Glad och Bitter: Som fisken i vattnet

Fortsättning av berättelsen om livet på torpet Bråtemad på 50- och 60-talen.

Fiske i Abborrtjärn

Men vad GJORDE ni?

Ja, vad gjorde vi? Saker med vatten, mest.

Fast Bråtemad låg mitt ute i skogen, och verkligen inte motsvarade den gängse bilden av Bohuslän, handlade livet där väldigt mycket om vatten.

Om dricksvatten från kallkällan och diskvatten från bäcken är redan talat, men det var tre andra sidor av detta element som upptog oss mest, i alla fall oss barn.

Det var Bäcken, det var Fisket och det var – särskilt för dem som följer parollen kallt men skönt – Baden.

"Kallt men skönt"

De senare togs oftast i närbelägna Sörsjön någon minuts promenad längs med vägen bort mot Björkdalen. Periodvis utgick om morgnarna ett litet tåg från Bråtemad bort till badplatsen vid Sörsjön; morgondoppet fungerade också som dagens primära kroppstvätt.

Någon dusch fanns ju aldrig på Bråtemad, av uppenbara skäl.

Karin J och förf, vid sittstocken.
Sörsjön sommaren 1956

Men det förekom också mera renodlade nöjesbad. Sommaren 1966 när taket lades om, under några dagar när det var ganska varmt för att vara en svensk 60-talssommar, tyckte till och med en badskeptiker som jag att det var skönt att springa iväg bort till sjön och slänga sig i.

Kusinerna Odd, Sven och Torbjörn delade under några dagar sin tid mellan att langa tegel och läkt och att flyta på gummimadrasser i Sörsjön.

Vägen bort till sjön gick på en bank av sprängsten längs med grunt vatten där det var spännande att titta efter fisk.

Vid badplatsen, som i grunden bara var en liten backe med lagom lutning på och ett klippstycke som underlättade istigning, fanns under många år en barkad stock som fungerade som sittbänk.

Någon gång tror jag det vräktes ut sand på den annars ganska dyiga bottnen. Det var allt.

Brygga fanns inte under min tid, men jag har för mig att bröderna Lundegard kan ha byggt något senare .

Gäddor, bilar och iglar

Sörsjön var också fiskesjö, där det togs abborre och gädda, mer om detta senare.

Dessutom tvättades bilar där, dock inte vid badplatsen utan ett stycke längre bort. Särskilt miljömedvetet var inte 1950-talet.

Under en period förekom det iglar, vilket något fördystrade badandets glädje. Dock minns jag inte om någon faktiskt blev igelbiten (eller vad det kan heta). Andra kan kanske fylla i här.

Den lilla Sörsjön var en ganska typisk svartedalssjö, med mörkt näckros-kransat vatten och mestadels klippiga stränder med klättrande granar, tallar och mindre lövträd. Men som Bråtemads primära badplats antog den smått mytiska proportioner i en del barns medvetanden.

Strax på andra sidan vägen vid badplatsen fanns en liten jättegryta i klippväggen, nästan alltid helt vattenfylld och förstås mycket fantasieggande.

Badplatsen vid Romesjön

Med tiden och med en något ändrad badkultur trädde den betydligt större Romesjön, på vägen mellan Hög och Bråtemad, mer i förgrunden som badställe.

Här var en mer traditionell badplats med liten sandstrand, en brygga, några badhytter och parkering.

Men också utan den privata avskildhet som Sörsjön bjöd.

För små barn – och deras föräldrar – var det säkert mycket bättre, men min favorit blev det aldrig riktigt.

Salta bad

Havsbad togs oftast vid Timmervik, ett litet stycke bortom Jörlanda.

Dit kom man på en slingrig väg i ett landskap som till skillnad från Svartedalen liknade skolböckernas bild av Bohuslän: gröna jordstycken mellan nakna klippor, små träddungar, björnbärssnår, vita bohusgårdar och strandbetande kor.

För att hålla de senare på rätt plats var vägen på ett par ställen försedd med grindar, och vi barn fick hoppa ut och öppna och stänga dessa, med – åtminstone ibland – en liten grindslant som belöning.

1800-talet fortlevde in på 1950-talet, som en mig närstående brukar säga.

Badbrudar - Karin J och Britt
vid Timmervik, 1969

Här fanns det lite sandstränder, men det var inte direkt någon playa, snarare ganska grusgrova stråk mellan klipporna. Men det var riktiga havsbad med sälta och hög himmel, och det för barn spännande djurlivet i havet – tångkrabbor, snäckor, musslor, en och annan sjöstjärna, och blåstång som man kunde knäppa.

Dessvärre fanns det periodvis även brännmaneter, men jag minns inte dem som något stort problem.

Och det salta vattnet var spännande, inte minst för en ostkustpojke som undertecknad.

Badpojkar - Torbjörn och Mikael
vid Timmervik, 1959

Utflykterna till Timmervik var små resor, med kaffetermos och saft och lite annan förning och tog oftast hela för- eller eftermiddagen.

Jag förknippar dem främst med mormor Kerstins tid, de avtog efter hand; mot andra hälften av 60-talet åkte man inte mer till Timmervik. Jag tror att en yngre generation tyckte det var för bökigt och hellre for till den mer närbelägna Romesjön.

(Timmervik av i dag är ett fläckvis ganska vräkigt sommarvillegetto med hopklämda typhus varvade med arkitektritat skryt och tätt mellan ”Privat”-skyltarna, kunde vi konstatera vid en hastig visit i samband med släktträffen.

Grindarna är borta)

Abborrar, tjavars...

Jag nämnde att det även fiskades i Sörsjön. Mestadels abborrar, som oftast togs upp på den klippiga sträckan mellan bad- och biltvättplats, men även en och annan gädda. Jfr bild på Mikael med nyfångad sådan nedan.

Gissa vem av (pojk)kusinerna som
INTE drog upp någon gädda?

Fr v Mikael Kerstin, Torbjörn och Odd

Abborrfiskevattnet par preference under 50- och tidigt 60-tal var annars den lämpligt benämnda Abborrtjärn, ett stycke upp längs Åsen-vägen. Här tog jag och säkert flera av min generation upp sin första fisk.

Här plockade jag också mina första hjortron, för den myromkransade lilla Abborrtjärn såg snarare ut som om den kunde legat i trakten av Ytterhogdal än bara några mil norr om Göteborg.

Rik på barnvänligt små abborrar var den, och någorlunda bra stränder att kunna komma nära, så den var populär.
Dök inte flötet i Abborrtjärn var något på tok.

Tills den helt plötsligt sinade, ett stycke in på 60-talet. Föräldrarna hävdade att det troligen berodde på att vägarbetare kastat i dynamit och dödat all fisken; huruvida det låg någon sanning i detta eller om det är en ren skröna undandrar sig mitt bedömande.

Helt tom var den väl inte, och någon gång besöktes den även senare, men glansen kring det stupsäkra fisket var borta.

Det fiskades någon gång även i andra, större sjöar åt detta håll, Drypesjön med flera, men inte så frekvent.

Än mer ovanligt var havsfiske, men sedan Bengt Jr skaffat en liten båt i slutet på 50-talet hände det någon gång (de gånger dessa raders nedtecknare var med utgick nog expeditionerna snarare från Göteborg än från Bråtemad; båten låg, som jag minns det, i Hjuvik på Hisingen).

...det är laxöringen det handlar om

Det absolut viktigaste, mest lockande, och mest prestigefyllda fisket på Bråtemad var laxöringsfisket.

Det var smygmete med fasta spön och rev utan flöte, där den mask-agnade kroken antingen hastigt doppades ned och nästan bara touchade vattnet (morfars anbefallda och sanktionerade metod) eller där kroken tvärtom fick flyta med strömmen in framför eventuella byten (Torbjörns ej riktigt godkända men ganska framgångsrika metod – den ökade dock risken för bottennapp ganska avsevärt).

Det fanns två primära fiskevatten: Stubbhultsbäcken (som så småningom blir Jörlandaån) och den strida Grandalsbäcken som letar sig ned mot Göta älv; Bråtemad ligger på en vattendelare .

Den senare var för de riktiga fiskarna

Bengt Lundegard Sr hade många metoder för att manipulera sina medmänniskor, inklusive de närmaste. En var att söndra och härska, genom att dela in dem i kategorier och sätta upp rangordningar.

Det var inte alltid roligt. Det var faktiskt ganska ofta inte roligt.

Personligen hamnade jag iofs ofta i mest-gynnade-kategorin (tills det skar sig de sista åren), men det gjorde inte saken bättre.

Riktiga fiskare

Om detta kan man orda mycket, och kanske blir det tid och plats för det, men här skall bara nämnas ett sammanhang (där just jag hamnade där nere): utnämnandet av de riktiga fiskarena.

Det var de som kunde smyga en halv dag på en enda storöring – som sådana räknade vi dem i halvkilosklassen – i Grandalsbäcken, utan att tröttna. Och som också oftast fick den till slut.

Det var morfars tag, det.

Sådana som jag som helst gick och plaskade vid Stubbhultsbäcken och hellre kom hem med fyra-fem pinnar runt hektot eller ännu mindre (de riktigt små skulle förstås slängas i, men ibland gick det inte att lossa dem rätt), vi räknades inte in bland de riktiga.

Riktiga fiskares fångst.
Och lite annat.

Vi tyckte det var kul ändå. Jag var inte ens avundsjuk. För jag tyckte det fiske jag fick bedriva var så vansinnigt roligt. Fortfarande står det ett ljust lustfyllt skimmer kring de där fiskedagarna.

Stubbhultsbäcken var egentligen två, den lilla och den stora, som flöt ihop nära gården Stubbhult (egentligen väl Stubbhålt, men småländska namnformer användes, av någon anledning…).

En av dem kom flytande nerifrån Ingatorpshållet, den andra följde vägen och var väl den som i grunden avvattnade Sörsjön och flöt förbi Björkdalen; det berättades att Karl i Björkdalen hade fångat ål på en översilad äng.

Strax innan denna bäck flöt ut ur skogen på fälten vid Stubbhult passerade den en gammal övergiven, lite skrämmande men spännande kvarn i skogen.

Så långt upp fiskades dock inte (av oss). Det egentliga fiskevattnet började ungefär vid sammanflödet, och sedan var det en sträcka på ett par kilometer nedåt, förbi Ranebo och vidare i riktning Jörlanda som besöktes. Där fanns bland annat något som kallades ”Klassiska stället” som visst hade med någon rekordfångst som Farbror Tor hade gjort att göra.

Tjuvfiskets gränser

Hur mycket av fisket som var lagligt och hur mycket som var tjuvfiske vet jag inte. Som mindre barn fattade man ju inte något av detta, men som lite äldre fick man klart för sig att det fanns förbjudna och tillåtna områden, och så en gråzon däremellan.

Jag föreställer mig att de goda vattnen vid Ranebo, som är domänmarker, i grunden var otillåtna hela tiden. Dock fiskades det där. Jag tog min första öring i kröken där vägen mot "Ned. Röra" svängde av.

Stubbhultsbäcken nära Ranebo, (2008)
ungefär där förf tog sin första öring.
Vägens sträckning numera ändrad

Morfar hade också en överdriven, ibland helt ogrundad, tro på sin egen ställning och status.

Vid något tillfälle gav han några barnbarn tipset att, om de blev approcherade, hänvisa till att de hörde till ”Direktör Lundegards sällskap”.

Så skedde men hade helt motsatt effekt; det var visst nära att hötjugorna kommit fram, och något vidare fiske blev det inte på denna plats.

I dag är hela Jörlandaån fredad, har jag förstått. Inget kortfiske förekommer, till min ledsnad.

Men vad hette fisken egentligen?

De fiskar som drogs upp kallades aldrig annat än laxöring, något som iktyologerna inte erkänner; dock är det faktiskt vad det latinska namnet salmo trutta betyder. Den vedertagna termen är bäcköring, men som sagt, något annat än laxöring hördes aldrig.

Fångsten omvandlades vid hemkomsten vanligtvis raskt till middag i det opraktiska köket. Nystekt nyfångad öring är inte det sämsta; låt vara att de där småpinnarna jag drog hem hade väldigt besvärliga små ben…

Så småningom införskaffades en rök. Och nyrökt färsk öring är nog nästan ännu bättre.

Om fisket kunde ordas ännu mycket mer. Jag tar tacksamt emot inspel.