Som så många andra blev jag sorgsen till mods vid budet om
Lennart Hellsings bortgång i går.
Inte som en personlig sorg, även om jag tangerade familjen H
under några år på 70-talet och träffade den vise mannen vid ett antal
tillfällen; inte så.
Och ändå är det just som en personlig sorg det känns, det är
ett stycke av ens eget som har ryckts iväg och nu blåser novembervindarna ännu
snålare.
Det är inte för saknaden av det som skulle ha kunnat bli, för även om Lennart H var verksam mirakulöst
högt upp i åren så ligger de viktigaste delarna av hans gåva till oss
utspridda längs vägen i andra halvan av det gångna århundradet.
Men det är just det - att där finns de och där fanns de: en
del av den värld som jag föddes in i, växte upp i och levde i, då. Det då som var nu, då.
Jag har själv växt upp med Krakel och Kusinen och
trollkarlen som drack upp sig själv, denna fantastiska resa in i de filosofiska
paradoxernas land.
Och mina barn har stavat sig fram från Agare Bagare förbi
Ellen Dellen du von Essen, Gabriel Gräslök och de andra, och sörjt Bagar
Bengtssons prematura bortgång.
Jag har fuskat i barnversbranschen själv, och vet hur
förpillat svårt det är – och hur roligt.
Men när jag nu skulle trösta mig – för hur mycket tröst
finns det inte bland dessa ord! – med en av mina favoriter, Lapprika Papprika,
fann jag att den saknades på nätet.
Så jag improviserade en liten film, med
ljudet från min knastriga gamla barnskiva (där tyvärr det lockande sista ordet ”Citronil”
försvinner i ett hack. – Citronil är (var) en tidig läskedryck)
Tack för allt, vise man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar