en berättelse i sig, om en gången tid och om barndomens somrar.

I ett annat land, som var landet Då.

Jag spanar in över tidens mur och försöker minnas. Kanske är det ett och annat som inte stämmer riktigt, ett och annat som minnets kalejdoskop har förvrängt, något som jag lagt till eller dragit ifrån utan att ens veta det.

Men detta är vad jag ser.

Avståndet är så långt nu att det måste bli flera berättelser.

Den första handlar om vägen dit.

Tillbaka i 50-talet

Vi är tillbaka i 50- och 60-talen. Det var då man besökte mormor och morfar på Gulsparvsgatan, och det var då man samlades på Bråtemad.

Det finns förstås en äldre historia, från 20- till 40-talen, när kusinerna ännu var ofödda eller mycket mycket små, och när våra föräldrar var unga eller barn.

Den kommer att beröras här och där, men är nog för sen att fånga i sina detaljer.

Och det finns en senare historia, om 70- och 80-talens Bråtemad. Den får någon annan berätta, om någon annan har lust.

Min lust upphör när skogen huggs ner.

Några ord om bakgrunden först.

Bråtemad ägdes aldrig av morfar eller någon annan i släkten.

Det var ett arrenderat kronotorp. Släkten Lundegard var alltså ensorts hyresgäster.

Men arrendet löpte på lång tid. Bengt Lundegard Sr skaffade det sig i början av 20-talet (om någon läsare kan fylla i det exakta årtalet, så välkommen!), dels naturligtvis kanske som ett sommarnöje av den typ det efter hand utvecklades till, men inledningsvis nog väl så mycket som en jaktstuga.

Bengt Lundegard Sr på jakt. 1926

Jakt var ett av hans stora intressen under mannaåren.

Bytet var nog i första hand småvilt och skogsfågel. Några grandiosa älgjakter av norrländsk typ hörde åtminstone jag aldrig talas om. Fast visst kan det ha förekommit älgjakt.

De stora rovdjuren var vid denna tid helt borta från södra Sverige.

Däremot relaterades hornsignalen från harjakten ”Jösse är död, Jösse är död, Jösse är skjuuuuten”.

Ett jakthorn hängde alltid på väggen, svårt för barn att få ton i men lockande.

Hus från 1700-talet

Det lilla torpet var väl på något vis en avsöndring från gården Bråten, som låg ett stycke längre upp i skogen. Det hände att det gjordes besök där, och jag minns Manda i Bråten som en snäll gammal tant.

Boningshuset på Bråtemad sades ha anor från slutet av 1700-talet; jag vet inte om det är dokumenterat, men kan inte se några skäl att ifrågasätta det.

Länge var också utrustningen mycket enkel, inte så långt från 1700-talets standard. Vatten togs i bäcken eller i kallkällan, maten hölls sval i källaren, värmen kom från spis och kaminer.

En gasdriven liten spis (edit: fotogenspis!) och fotogenlampor var de första avvikelserna (karbidlampor förekom även) och var allt av modernitet som förekom i undertecknads tidiga barndom.

Ja, och bilen som man färdades dit i förstås.

Vägen dit, var det, alltså

Motorvägen från Göteborg till Kungälv är en av Sveriges äldsta.

Inte den allra första, den går från Malmö till Lund, men en av de äldsta. Omkring 1960 var den färdig, och det var den man oftast tog till Bråtemad.

Någon gång åkte man på östra älvstranden, det som i dag är E45; det gick två färjor, en i Surtetrakten och en vid Jordfallet, mitt för Kungälv. Först 1966 blev det bro där.

Någon annan gång tog man någon annan väg över Hisingen och kom in mot Kungälv längs med Nordre älv, förbi den fantasieggande Ragnhildsholmen. Men oftast var det motorvägen.

Anblicken av Bohus fästning, när den överraskande plötsligt reser sig framför en, fyller mig fortfarande med lust och glädje, femtio år senare.

(Om Bohus fästning mer en annan gång.)

Den lilla staden vid fästningens fot

Till Bagaholmen där fästningen ligger gick under mellankrigstiden en färja – sedan länge ersatt av en kort bro – vars färjelägen ännu i min barndom fanns kvar.

Vid passagen där berättades ofta en historia om hur mormor Kerstin därstädes hade misslyckats som bilförare.

Exakt vari debaclet bestod är mig oklart, men av min mammas berättelse fick jag känslan av att bilen gått i med man och allt. Kanske kan någon släkting fylla i här? Jag känner mig som en otacksam son som inte memorerat denna berättelse som upprepades så många gånger.

På Bohus fästning, med utsikt över
Kungälv. Personer med lokalkännedom
kan lokalisera kexfabriken.

Under fästningens höga murar gick färden upp genom staden Kungälv. Allra ursprungligast genom den smala huvudgatan, men ganska snart längre ned förbi Kungälvs verkliga raison d’être – kexfabriken.

Att stanna vid kexfabriken och köpa bräck var en av sommarens många höjdpunkter.
Ursprungligen var det verkligen bräck, dvs utsorterad andrasortering, packad i enkla (men så lockande!) vita papperspåsar.
Långt från dagens slimmade outletförpackningar.

Utbudet var förstås mer begränsat, det var rån med olika fyllning, det kunde ibland vara pepparkakor eller Mariekex och något sådant. Under 60-talet kom ballerinorna, condis-bitarna och inte minst det bland barn särskilt populära skumbräcket.

Bräcket köptes av de vuxna för att användas till eftermiddagskaffet, och det köptes av barnen att frossa på.

Mycket veckopeng har investerats där.

Kungälv var inte bara en plats på vägen, det var ju också dit man åkte för att storhandla, eller köpa specialprodukter.

Jag förmodar att det var där det köptes Bordeaux Blanc & dito Rouge till de vuxnas kvälls-sittningar, fast jag hade dålig koll på sådant då (och den centrala kvällsdrycken var för övrigt te).

För oss barn stod mjukglassen på EPA i centrum. Detta förnämliga varuhus hade också en leksaksavdelning där man kunde förnya behovet av knallpulver och sådant livsviktigt, så vad mer behövdes?

Jo, så småningom en skivaffär. En välsorterad sådan, av den gamla sorten ni vet, med lurar att lyssna i, fanns i bottenvåningen på höghuset vid torget. Där köpte jag ”Little band of gold” med James Gilreath sommaren -63, en blåröd singel av den speciella sort som skivmärket Sonet hade.

Vidare, vidare...

Med bilen fylld av leksaker, godis, kexbräck och kanske av sådant tråkigt som vuxna köper far vi vidare mot Bråtemad.

Någon gång ibland åkte man E6:an – eller tidigare Rikstvåan – upp förbi lasarettet, över Kode till Jörlanda, och svängde av där (och någon enstaka gång sneddades över Ingatorpsvägen), men det vanliga var vägen upp mot Romelanda.

Man lämnar staden, kommer in i skogen, och vägen gör två skarpa kurvor när man kommer fram till sjön Tvebotten – eller Tvibottn med mer lokalt uttal – vars fantasieggande namn förblir höljt i dunkel för mig.

En stund till och man kommer ut ur skogen och har den mäktiga Aleklätten till höger. Ett av de viktigaste landmärkena – då är man verkligen på väg till Bråtemad.

Ute på den lilla slätten vid Diseröd pekar vägskyltarna på oväntade lokaliteter som Lybeck och Rostock – troligen är det väl några torp som har fått dessa städers namn. Annars en oväntad warp i geografin.

Här ligger i dag ett villaområde, men på den tiden var det några enstaka gårdar med åkrar och fält.

Strax anar vi ett stort vitt hus i fonden – Algot Thoréns affär i Hög, där vägen svänger av in mot Svartedalen och vi lämnar asfalten.

Jag vet inte riktigt när affären i Hög lades ned, den var aldrig någon riktig realitet ens i min barndom även om det hände att någon åkte ner och kompletterade där. För det mesta var det nog så att om man väl hade satt sig i bilen och åkte den dryga halvmilen till Hög, så var det lika gott att fortsätta ytterligare ett stycke in till det betydligt mer välsorterade Kungälv.

Annars kanske morfar hade något horn i sidan till Thorén, det var mycket sådant man aldrig begrep.

Men affären försvann som sagt ganska tidigt. Det vita huset stod (och står väl fortfarande?) kvar som landmärke. /Edit: Numera inte vitt men blått, ser jag på Google Street View/

På grusvägen genom skogen

Medan stora vägen fortsätter mot Romelanda upp längs älvdalen svänger vi alltså av till vänster, förbi en fotbollsplan, uppför en lätt backe och in i skogen. Här dominerar i dag Lysegårdens golfbana med all dess parafernalia – gjorde åtminstone så vid mitt senaste besök, det börjar bli några år sedan – och minnet bleknar.

Badplatsen vid Romesjön

Man åkte förbi gårdar och torp utslängda i skogsbrynen, men minnena är oklara.

Där finns de stora grustagen, som växte med åren så att man till sist åkte på en ganska smal grusås, där är avtaget ner till Romesjön, sena tiders föredragna badsjö, och når den sega backe som går (gick) under beteckningen Sandlin (Sand-liden, alltså).

En skogig raksträcka eller två senare är man framme vid det lilla sportstugeområdet vid sjön Duvedammen, som väl inget annat är en än breddning av Grandalsbäcken lite längre ned i dess lopp.

Upp och ned går grusvägen, fram och tillbaka svänger minnena, här finns diverse små hus vid vilka det häftade historier som jag har glömt. Var det inte något som hette Slätten?

Strax är vi framme vid Grandalen.

Här, där den gamla byskolan låg, delar sig vägen igen, en led går uppför backen mot Åsen, med avtag till Abborrtjärn, och Slättås och Drypesjön och vidare in i fiske- och svampplockningsmarker. I dag är det huvudinfarten till Svartedalens friluftsområde (namnet Svartedalen användes av och till som syftande på Bråtemad, som ligger i domänskogens utkant, men avser i själva verket ett mycket större område).

Vi fortsätter framåt genom en lövsalsskog av ädelträd, först går det upp, så går det ner, så går det upp igen, och så öppnar sig skogen vid Hasselbergs stuga och det är dags för chauffören att tuta.

Tuut – tut-tuuut – tut-tuut.

Två eller tre serier signalerar att vi är på väg.

Barnen på plats springer ner till milstenen för att ta emot, milstenen med Fredrik I:s namnchiffer., någon sätter på kaffet och allmänt uppsluppen stämning råder.

Den korta långa resan

Så är vi framme; en lång resa är fullbordad. Och det är lite svårt att från dagens betraktelsepunkt fatta att denna resa från storstaden ut genom småstaden och ut på det verkliga landet, där vattnet finns i kallkällan och såväl elektricitet som telefon saknas, och den lantliga friden ligger över allt, handlar om en sträcka på kanske tre mil.

En tyvärr väldigt oskarp bild
är den enda jag har som visar
skylten till "Något 3"

Om de resande har riktigt mycket packning körs bilen ett litet stycke uppför Dalens väg – den där vägskylten pekar mot det mystiska ”Något” - annars stannar man på parkeringsplatsen invid garaget.
Mycket har man burit uppför den backen, sedan på den lilla stigen förbi den övergivna gamla brunnen, längs med stenmuren och fram till målet – Bråtemad.

Vilka träffar vi där?

Morfar naturligtvis, han tillbringar större delen av sommaren där, när han inte organiserar resor söderöver. Mormor förstås så länge
hon levde.

Högst sannolikt träffar vi deras mellersta dotter med familj – vi tillbringade varenda sommar från slutet av 50-talet till början av 70-talet där.

Garaget. Bengt Jr och Ingrid.

Troligen någon eller några andra av Lundegardssläktens kusiner, med eller utan sina föräldrar, alla passerar revy där under 50- och 60-talens somrar.

Till eftermiddagskaffet kanske vi får besök av andra släktingar eller vänner – kanske faster Ingeborg och några från hennes släktgren som har kommit över från Torpet.

Någon gång är Englandssläkten på besök med Farbror Tor i spetsen. Ibland någon annan, visar fotografierna. Och alltid är det väl någon extra kusin att räkna in.

Kaffe intas, när vädret så medger, ute på planen vid husets kortände, nedanför bersån, under den imponerande lönnen, i trädgårdsstolarna som efter hand byts ut, de gamla vita får ge vika för moderna i flätad plast. Kaffet dricks i de vida tunna kopparna där det svalnar snabbt. Kanske är det bryggt på tidens nya vis, i en Melitta; man kan vara modern även om det är primitivt.

Men barnen får saft, kanhända kokt på torpets egna bär, eller en annan av tidens nymodigheter Oboy (eller dess föregångare Nesquick).

Är det fint kanske det kommer fram någon Sinalco-flaska, den tyska läsk som morfar visste att alla barn föredrog (och javisst, den var helt okej).

I nästa avsnitt går vi husesyn och bekantar oss med de närmaste omgivningarna.

Primitivt som sagt. Karin J diskar - senare flyttades diskplatsen till kortsidan ner mot Hennings rum.
Obs att huset behöver en rejäl ommålning (som också genomfördes något senare.
(1957)

Sven M och Kerstin J parkerade på den lilla gången som ledde upp från huset upp till Dalens väg.
Finklädda, troligen på väg till Liseberg.
Till höger upp i backen låg en övergiven brunn som var ganska spännande.
(1966)