Några ord om papprets glädje

Vi håller ju papperstidning.

Då och då får jag veta av välmenande människor som inte har ett dugg med det att göra, att detta är en anomali - fullt i klass med att  jag växlar mellan kort och kontanter när jag betalar, eller att jag aldrig har varit vare sig i Thailand eller Florida.

Det kan jag förstås leva med.
Att leva upp till andras förväntningar har aldrig varit mitt mål, något som en del människor, till exempel min mor, aldrig förlåtit  mig.

Närvaro

Jag och min närmsta medresenär genom livets vindlingar, vi gillar pappret; det skänker en närvaro till läsningen.

Och för min del tillkommer att korsord bör lösas på papper, om det skall vara någon riktig glädje med dem.

Men javisst, naturligtvis nyttjar jag massor av material på webben, också tidningar och andra medier.

Vad trodde ni annars? 

Jag tillhör faktiskt webbpionjärerna i den svenska mediebranschen.

Och jag har haft datorer som arbetsredskap i hela mitt yrkesliv.

Tanken att de som läser en papperstidning är borttappade och inte har förstått tidens gång är en av många trångsynta och rent korkade vanföreställningar runt oss; det finns gott om plats för flera former, det kan man konstatera utan att ens behöva citera ordförande Mao.

Tar oss råd

Argumentet mot är för vår del rent ekonomiskt.

Det är ett dyrt nöje att unna sig papper i hemmet.

Men än så länge tar vi oss råd.

(Det miljömässiga invändningarna, som man hör ibland, tror jag mindre på; Sverige har väl aldrig haft så mycket skogsråvara som i dag, och återvinningsgraden stiger över tid.
Och den som konsumerar sina app-nyheter i en flygstol eller sittande i bilkön har ju  för evigt förbrukat rätten att anföra den sortens synpunkter.)

Min sturiga bakvändhet går emellertid ett stycke längre än att läsa pappersblad och lösa korsord på dem: Jag river ut och sparar intressanta artiklar och träffsäkra bilder.

Återigen, du behöver inte berätta något för mig om bokmärken på webben, om digital arkivering eller smarta söksystem.

Jag vet det där. Jag var med och byggde den världen.

Och jag vet mycket väl att  mina sparade sidor i många fall kommer att hamna i en mapp eller en tidskriftssamlare där ingen ser dem mer, inte ens jag själv.

Det viktiga: handlingen

Men målet är inte heller att bygga upp ett föredömligt arkiv för forskare.

Det viktiga ligger lika mycket i själva handlingen: när jag river ut artikeln eller bilden eller vad det är säger jag mig och världen någonting om dess betydelse för mig. Det är en markering starkare än något digitalt bokmärke kan vara.

Jag bokför fysiskt att denna text eller bild har lärt mig något, visat mig något, förklarat något, som är värt att bevara.

För att förebygga frågor – ja, jag ”klipper ” också digitalt, markerar, använder copypaste, länkar till, och så vidare och så vidare.

Än en gång: vi talar här om också, inte om i stället för.  Det kunde verkligen vår enögda svenska samtidskultur behöva mera av, i många sammanhang.

Men det är inte bara känslan vid sparandet. 

Det händer något när man senare hittar någon av dessa artiklar också.

Kanske ligger den instoppad i en bok vars författare den porträtterar eller vars tema den varierar. 

Kanske råkar jag faktiskt få tag i en av de där mapparna eller tidsskriftssamlarna där klippen har anhopats.

Kanske flyter den bara upp nånstansifrån, med ett återseendets leende i vecken, som en påminnelse om något som var, någon som var,  en tid nyss eller länge sedan förgången.

Minnesfyrverkeriet

De återseendenas otvungenhet har jag aldrig lyckats hitta i det fullt digitala.

Måhända är detta en generationsfråga.
Den som aldrig utsatts för papper kommer givetvis att sakna all relation till det, all förtrogenhet; kommer inte att uppleva en mening.

Men jag gör.

Och i den där bågen, från utrivandets avsiktsförklaring till återseendets minnesfyrverkeri, finner jag en mening med papperstidningen och dess sparade sidor.

Mellandagsfundering om pensionärslivets frihet

Fortfarande njuter jag varje dag av att vara pensionär och slippa lönearbeta (ja, även om jag först häromdagen i teknisk mening blev pensionär, när jag fick mitt pensionärsintyg - och ännu inte fått en krona utbetald).

Lugnet, friheten och självbestämmandet bekommer mig så väl.
Jag är utan tvekan en lyckligare människa i dag, även i en värld som allt mindre ger en anledning att fyllas med glädje.

Och fortfarande får jag frågan ibland, när det inledande ”hur känns det?” är avklarat, vad det är som gör mig så tillfreds?

Den är, som så många frågor här i livet, både enkel och svår att besvara.

Man kan utveckla teorier, gå på djupet, granska historien, analysera och borra.

Men man kan också hänga upp det på det enkla ord jag använde nyss: Jag slipper.

Jubel och fyrverkerier, jag slipper!

Det är så mycket.

Sällan har jag bråttom, och när det sker är det av eget val eller åtminstone egen förvållan. Nästan alltid kan jag unna mig att ta det lugnt. Ni som fortfarande är inne i hjulet anar inte vilken skillnad det är.

Jo, ni tror att ni vet. Men det man upplever så länge man snurrar runt är enbart korta pauser, rastställen, utandningar.

Nu är det på riktigt.

Lövsågsarbete

Friheten, förstås. Det hänger inte längre ett schema på kylskåpsdörren som berättar vad mina dagar skall innehålla, och mot vilket alla andra önskningar och behov skall vägas och mätas, ett schema i vilket hela livet skall passas in med ett tidens lövsågsarbete, som är tröttande i sig.

Nej, inte försvinner alla plikten och måsten för att man träder ut från arbetslivet.

Men de är så mycket hanterligare. Pusselbitarna kan nästan alltid läggas i lugn och ro, och behöver man fila lite på dem, så kan det göras nån gång när det passar.

Men jag tror att det allra viktigaste för just mig är självbestämmandet.

Det är inte längre någon annan som talar om för mig vad jag skall göra. 

Det är ingen som beställer av mig. Ingen kan längre säga ”Så här tycker jag att du skall använda din tid” och vänta sig att bli åtlydd.

Den allergenen slipper jag.

Ingen har sagt det

I ett fungerande arbetsliv är det nödvändigt att inordna sig, i alla fall ibland (en hälsosam skepsis bör man behålla, det behöver vi mer av!), och det har inte varit något stort problem för mig eftersom jag vetat just att det är nödvändigt.  Man får gilla läget.

Men nu.

Hur skönt är det inte att känna att det jag sysslar med, det gör jag av eget skön.

Inte för att någon annan har sagt det.

(Jag vet att det finns de som mest av allt vill känna sig behövda, och jag förstår att de kan känna ängslan vid just detta som ger mig sådan tillfredsställelse: att ingen längre har uppdrag för dem.

Det kan man begripa.
Och jag begriper även att bland dem kan finnas en och annan som har svårt att förstå mig.

Men bland mina tusen ängslor saknas just denna.

Behöver du inte mig för att få dina arbetsuppgifter utförda, nå, a la bonheure - så länge jag får utrymme att göra det som jag själv har lust med, så ger jag fullkomligt tusan i det!

Obs förstås att detta inte är samma sak som att inte vilja vara social, umgås, träffa människor, möta sina vänner, göra nya bekantskaper.

Det gör jag gärna och med stor glädje - men  i frihet, av lust, ömsesidig och självklar.)

Där finns svaret

Så där finns nog den största delen av svaret på frågan om vad som känns så himla bra:
Att äntligen kunna tänka och säga – ”jag har faktiskt inte lust”.

Du kanske tycker att jag borde. Men jag har inte lust.

Det är så underbart jäkla skönt.

Då vet ni.     😉


______________________


Men vad skall du GÖRA?

En tidigare fundering i liknande riktning - innan det bar av

Nä, dum är han ju inte

Det finns de som tycks tro att Donald Trump är dum.

Men det är han ju inte. Obildad, kortsynt, hänsynslös, ja vad allt som kan sägas. men dum är karln inte.

Det senaste utspelet om att lämna Syrien är tyvärr närmast genialiskt ur ett trumpskt perspektiv.

Genom att lämna fritt fram för kamrat Erdogan att krossa kurderna i Syrien bäddar han för en ny flyktingvåg till Europa – och kanske även nya terrordåd – något som förstås vattnar trumpska och trumplika stämningar här.

Och han gör det i full vetskap om att EU, förutom alla sina interna problem och motsättningar, är bundet av sitt flyktingavtal med Turkiet, och inte kan stiga in med mer stöd till Syriens kurder.

Samtidigt ger han Ryssland fria händer i Syrien.

Det är faktiskt det kanske mest otroliga med Trumps politik, hur han har lyckats manövrera USA att stödja ryska intressen.
Det är långt från Dylans gamla ”With God on our side”, det:
I´ve learned to hate Russians all through my whole life

If another war comes, it’s them we must fight

Är just det bra eller dåligt?

Därom må var och en.

Men det finns dagar då man kan tvivla på att lillefar Putin vill oss alla väl.

För övrigt tror jag att det är en liten smula enklare att förstå den till synes erratiske USA-presidenten, om man tänker på hur man normalt gör affärer i stora bolag.

Man strävar aldrig efter att komma till tals med alla på en gång, utan man jobbar med eller mot en i taget, gör affärer med den man just nu gör affärer med – vänskapliga eller fientliga, till bådas gagn eller enbart egen vinning. Det andra blir en stund ett brus av i övrigt lika.

Så bedriver man affärer, men sällan politik. Där krävs en annan helhet (inte för att politiken skulle ha någon moralisk eller annan överlägsenhet, utan för att det skall kunna fungera)

Men, tycks det mig, så bedriver Trump politik.

Och kortsiktigt förefaller det ju framgångsrikt, och med tidens favoritord – ”smart”.

Långsiktigt är jag en smula mer orolig.

Helgjutet om den tragiske narren

Verdi har väl aldrig riktigt varit min gubbe.  
Lite för mycket trallande, en klichébild av operaälskande italienare som visslar till arior hjälpligt förklädda skillingtrycksvisor i pittoreska gränder.  
Död och pina gestaltade i samma flödande medryckande form som glädje och extas. Operans uppsättning av Trubaduren  för ett antal år sedan gjorde inget för att skingra mina fördomar.

Men nu Rigoletto, som vi ägnade fredagskvällen åt.

Här är något mer helgjutet

Redan i första akten sätts anslaget. Sång och musik och agerande hänger samman, det saknar all dragning åt nummerrevy, och den fredags-applådsugna publiken får endast vid två scenbyten  tillfälle att visa att de dyra biljettpengarna var värda att spendera

Det blir något mer tillfälle till de i andra avdelningens båda akter, för Verdi är ju alltid Verdi; det stör mig likväl att man har så bråttom att börja klappa att man inte låter paradnumret Donna è mobile avslutas.
Det levereras förvisso klanderfritt av hertigtenoren Leonardo Capalbo, men låt för tusan orkestern spela klart!

Fyller scen och salong

Capalbo är en av flera sångare som gör riktigt bra ifrån sig. Visserligen har hans röst någon gång en klang som drar åt det lite bräkiga, men den bär, och han agerar fint.
I början av andra akten har han att fylla scenen – och salongen – ensam, och det gör han med bravur.

Emellertid överglänses Capalbo denna kväll av Karl-Magnus Fredriksson, som gör titelrollen.

Vi är vana vid att se honom i stödjande roller, men här är det han som står i centrum.

Och han lämnar ingen tvekan. Inte bara sjunger han storslaget, även hans agerande imponerar – något man inte alltid kan ta för givet i operaföreställningar.

I linje med samtidens syn på funktionshinder tonas Rigolettos puckelryggighet ned, men Fredriksson rör sig med ryckig ovighet som mer allmänt markerar det handikapp som förvisat Rigoletto till rollen som narr.

Narren upphör att vara narr

Detta är dramat där narren upphör att vara narr, och där komiken blir tragedi., en moralitet om hur ett oförutsebart händelseförlopp kan bryta sönder en människa.

Inledningsvis är han ännu självsäker och hånfull. Ehuru bitter och inuti osäker förlitar han sig tryggt på hertigens beskydd och tror sig oåtkomlig i sin narroll.

Det är i den storslaget gestaltade inledningsscenerna från hertighovet i Mantua, där härskaren spelar upp och lever ut sin makt, över kvinnorna och därmed över deras män, över männen och därmed deras kvinnor, på ett sätt som inte saknar Don Giovanni-vibbar.

Men det är inte han som skall gå under, det är den slagfärdige och spydige narren, träffad på sin känsligaste punkt, sin kanske enda känsliga punkt – dottern Gilda.

Här skall inte göras några försök att återberätta handlingen, som har operaintrigernas ganska svaga psykologiska trovärdighet men ändå inte saknar viss inre logik.

Från burlesk över förväxlingsfars till svart drama.

Och gestaltad med lite av folksagans tonfall.

Tanke att fundera på

Jag funderar lite på om det är tanken att vi skall ta Rigolettos parti eller enbart betrakta honom utifrån. Förvisso är hans avsky för hertighovets omoral, där den starke har rätt och money talks, lätt att dela.
Kunde vara ett memento för den sortens människor som gärna betonar att chefen måste få bestämma, om de nu tänkte längre än näsan; om chefen alltid bestämmer kommer han (för det förblir en han) så småningom bestämma sig för att han vill förlusta sig med din hustru.

Bara så att du vet.

Men Rigolettos egen syn på saken med dess tankar om heder och skam känns inte heller alldeles fräsch. Visst älskar han sin dotter över allt, och vill henne allt väl.

Men lika viktigt är att hon är hans.

Det är inte särskilt lätt att tycka om någon av dramats agerande. Inte ens den oskyldiga dottern Gilda, vars offerdöd åtminstone i mina ögon ter sig tämligen schlagerbanal.

Desto mer kan man beundra Ida Falk Winland, som gör rollen. Lätt och självklart.

Självklart, helgjutet

Just självklart är ett ord som karaktäriserar uppsättningen, där till och med jag sväljer att kostymeringen på numera sedvanligt vis svävar mellan tidsperioderna.
Intrigen är alltså som den är, men allt hänger ihop och utvecklas problemfritt ur vartannat. På ett bara till synes paradoxalt vis hålls tempot uppe genom scenbyten bakom fälld ridå – inga krystade försök att dölja att det är teater.

Kvällens andra ledord har jag också redan använt – helgjutet. Jag lånar det av hustru A-L, som redan i pausen beskrev inte bara uppsättningen, utan även operan som sådan, just så. 

Det är mindre musikal och mer teater än vad Verdi brukar vara. Och det framförs med en samlad kraft som överraskar åtminstone mig.
Dirigenten Lionel Bringuier var en okänd storhet för mig men han trycker igång Hovkapellet så det riktigt sjuder.  Och även musikaliskt rör det sig tämligen sömlöst mellan arior, orkesterpartier och recitativ. Det finns en ständig framåtrörelse, ett otvunget ”vad tror du att det hände sen?”

Hur tänkte de då?

Till sist några ord om garderoben.

Operan har av outgrundlig anledning infört ett nytt system, som innebär att man först får placera sig vid disken och lämna in sina persedlar, sedan får en lapp i handen, med vilken man går till serveringskassan för att köa bland dem som vill beställa förfriskningar, och framkommen till kassan får förklara för expediten vad det är man lämnat in i garderoben, för att kunna betala.

Absurt, och inte så lite fyllt av minnen från helt andra samhällssystem.

Nej, gör som i Göteborg och Riga och på flera andra ställen – lägg på lite på biljettpriset och gör garderoben gratis!

_____________________________

Tidigare operatankar

Tristessa - Extra allt!

Säsongspremiär i Nagasaki

_____________________________________________

Operatankar under fjolårssäsongen:

Farsartat slut hos Rosenkavaljeren

Genombrott eller comeback - Christina Nilsson i Aida

Fullt ös i Mykene - Elektra

Så gör de alla - i källaren

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

Kontant betalt!

Denna undran, denna känsla av undran (Kjell H)

För inte så länge sedan köpte vi ett par konstkort i ett fotogalleri i Maasholm, i det nordligaste Tyskland.

När vi drog fram vår euro-tia för att betala anmärkte galleristen skrattande, att i vårt hemland hade det väl inte gått att betala med kontanter.

Varpå han levererade en underhållande historia om en segling längs med den svenska västkusten, och de därmed behäftade svårigheterna att alls kunna använda de inväxlade svenska kronorna; det var särskilt en episod på en livsmedelshall i Varberg som etsat sig fast i hans minne, där expediten klentroget observerat resenärernas uppräkning av 800 kronor, och med tydlig skepsis ifrågasatt om det verkligen var så deras betalning skulle gå till.

Turistepisoder

Det var en nöjsam berättelse om turistepisoder, och den skulle inte avhålla honom och hans konstskapande hustru från fler seglingar i nordiska farvatten - men det fanns ett drag av allvarlig undran i botten.

Denna undrar har fallit mig i hågen när jag på sistone med ökande frekvens konfronterats med oförståendet inför dem som envisas med att då och då använda kontanter, från dem som inte längre gör det alls (ja, utom just i vissa situationer när just det passar just dem, förstås…).

Jag talar inte här om reaktioner från affärspersonal eller andra som får hantera kontantbetalningar. Själv har jag därvid aldrig blivit det minsta illa bemött, och jag ser dem inte heller klaga eller ironisera i andra sammanhang.

Nej, dem jag tänker på är de som själva lämnat kontanterna helt bakom sig till förmån för swishande och andra mobiltjänster.

Kommentarer

Jag har som bland-betalare själv fått många kommentarer som växlar mellan medkännande, ironi, spefullhet och rent hån.

Och jag har hört och sett det samma uttryckt i andra sammanhang, mediala, sociala eller socialt mediala.  
Jag är ju en sån där typ som lyssnar på folk.

Någon gång till och med tjuvlyssnar.

Och nu frågar jag mig:

Vad ÄR det egentligen som är så töntigt, så beklämmande, så rent ut sagt dåligt med att fortsätta att använda kontanter då och då?

Varför måste man öht uttala sig om saken? Om hur andra gör?

Vad är problemet?

Vad är problemet för A om B gör det - problemet som är så stort att saken måste kommenteras, och klargöras att A minsann har lämnat det stadiet?

Jag vill faktiskt veta!

Och obs - frågan är alltså inte ”Vilka fördelar finns det med andra betalningsformer?”

Det kan vi diskutera en annan gång.

Utan frågan är just: Varför är den som använder kontanter självklart en som ”inte hänger med” som hen borde?

Hur gick detta från att vara en möjlig betalningsform bland flera till ett socialt stigma?

_____________

Nästa fråga är hur länge det dröjer tills samma process drabbar kortbetalningar, som för inte sååå länge sedan var det nya nya?
I dag motsvarar de ju ett äldre normalläge, lite gammalt men fortfarande möjligt för den som inte har mobilen till hands – på samma vis som man betraktar desktop-datorn, även den ganska nyligen en het nyhet.

I österled - födelsedagstur till Riga

Vad tittar hon på, födelsedagsbarnet?

Jo, staden Riga som närmar sig, nedsänkt i vinterkyla

Vi tog en långhelg för att fira födelsedag, och åkte över stormigt hav (i alla fall nästan, vinden gick upp kring 20 m/s och det stampade riktigt bra) till Riga.

Där var det alltså kallt.

Riktigt kallt.

Födelsedagsbarn med neddragen mössa och uppfälld krage, på väg från vårt hotell vid Valdemars iela ned till Gamla staden.

Det var kallt där också. Utan tvivel var det vinter i Riga.

Men vi byltade på oss och gick runt i staden.

Med viss betoning på gick...

Lokaltrafiken är nämligen inte alldeles enkel att begripa sig på.

Alldeles bortsett från att alla kartor (särskilt de vid hållplatserna) är närmast omöjliga att urskilja hållplats-punkter och linjenummer på, så är namngivningen förvirrande och trafikintervallen närmast obegripliga

Vid hållplatsen där A-L här väntar på en trådbuss var intervallet mellan turerna 

9 -11 - 2 -14 - 9 minuter den närmaste timmen.

Lettiskan har som ni vet egenheten att sätta ett -s efter väldigt många ord, särskilt namn men även andra begrepp. Det där fastnade i mitt huvud, och jag lade till egna -s på väldigt många ord. Sällskapet tyckte det var roligt. 

Först...

Men ofta hade någon annan redan gjort det - här är en krogs:

Riga är ju känt för sina jugend-hus, eller art noveau-hus om man föredrar den beteckningen.

Vi såg många, men tycks inte ha fått med så många på bild.

Här är i alla fall en rad fasader från olika tid och i olika stilar, där den närmaste får anses gå in under begreppet

Det samma gäller vårt hotell, utmärkta Clarion Valdemars, där en mer konstnärligt lagd fotograf har fångat mig vid entrén

På gården lyser den arkitektoniska helhetssynen totalt med sin frånvaro - i gengäld ser man historiens avtryck. 

Glastornet i bakgrunden är hotellets trapphus

När det gäller jugendhusen, så tyckte jag att det var påfallande att rätt många av dem i grunden enbart var eklektiska nyklassicistiska eller nyrenässans- eller gründerzeit-byggnader - fast med jugend-ornament på.
Ibland massor av ornament.

De hus där den slingrande böljande jugendstilen också präglar själva arkitekturen är färre.

Ändå många nog.

Men det finns andra saker att se bland husen.

Ett ovanligt gestaltat fönster, till exempel

Eller ett liksom kvarglömt tidig-modernistiskt hus på en bakgård

Eller en kyrkfasad som liknar ett köpmanshus

En byggnad som vi bekantade oss närmare med var operan

Rigas operahus i vinterkvällens ljus

Man gav Madama Butterfly, i en fin, ganska konventionell uppsättning, med en manierad italiensk dirigent och - sällsynt nog - en japansk sopran i titelrollen.

Alltid spännande och intressant att gå på opera i främmande städer; till skillnad från talteater kräver den ingen kunskap i det lokala språket (fast nog tusan fastnade blicken gång på gång på den lettiska textningen...)

Snittar och bubbel före (flickan bakom disken frågade oss om vi ville ha vårt vin "French or Riga?" vilket tog några sekunder att dechiffrera) och kaffe och godsak i pausen - den första, för här höll man paus även mellan andra och tredje akten, vilket var nytt för oss. Föreställningen tog en bra bit över tre timmar.

Födelsedagsbarnet med bubbel (det blev "Riga")

Guld och glitter som det skall vara
i ett operahus

Efter föreställningen blev det födelsedagsmiddag, låt vara en dag försenad - hela resan var ju ensorts födelsedagsfirande.

Anka på bädd av sötpotatispuré med lite annat gott till, bland annat lingon vilket passade överraskande bra.

I det lilla huset i mitten ligger ank-restaurangen

Till sist var det dags att åka hem.

Men vi hann med ännu en promenad, där vi bland annat  mötte en trailer med last av leveransklara statyer. Bara att lyfta av och ställa upp. Mycket praktiskt.

Några hus från tiden innan jugendvågen slog in...

Och ett par ännu äldre - jag tror att detta är två av dem som kallas "Tre Bröder"

Men, till sist var det oåterkalleligen dags att ge sig ombord, för en hemresa som var betydligt lugnare än utresan, även om det gungade en smula även denna gång när vi väl kommit ut ur Riga-bukten.

Om hanteringen av incheckning i terminalen, inte ett ord.

Breven som försvann

Man har talat en hel del om att brevskrivandet har avtagit efter den digitala revolutionen. Mestadels har man dock hanterat det som ett postalt problem, som en fråga om affärsmodeller.

Men vad som faktiskt har hänt är att brevet, som vi kände det från antiken till 1900-talet (med förskjutningar och förändringar, men i grunden samma modell), praktiskt taget har försvunnit.

Få människor skriver i dag den sortens brev till sina vänner, som man förut plitade ihop, stoppade i kuvert och lade på lådan. 

Jo, det händer, sällsynt; jag är en av de få som gör det ibland, då dock oftast via epost. Men trots att hanteringen har blivit enklare sker det betydligt mer sällan.

En viktig del av förklaringen är förstås att de små meddelanden och berättelser ur livet, som förut utgjorde en väsentlig del av brev mellan vänner, redan har meddelats på andra sätt, via Facebook, i mess och så vidare.

Skelettet till ett brev, något att berätta, finns inte riktigt längre.

Och då försvinner också det andra, som ett brev kan innehålla: luftade tankar, fria associationsbilder, bollade resonemang. Brevet som en anspråkslös essä

Vad det i sin tur kommer att betyda för skrivande i andra genrer återstår att se.
Men jag undrar om det inte ytterligare kommer att förstärka den valhänthet, den fumlighet med språket som så många skribenter i offentligheten i dag visar – ni vet den där känslan av att den som skriver jobbar med ett material som egentligen är hen främmande – skriftspråk.

Jag kanske är överdrivet pessimistisk. Jag brukar få höra det.

Men att brevet som form, inte bara som fysisk företeelse, är på väg bort, det är ingen pessimism, det är en lätt gjord iakttagelse.

Decemberbilden: Över okänt hav

December
Tiden släpar året vidare över okänt hav

Mot vilka öden vet ingen - oavsett om vi kallar de mötande händelserna för mål eller inte.
Havet ligger där.
Tiden går som den går.

Kanske är det sant som misantropen sade, att livet är virvlarna i kölvattnet efter det okändas farkost.

Eller inte.

För varje dag i livet blir det mer och mer som man inte vet.
Gapen ökar.

En dag sväljer de oss.
Men när?

Det får vi tids nog veta.

                                                                                                             På Norska havet
                                                               
                                                                
_____________________________________

Novemberbilden: Vätan tränger in