Årets Korf är gjord!

Vi firade adventshelgen - då man börjar närma sig julen som kommer om några veckor - med den tradtionstyngda tillverkningen av årets Korf, detta år i fabriken i Sköndal.

Först måste - bland annat - späcket malas.

Mor och son överser detta.

En av de mest fasta traditionerna är grubblandet över hur de olika delarna av maskinen skall passas ihop. Vi fick ihop det i år också, men det är inte så lätt att komma ihåg vilka ringar som passar var och åt vilket håll den lilla kniven skall sitta.

Nästan lika traditionsenligt hade potatismängden krympt och osäkerhet rådde om mängden mjölk skulle kunna fördelas rätt.

Men vi fick ordning på det också, och snart var det dags för själva stoppandet.

Fjälstren är smalare numera, av okänd orsak, och nästan 30 m gick åt.

K anpassar längden.

'

Intressant nog var en vegetarian en av de mest engagerade deltagarna (också det en tradition, för övrigt)

Leker ett skeptiskt leende i mungipan på hans fru till höger? 

En del av slutresultatet:

Vi slutvägde inte , men det brukar bli en 12-14 kilo.

Så även i år.

Proväten i dag och befunnen god. Tog dock ingen egen bild utan lånar min systers.

__________

Och så här var det i fjol.

Och 2012

Tack, vise man!

Som så många andra blev jag sorgsen till mods vid budet om Lennart Hellsings bortgång i går.

Inte som en personlig sorg, även om jag tangerade familjen H under några år på 70-talet och träffade den vise mannen vid ett antal tillfällen; inte så.

Och ändå är det just som en personlig sorg det känns, det är ett stycke av ens eget som har ryckts iväg och nu blåser novembervindarna ännu snålare.

Det är inte för saknaden av det som skulle ha kunnat bli, för även om Lennart H var verksam mirakulöst högt upp i åren så ligger de viktigaste delarna av hans gåva till oss utspridda längs vägen i andra halvan av det gångna århundradet.

Men det är just det - att där finns de och där fanns de: en del av den värld som jag föddes in i, växte upp i och levde i, då. Det då som var nu, då.

Jag har själv växt upp med Krakel och Kusinen och trollkarlen som drack upp sig själv, denna fantastiska resa in i de filosofiska paradoxernas land.

Och mina barn har stavat sig fram från Agare Bagare förbi Ellen Dellen du von Essen, Gabriel Gräslök och de andra, och sörjt Bagar Bengtssons prematura bortgång.

Jag har fuskat i barnversbranschen själv, och vet hur förpillat svårt det är – och hur roligt.

Men när jag nu skulle trösta mig – för hur mycket tröst finns det inte bland dessa ord! – med en av mina favoriter, Lapprika Papprika, fann jag att den saknades på nätet. 

Så jag improviserade en liten film, med ljudet från min knastriga gamla barnskiva (där tyvärr det lockande sista ordet ”Citronil” försvinner i ett hack. – Citronil är (var) en tidig läskedryck)

Tack för allt, vise man!

"...och du rantar om traditioner och sånt"

Och så fick jag den förutsägbara kommentaren till min lilla adventstext ”Världen står i brand och du rantar om traditioner hit och dit”.

Ja, jag gör ju det.

Och jag skäms inte det minsta.

För jag tror att saker hänger ihop

Förmågan att ta saker för vad de är hänger ihop med förmågan att tänka själv, inte bara gå på vad andra har sagt.

Förmågan att bry sig om de små sakerna hänger ihop med den att bry sig om de stora.

Och förmågan att tänka själv, att inte bara flyta med, synes vara i avtagande, och det i den grad att människor inte bara avstår från den, de tycker inte ens längre att det är något problem.

För länge sedan kallades detta andlig lättja.

Uttrycket säger en hel del om tiden då det skapades; det påminner oss om att det aldrig finns ett där och då som var helt igenom gott och fint kan kontrasteras mot ett här och nu som är helt uselt.

Men samtidigt  påminner det om vad saken handlar om: viljan eller oviljan att tänka, känna, handla själv.

Hur skall du som inte ens själv vågar välja vilken dag du skall sätta upp julgranen kunna stå upp för det som verkligen är viktigt?

Tiden som inte längre finns.

        "Cecilia stämmer sitt instrument       

         till Guds advent."      

Så närmar sig den tid som inte längre finns.

Kyrkoåret går mot sitt slut med sin dova punkt i Domsöndagen. Och det är meningen att advent skall ta vid.

Advent – ankomstens tid.

Genom ett säreget språkligt sammanträffande knuten till vårt svenska väntan och inte är det så fel, för ankomsten är ju emotsedd, inväntad, efterlängtad. 

Och det vare sig man lever i evangeliernas rus eller bara i en tindrande förväntan på julens glädje.

Men advent finns inte längre.

Den har slukats upp av konsumtionsjulen.  Adventskalendrarna har blivit ”julkalendrar”, adventsstjärnorna ”julstjärnor” som får sitta uppe hela vintern (”det är ju så fint med något som lyser i mörkret” – som om det inte fanns andra lampor!) och granarna plockas in och kläs nån gång runt Nobeldagen lagom för att ha barrat klart till Annandagen, om man nu är så gammaldags så att man har en riktig gran.

Och adventsljusstake är uppenbarligen för många en elektrisk lampa i köksfönstret, inte någonting med fyra levande ljus i.

Nu har jag inget emot att var och en gör som den vill.

Om du vill käka kräftor och jordgubbssemlor på påskafton medan du skålar i bubbel, varsågod.

Det är faktiskt ett fritt land.

Det är bara några saker jag vill be om

För det första.

Försök inte göra gällande att du följer gamla traditioner. Vad du gör är att avvika från ganska nya traditioner.
Det gör du som du vill, men det finns ingen gammal tradition att klä granen tre veckor före jul. Det finns en relativt ny, sådär i hundraårsåldern eller lite mer, att klä den till jul.
Och så vidare

För det andra.

Försök inte hävda att du är tuff och rebellisk som bryter gamla traditioners bojor.
Att göra som 17 andra halvhipstriga bekanta i stället för som ens föräldrar gjorde är inte ett dugg imponerande, jag är ledsen. 

Det är fritt fram att strunta i seder och traditioner, nya och lite äldre.  Att inte bry sig. Men att ”göra uppror” mot dem är bara löjligt. Särskilt om du passerat tonåren. Och att framhålla sin rebelliskhet i sociala medier blir direkt skrattretande.

Du är inte modern och modig då. Du är bara barnslig.

För det tredje

Försök inte skylla dina val på andra.  

Säg inte att ”man måste”. Påstå inte att släkten förväntar sig.

Och säg ABSOLUT inte att barnen vill.

Det är dina val vad du gör av din jul, din adventstid och ditt liv.

Livet är förvisso fullt av kompromisser, överenskommelser, tillmötesgåenden och tillkortakommanden. Men det är du som står för dem.

Och det finns när allt kommer omkring väldigt, väldigt lite man måste.

Om man inte vill.

Så sluta skyll ifrån dig.

________________


(Nb att detta intet har att göra med suckan över att julen blivit sekulariserad. Förvisso är det bra och berikar ens liv att känna till helgernas bakgrund i såväl den kristna traditionen, de hedniska riterna som den "moderna" julens framväxande, Men det är inte det jag talar om. Bara om poängen med att hålla isär saker.)

________________

Citatet överst ur Karlfeldts "Vinterorgel".
Den almanacksmedvetne inser att inlägget borde ha publicerats i går.

Det lilla huset - ett på platsen-reportage.

Så kom det nya huset på plats i Ytterhogdal.

Och jag kom dit för att få se det.

Fint såg det ut. Utifrån kan man nästan tro att det är färdigt.

Det är dock inte riktigt fallet, se nedan.

Detta hände sig mitt i den mörka månaden november.

Och av skäl som inte hör hit hade jag kvar sommardäcken på bilen.

Det kändes inte så bra. Det kändes faktiskt väldigt o-bra.

Men huset, alltså, det kändes desto bättre att se det på plats.

Visserligen hade två fönster råkat byta plats, det bredvid dörren skulle också ha varit ett dubbelfönster och det som nu sitter där skulle ha suttit på gaveln.  Men vad fan.

Och så här ser byggnadskomplexet ut på lite avstånd

(nya huset skall naturligtvis få en färg som ansluter till det gamla)

Ute härskade ett egendomligt "undervattensljus" som förstås förebådade nederbörd.

                                                                                                                                                (Rattfeldts)

...och den nederbörden kom i form av regnblandad snö

Det kändes så där, inför fortsatt körning.

Ja, det kändes faktiskt sådär öht.

Allt blev väldigt mörkt, och jag fick tillgripa blixt för att kunna ta interiörbilder

När det ljusnade igen såg det ut så här:

En del kvar att göra inomhus som sagt. Vi hade tänkt göra det mesta invändigt själva, men har börjat tänka om. Det är långa resor till arbetsplatsen.

Kaminen är iaf nästan på plats. Jag och byggare-Lasse släpade den gemensamt dit.

Och om ni inte kommer ihåg hur det så ut innan det fanns något hus där, så var det alltså så här:

Och så här:

Professorn och lånorden - en diatrib

Har haft den här texten i datorn ett tag, men inte riktigt fått upp den i luften.

Men hysterin kring invigningen av ”Skandinaviens Köpcenter” i Solna påminde mig.

Inte minst Peter Kadhammars artikel i AB häromdagen, som egentligen tog sikte på något annat, men i förbifarten fick med det här med språket (läs den!).

Läste härförleden i Svenskan en språkspalt  om lånord och deras försvenskning.

Budskapet i den är att de lånord som fastnar ganska snart får en försvenskad form i stavning och böjning – dejt och hipstrar är bland de helt uppdaterade exemplen.

Och professorn är inte ett dugg oroad.

Men jag vore ju inte jag om jag inte hakade upp mig på något, helst något lite vid sidan om det givna budskapet.

Något annat

Och det jag vill säga är att det engelska inflytandet och påverkan – villsäga, påverkan och inflytande från ett verkligt eller inbillat USA – knappast i första hand handlar om böjningsformer.

Det handlar om ord, vändningar, uttryckssätt – och attityder.

Det handlar om föreställningen att det som sägs på verklig eller hemmagjord engelska är lite finare, lite smartare, och på något märkligt sätt lite verkligare än det som sägs på svenska (eller vilket annat språk som helst, för den delen, men nu är det ju svenska som är vårt språk).

Man kan tycka att den föreställningen borde vara föråldrad, ungefär lika daterad (sic!) som tanken att det var imponerande att kunna vifta med en mobiltelefon (kommer ni ihåg när det var så?).

Men icke. Den hänger sig kvar.

Syndens näste

Reklamspråket är förstås syndens värsta näste, det är direkt självparodierande för envar med det minsta språköra.

Men det finns lite överallt.

Namn på organisationer och deras verksamhet till exempel.

Det har gett oss det meningslösa och missförståndsfrestande SHL – Swedish Hockey League – lika väl som den fantastiska hybriden ”Bil Sweden”.

Hur fan tänker man när man kallar sin organisation för ”Bil Sweden”???

Och det stoppar inte där.

Ofullständigt

Det finns även en annan tendens som är förbannat störande: de ofullständiga eller obefintliga översättningarna.

Man utgår från en – mer eller mindre – engelskspråkig källa och så använder man alla namn och beteckningar i den, glatt obekymrad om att de varken är svenska eller det språk som talas i berört land.

Detta möter oss inte minst i nyhetstexter, där överflödiga eller direkt felaktiga tillägg av ”City”, ”University” eller ”Newspaper” är legio.

Och det även i välrenommerade publikationer som i andra sammanhang ännu strävar efter att hålla god ordning och lyfta den publicistiska fanan högt. Jag ser det, alltför ofta, i min egen redaktions publiceringar, liksom i den politiskt konservativa stora morgontidning som vi ännu håller i hemmet.

Och naturligtvis inte bara i nyhetstexter, utan även i kringinformation, stöter man på det här självfallet tanklösa förlitandet på att engelska är ”utlandets” språk.

Häromdagen spelades en träningslandskamp mellan Belgien och Italien på ”King Baudouin Stadium i Bryssel” enligt min tv-epg.

(Lustigt nog visste samma källa att den nästan samtidiga matchen mellan Chile och Colombia spelades på  Estadio Nacional Julio Martínez Prádanos i Santiago. Alltså inte ”The Julian Pradanos National Stadium”. Men det är klart, spanska är ju också ett stort språk i USA…
Så långt som till att skriva svenska gick  man dock inte.

Övertygelsen att ”utländska” namn och begrepp skall uttryckas på ”engelska” för att man gör så ”internationellt” gäller inte bara i skrift. Den tillämpas i stor utsträckning i tal också.

Nyss studsade jag till då namnet Prometheus sades på vad som nog var avsett att vara amerikansk engelska – och det gällde då inte något mystiskt projekt i USA utan en antik myt.

Inte en språkfråga

Men i grunden, och det var dit jag ville komma, handlar detta inte så mycket om språk. 

Professorn har rätt i att man kan låna där det passar, och i många fall klarar av att anpassa det till det egna språket, så länge man nu någorlunda behärskar detta.

Men, de här tendenserna handlar i ännu högre grad om allmänbildning, förståelse och kunskaper.

Då kan det ibland bli närmast skrattretande, som på den reklamaffisch som inleder detta inlägg – där det alltså faktiskt betonas att det hela är på svenska… - eller som på vårt duschförhänge där man velat skapa lite fransysk känsla, men inte har koll på att även om Frankrike heter (stavas) likadant på franska som på engelska, så gäller inte detsamma för årets månader. Se bild nedan.

Allt hänger samman med hur kunskaperna i andra främmande språk än engelska sjunker.

Sant, många svenskar talar i dag åtminstone ett annat språk, därför att de har rötter i en region där detta språk talas, men det är sällan dessa kunskaper slår igenom i det offentliga.
Vi fortsätter glatt att använda "engelska" former för arabiska, kurdiska, iranska eller latinamerikanska begrepp och företeelser.

Och vad gäller de europeiska språk som är viktiga för vår gemensamma kultur, som hjälper oss att förstå geografiska begrepp och andra namn, och som många gånger är en nyckel till vårt eget svenska ordförråd, är statusen så låg att man till och med kan kokettera med det.

Det gäller förstås allra mest tyskan, men det är sant också för franskan, italienskan och de nordiska grannspråken; spanska är i någon liten mån ett undantag, enligt ovan, men nog är även den drabbad ibland.

Det ger oss rapportering från Bavarien om Danubefloden , nyhetstelegram från Helsinki och faktarutor om Jutland-slaget.

Och som sagt King Baudouin Stadium.

Lite medvetenhet

Jag begär inte att alla svenskar skall kunna dessa främmande konstiga språk som talas av obildade utlänningar som inte behärskar något internationellt språk.

(Det vore om inte annat att kasta sten i glashus – min spanska är i princip obefintlig (pinsamt när man har en spansktalande svärdotter), min italienska är rudimentär, min skolfranska är i stora sjok bortglömd; tyska talar jag endast på enklare konversationsnivå,och om jag får sluddra över ändelserna lite. Slaviska språk kan jag inte alls, och de utomeuropeiska skall vi inte tala om.)

Men en medvetenhet om att dessa språk finns, och att deras existens påverkar vad saker och ting heter.

På svenska.

Det vore klädsamt.

  

Spretiga tankar i november

Jag hatar tanken på att vi skall dö.  Men att se sig om på världens tillstånd gör det lättare

Inte minst – att se på dem som borde veta bättre

                                                         *   *   *

Till sist blir man klar över att livet är ett besök, inte ett försök.

                                                         *   *   *

Rädda pojkar får faktiskt ibland kyssa vackra flickor; det är det som håller världen uppe

                                                         *   *   *

Skillnaden mellan att anpassa sig till verkligheten och att bejaka den.

                                                         *   *   *

Inget förslag som utger sig för att innehålla hela lösningen är någonsin en lösning

                                                         *   *   *

Den enda sanningen är ondskans vagga

                                                         *   *   *

Segrarna skriver inte historien. Segrarna skriver om historien.

                                                         *   *   *

Alla förklaringar om respekt för människors tro tycks bygga på föreställningen om att det finns en gud.  Men om det nu inte gör det?

                                                         *   *   *

Jag är rädd för att människorna som grupp inte är intresserade av demokrati och jämlikhet. De måste mödosamt övertygas om att det faktiskt är det minst onda för dem.

                                                         *   *   *

Not till förbättrare: Den enkla lösningen är inte alltid så enkel. Den snabba lösningen är inte alltid så snabb.

Och den smarta lösningen är ofta inte så smart.

                                                         *   *   *

I debatten om ord: Själva det faktum att det finns ett ord som beskriver en diskriminerad grupp kommer med automatik att ladda det ordet med negativa konnotationer.

Det är oundvikligt.

Om vi tror att vi bryter det mönstret med att byta ord kommer vi snart att tvingas byta ord lika ofta som vi byter sedlar.

Om vi inte lär oss att det är diskrimineringen som är felet, inte betecknandet.

                                                         *   *   *

Bland elementa: Att någon känner sig kränkt behöver inte betyda att denne blivit utsatt för en kränkning

_____________________________________


Har ni tänkt på att missunnsamma människor ofta anklagar andra för avundsjuka? - Spretiga tankar i mörkrets tid

"Misstro alla människor som vill ha renhet" - Spretiga tankar i september
"Människorna som hela tiden måste få veta  hur det är. " - Spretiga tankar i augusti

"Man har inte sett slutet förrän det är över" - Spretiga tankar sent i juni

"Kan tomhet verkligen växa?"  - Spretiga tankar i maj

"Ingen tid är för evigt " -  Spretiga tankar i april

Men de sjunger bra

Några dagar efter själva föreställningen har jag nu samlat mig till ett inlägg.

Säsongspremiär på Folkoperan med dess omsusade uppsättning av Traviata. Mer känd för nakenhet och Facebookdebatt än för innehållet, budskapet och föreställningens inneboende kvalitet.

Låt mig säga det på en gång: Jag begriper inte tanken (-arna) bakom iscensättningen.

Jag kan inte se att några gestaltningstricks kan ta berättelsen bortom det mittersta 1800-talets instängda borgarmoral. Enligt min mening kan historien bara avvinnas tragisk mening om man faktiskt låter den utspelas där och då den formades.

Det går att begripa protagonisternas agerande och tänkande utifrån att de är fångar i just den tidens syn, på moral, på klass, på kärlek, och så vidare.

Alla försök att flytta den i tiden – utan att samtidigt faktiskt skriva om den i väsentliga delar – kommer att glappa.

Tänker jag.

Självupptagen

En figur som Giorgio Germont blir bara en självupptagen maktdrummel om man sätter honom i en annan tid, där det får förutsättas att han ska kunna se andra möjligheter, andra val.

Den tendens till tragisk resning som slutpartiet vill ge honom är problematisk nog även om man låter honom förbli fånge i sin tids korsettstrama konventioner. Förd någonstans nära vår tid blir han bara dum och elak.

Klädd i djellebah blir han dessutom inte trovärdigare. Tvärtom.

Sak samma med Violetta och hennes nödvändiga uppoffringar och Alfredo och hans heder.

När man dessutom gör hela det omtalade sceneriet på den swingersglada klubben så distanserat, så stiliserat, så verfremdande, så blir det ännu svårare att begripa.

Och vad de små anime-liknande flickfigurerna som vandrar runt här och där tillför återstår fortfarande att begripa.

Eller det bara till hälften genomförda spelet med fascistmundering.

Det tjocka tjär-lika blodet som sipprar från väggarna?  Halva sällskapet är svårt skeptiskt, andra halvan likgiltig.

Nej, lämna storyn där den är, låt figurerna vara fångar i sin tid, och låt oss känna och tänka själva.

För just i sin tid, i dess förutsättningar, så fungerar det nästan, i alla fall tillräckligt för att identifikation skall kunna uppstå, tankar korsas och något mer än den sköna musiken klinga inom oss.

Där kan vi känna Violettas vacklan mellan sina olika liv, lika giltiga och lika verkliga, där kan vi uppleva Alfredos längtan, kärlek, besvikelse, ånger; och kanske kan vi till och med sätta oss in i Germont den äldres bekymmer, även om det är svårare.

Musikens klingande

Och musikens klingande, ja.

Det är klart att det finns positivhalardrag även i Traviatan, även om den inte är något av de värsta exemplen.

Folkoperan har föga överraskande gjort så gott man kunnat av att lyfta fram det musikal-artade i festscenerna, men dessa är ju hur som helst förbidrivande lättviktspartier mellan dramats bärande delar, som i så stor utsträckning sker i samspel mellan två personer.  Finns det något musikdrama som är så dialogiskt som La Traviata?

Sopranen Julia Sporsén har fått mycket beröm och det är alltigenom motiverat. Inte bara för sången utan även agerandet som är rakt igenom trovärdigt. Övriga har lite svårare att komma loss ur iscensättningens svårbegripliga tvångströja men Violetta är så central att hon inte låter sig riktigt bindas; och Sporsén är riktigt riktigt bra.

Addio del passato är i mina öron en av de stora ariorna, och även E strano… håller bra. Jag tycker till och med ”Follie, follie” går an om den levereras dramatiskt och inte som någon jäkla kuplett.

Alla dessa gör Sporsén strålande.

Även Jesper Säll som Alfredo gör ett gediget hantverk.

Och det slår faktiskt ganska rejäla gnistor då och då om kärleksparet.

Jeremy Carpenter får rätt mycket applåder för sin Germont, men jag har som redan antytt så svårt med gestaltningen (och för den delen figuren som sådan)  att inte heller sången talar till mig.

Exaktheten

Vad som däremot är bättre än jag kan minnas på Folkoperan är orkesterspelet. Det levereras med en exakthet och precision som inte står Hovkapellets efter. Som vanligt är det långt från en full symfoniorkester men det är inget fel på fylligheten där vi sitter.

Kanske bidrar att Verdis musik med alla sina kvaliteter inte direkt bygger på överraskningar;  man får så att säga det man förväntar sig.  Det levereras.

Sedan är det dethär med att applådera demonstrativt extatiskt och ropa Bravo.

Det må vara hänt. Är det sådan  du är så är du sådan.

Men Folkoperan är inte La Scala.

Och om den vore det – då skulle anständighetens konsekvens kräva att du också buar, visslar och bär dig åt när något inte motsvarar förväntningarna.

Annars lever du inte upp till din roll som kunnig konnässör.

Utan är bara ett störande moment för oss bänkgrannar som är där för att vi tycker om opera.

Tack för ordet.

 Hittar inte några inspelningar från föreställningen utöver den trailer som ligger överst. Ni får hålla till godo med Anna Netrebko ;-)

Novemberbilden - tiden har tid

På ställning efter ställning hänger fisken till tork. 

Som förr, så nu.

Tiden har alltid tid att vänta.

Det har man tid att tänka på i november

(Honningsvåg)

-------------------------------------------------
Oktoberbilden - Geilo
Septemberbilden - Vardöy 
Augustibilden - Geiranger
Julibilden - Raftsundet
Junibilden - Nordkap
Majbilden - Myrdal
Aprilbilden - Mageröya
Marsbilden  - Finsnes
Februaribilden - Stamsund
Januaribilden - Finnmarkskusten