Bedövande

Diskussionernas ensidighet och de sociala mediernas tyranni.

Ramlar, via en vän, in i en diskussionstråd angående småbarnsföräldrar och smartphone-koncentration. 

Och slås av den bedövande enighet som väller fram:  Om hur det att någon kan ha synpunkter på att unga mödrar och fäder som har sin uppmärksamhet riktad på telefonen snarare än barnet – eller omvärlden – bara beror på att de som ”klagar” är gamla män som varken har ett liv eller några egna barn.

Och detta i en värld där det att bli sedd är den stora bristvaran, där alla på sitt vis ropar se mig, lägg märke till mig, betrakta mig, gör mig verklig med din blick!

Och jag tänker ett ögonblick ge mig in i diskussionen, framhålla att jag aldrig skulle ta mig rätten att rusa fram till en vilt främmande person och anmärka på hens relation till sitt barn, men att jag förbehåller mig rätten att anse att det finns ett potentiellt problem om kontakten mellan barn och förälder ersätts med en kontakt mellan telefon och förälder. 

Och att detta är bara ett specialfall av problemet om kontakten mellan människa och människa ersätts med ”kontakten” mellan människa och smartfåne.

Och att åtminstone en del av det som det enligt tråddeltagarna är så viktigt och bra och praktiskt  att kunna fixa när man ändå är ute och drar på vagnen kanske faktiskt kan vänta. Och att jag för övrigt många gånger själv kunnat se och höra att det snarare är en high score än ett besök på BVC som hägrar.

Samt att dessa yngremedelålders damer och herrar förvisso förbehåller sig rätten att ha synpunkter på äldre herrar och deras värld. Det får jag erfara ganska ofta.

Tänker ett ögonblick att jag skulle ge mig in i tråden  säga något av detta, i en mild och avskalad och ödmjuk form.

Men inser snabbt att det är socialt självmord, eller åtminstone självstympning.

Det utvalda kollektivets enighet om gott och ont är så bedövande. Det är inte en diskussion; det är en mässa.  Ingen är intresserad.

Och funderar förstås på vilka trådar – och liknande diskussioner – jag själv deltar i, som är likadana: mässande, exkluderande, uppvisningsbriljerande…

Dessbättre känns det ändå som om det i mina kretsar alltid finns någon liten jäkel som säger emot, som problematiserar, som vrider på saken. 

Ibland är det jag själv, ibland någon annan irriterande jäkel. 

Det är jag tacksam för.

Men hur många andra sammanhang finns det inte där den rösten nu saknas?