Naturligtvis kan landskapet finnas i
staden.
Den är bara en annan formation;
andra ögon visade av slumpens tärningar
Kanske blir det särskilt tydligt i
den vita februari, då rörelserna oundvikligen blir långsammare, liksom stelare.
Då istäcket sträcker sig utåt i
varje riktning, men utan att någonsin röra sig
Och den här bilden. Fotografiskt är
den inte perfekt, vida vyer låter sig sällan fångas tekniskt oklanderligt med
en liten digitalkamera.
Men det var något med de där
påbylsat runda, en liten smula Breugel-aktiga, figurerna på isen och den
okrossbara fyrkantigheten i husen bakom dem som fångade mig.
Och någonting med avstånd. Aldrig är
väl avstånden så stora som i februari.
Aldrig är det så långt härifrån och
dit.
Och tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar