En betydligt njutbarare Trollflöjt

På hemvägen från Operan talar vi om ifall det är så att operapubliken i dag betraktar föreställningarna mer som en konsert än som ett teaterstycke. 
Det automatiserade applåderandet efter genomförd aria, oberoende av insats, pekar på det. Ofta stannar det upp handling och flöde och känns ärligt talat lite malplacerat.

Inte för att alla operor har ett sammanhang som faller sig helt naturligt. Men kanske just därför är det intressant att se hur regissör med flera knutit samman det hela.

I fallet Trollflöjten, som vi såg på Kungliga Teatern på tisdagen, är handlingen förvisso en ganska förvirrad och förvirrande soppa, och kanske är tendensen som man kan ana i föreställningen att dela upp det i tablåer en god idé, ehuru bara delvis genomförd

På så vis stör inte heller det där slentrianapplåderandet lika mycket.

Fast jag tycker att om man nu skall ”släppa loss” och vara ”härligt osvensk” och ”visa sina känslor” så borde man våga bua eller busvissla när man ställs inför mindre lyckade prestationer eller andra olyckliga företeelser.

Så sker dock inte.

Det härligt osvenska utförs mycket svenskt: vi gör som de andra.

Annars finns det såväl saker att applådera som sådana att åtminstone i andanom vissla lite åt i denna föreställning.

För att börja med Mozart, så har han ju gjort ganska bra ifrån sig. Det finns en del att glädjas åt. Är Flöjten hans bästa opera? Jag vet inte, jag håller nog på DG i alla fall; men bra är den.

Orkesterinsatsen är oklanderlig, som den brukar vara i detta hus. Det känns som om man strävat efter att hålla undan det lättflytande typisktmozartska; särskilt i inledningen känns musiken en smula knotig. Det mår den inte illa av.

Sånginsatserna är fullt godkända för mina tondöva öron, även om Pamina verkar ha lite svårt att hålla ihop det helt i det högre registret, och Tamino känns lite lite tunn.

Papageno/a är utmärkta. Men är också tacksammare roller, förstås. I jämförelse med den levnadsglade Papageno är Taminos djupsinne väldigt ytligt.

Jag blev riktigt förtjust i de tre små gossarna, som i denna föreställning var tre flickor eller möjligen änglar eller kanske båda delarna eller alltihop. Det är alltid kul när det blir skådespel och inte bara sång.

Svårare hade jag att förstå varför Sarastro och hans högstämda gäng skulle vara scouter. För att avdramatisera dem?  – scouter är ju definitionsmässigt komiska i svensk samtid.  Eller för att antyda övermått av disciplin? – scouter är ju inte bara komiska utan även fascistiska, det vet ju alla.  

Scenlösningar och scenografin öht är som vanligt småfyndiga, och till och med det under en period så uttjatade tricket att låta skådespelarna uppträda bland publiken fungerar väl. Särskilt när Papagena hänger ut från tredje raden och förklarar sin kärlek. Avståndet ner till Papageno på scengolvet gör den scenen väldigt annorlunda.

Som helhet var det hursomhelst betydligt njutbarare än Folkoperans föraktfullt lyteskomiska slapstick från i höstas.

Men jag undrar vad utbildningsministern har att säga om att Kungliga Teatern låter en paradföreställning av denna sort sluta med ett så glatt klassrumskaos?