Återbesök hos Sarastro

Tredjedag jul på Operan. Massor av barn och ungdomar.
(Har vi hamnat på någonsorts barnföreställning?

Jag vet inte.)

Uppsättningen av Trollflöjten är i grunden samma som den som vi såg för något år sedan, om än en hel del sångare är roterade. Vivianne Holmberg som gjorde Papagena den gången är Pamina nu;  några är helt utbytta, åter andra är de samma. Jens Persson som Papageno till exempel.

Den gången kom vi från Folkoperans lyteskomiska men glädjelösa slapstick, och fann uppsättningen vid Gustav Adolfs torg befriande tillgänglig.
Den här gången är det lite mer som skaver.

Inte de dagsaktuella anspelningarna – ”Stefan Löfven har sagt att det inte blir något nyår” – och inte heller att man tar ut de komiska svängarna mer med dialektlustigheter och andra blinkningar.

Nej, snarare har det som kändes lite egendomligt förra gången växt och blivit mer problematiskt nu.

Jag kan fortfarande inte begripa varför Sarastros brödraskap skall vara scouter.
Om avsikten är att göra dem barnsliga och lite larvigt pojkaktiga, så svär det mot resten, eftersom texten fortsatt låter dem tala i högtidliga termer om godhet och sanning, som ett frimurat brödraskap av 1700-talsmodell.

Och om, å andra sidan, man vill lyfta fram det lite otäcka elitistiska och hårda i brödraskapet, då strandar det helt mot slarviga scouthonnörer och bonnig dialekt.

Förvirrande, som sagt.

Inte heller tycker jag att björnkostymerna hjälper mig att förstå dramat.

Nu är ju Trollflöjten som pjäs i grunden en närmast ospelbar soppa, men min upplevelse är att det blev än mer nummerrevy än tidigare.
Till det bidrog givetvis de kraftfulla applåderna efter varenda aria och varje orkesterinsats. (Dock var det ingen som prompt skulle vara först med att ropa ”Bravo”. Det kan man vara glad över.)

Musiken är förstås vad den är, det är svårt att inte känna en lycka vid Mozarts sida. Kapellet eldar på. Förra gången upplevde jag något som jag då kallade en sorts knotighet som jag inte hittade i dag; det kändes välbekant flytande, det mozartskt självklara.

Eller annorlunda uttryckt:  Uppsättningen kan vara hur förryckt som helst.

Musiken kommer att bära i alla fall.

Sångarinsatserna utan anmärkning.

Skådespeleriet väl godkänt.

Pausfikat bra, fast det nya systemet med förbeställning i nedre foajén kräver egentligen att folk är mer disciplinerade än den genomsnittliga småbarnsfamiljen på första gemensamma operabesöket är.

Vi satt på första radens fond, lite för att känna oss för inför eventuella skiften av abonnemangsplatserna. Det var utmärkta platser, men vår upplevelse är att det är mera volym uppe i vårt vanliga tillhåll på tredje raden. 

Kräver mer studier och ytterligare eftertanke.

Som helhet: Så trevligt det är att gå på operan.