Närmare femtio år efter den första bandymatchen och snart tjugo år efter den första SM-finalen har jag nu sent omsider också för första gången varit på Annandagsbandy.
Det var, som min mor brukade säga om baden, kallt men skönt.
Med den skillnaden att det faktiskt var ganska roligt, och inte bara kallt och obehagligt.
Matchen, mellan Tellus och Gustavsberg, bjöd väl inte på den mest högklassiga bandy som kan skådas i vårt land, men det blev i alla fall lite spännande när Gustavsberg jagade kvittering i slutet; bästa laget vann dock till slut med uddamålet.
Och jag märkte att det var ett tag sedan jag var på bandy.
Det tar tid att ställa om ögonen till det snabba spelet och det där med att man som åskådare måste ligga ett steg före och inte i lugn och ro kan följa bollen som i långsammare sporter typ fotboll (eller hockey).
Men det där tränar man ju upp.
En storbildsskärm för repriser av målen skulle dock alltid sitta fint.
Och så var det lite kallt, det var det.
Man har ju liksom inte ställt om under denna milda höst och förvinter.
Café Tellus i paus var efterlängtat, och två av oss valde faktiskt att ta tunnelbanan hela den långa vägen hem, för uppvärmningens skull (han från Borlänge gick).
Jag hade gjort misstaget att ta skor, förvisso vinterskor, men inte kängor.
Det var inte så välbetänkt, kan man konstatera.
Tårna frös. Sendrag. Sånt.
Annars var det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar