Glad och Bitter: Lång resa längs Donau

Har nu fullbordat omläsningen av Claudio Magris stora bok om Donau, skriven i mitten av 80-talet och kommen i min ägo 1994.

Har läst den i småstycken, ungefär som man reser; tror att det är ett bra sätt. Kanske inte det rätta sättet, som jag var på väg att skriva, för jag blir allt mer skeptisk mot alla rätta sätt och enda lösningar, men således: ett bra sätt.

Det är också i samklang med Magris sätt att skriva, och att berätta: uppbrutet, stundtals fragmentariskt. Förvisso faller han ibland in i dessa voluminösa perioder som verkar vara så populära i den italienska kulturen med dess rötter djupt ned i romersk retorik, och förvisso lånar han sig då och då till det utsirade blomsterornamenterade språkbruk som också verkar vara en svårutrotlig del av samma tradition, men till övervägande del är det ett styckevis och lätt kryssande, som för mig passar väl med resandets natur.

Och med flodens.

Donaus väg slingrar ju med en egendomligt lugn otålighet mot havet.

En påminnelse

Jag har redan skrivit om den längtan till Transsylvanien, till tyskarnas gamla Siebenbürgen, som läsningen väckte. Längs vägen utefter bokens och flodens sidor har jag också hunnit drömma om tyska småstäder, längta till Budapest förstås, och tänka på vad det i dag är möjligt att återfinna av det som ännu Magris kunde upptäcka i Banatet.

För boken är också en påminnelse om allt som hänt på de knappa trettio år som har gått sedan den skrevs. Magris skriver i en fortfarande optimistisk tid.

Det är förvisso ännu järnridåns, kalla krigets, realsocialismens tid; han har en klar blick för den senares tillkortakommanden, det saknas inte skarpa omdömen, men han ägnar sig inte heller åt den debila total-svartmålningen av alla ting i dessa länder som man möter i dag; han färdas i dem som en realitet, inte en kliché.

Den optimism jag upplever kommer snarast av att det var en tid när rörelserna i öst hade börjat skönjas, då en förändring började verka möjlig, men ingen ännu visste vilken väg den skulle ta.

Krigen i Jugoslavien var fortfarande avlägsna, otänkbart avlägsna, fast de faktiskt låg mindre än ett decennium fram i tiden. Nya gemenskaper, nya kombinationer, nya visioner hägrade.

Här finns samtidigt, i trettio år gamla ord, mycket som kan kännas oväntat samtida. Inte minst slängar åt det – just – samtida behovet av att finna de enklaste förklaringar.
Donauresenären är medveten om att sammanhang sällan är enkla, att tider oftast är skiktade, att det mesta också är något annat än det synes vara.

Sådana citat kunde staplas; jag väljer att avstå.

Genomsyrad av vemod

Som Magris är fokuserad på kulturen väl så mycket som det materiella, och allra mest intresserad av det tyska – ehuru föga mänskligt tycks vara honom främmande – är skildringen av Balkan genomsyrad av vemod. Det gångna seklet har ju bland många andra svagheter inneburit ett bortdöende av tanken att människor med olika språk, olika historia, olika uppfattningar, skulle kunna samexistera på samma plats, i samma område.

Dumnationalismen har överflyglat alla andra tankar. Och Transylvanien har romaniserats i takt med att tyskarna lämnat Hermanstadt, Kronstadt, Schässburg och de andra städerna; många i Förbundsrepublikens och Ceaucescu-regimens förödmjukande handel med människor mot D-mark, andra senare, när friheten kom, en sorts frihet.

Men Balkan är bara en del av flodlandskapet, resan, boken. Det tar några hundra sidor innan han kommer dit.

På vägen från källan som är eller ändå inte är en kran någonstans i Baden-Würtemberg och ner i det balkanska och mot mynningarna, hinner Magris också berätta om det tyska, som till sist står hans hjärta närmast, germanistiker som han är.

Det habsburgska

Eller kanske är det det habsburgska? För detta begrepp, som undflyende oscillerar mellan myt och konkret historisk verklighet, blir ett sorts nät i vilket Magris försöker fånga in vad Donau berättar.

Och det är mer än naturligt; något annat vore bakvänt. En flod som rinner upp i Sydtyskland (visste ni förresten att slottet Habsburg faktiskt ligger i Schweiz?) och flyter genom Österrike och Ungern ner på Balkan, den är naturligtvis en habsburgsk flod. Vi möter de namn vi kan vänta oss, tronräckan från Rudolf över Maria Theresia till den olycklige siste kejsaren Karl; och på kulturens område en räcka av ofrånkomligheter som utgör den svårfångade entitet som kallas den centraleuropeiska kulturen.

Men vi möter också mindre kända namn, encyklopediskt anlagda monografiförfattare, bekymrade småstadsborgmästare, antika kartografer, plötsligt erinrade bekantskaper ur författarens liv i Trieste, och förstås den oförlikneliga mormor Anka från Bela Crkva.

Skarpa miniessäer blandas med underbart nördiga fakta om floden, dess omgivningar och om dem som har färdats där eller bara drömt om att färdas där.

Och väcker lust.

Som alla goda reseskildringar – för det är den ju också, denna slingrande bok - väcker den lust till två saker som inte utesluter varandra:

Att resa. Och att läsa om att resa.

Det kan föra en väldigt långt.