Några ord om papprets glädje

Vi håller ju papperstidning.

Då och då får jag veta av välmenande människor som inte har ett dugg med det att göra, att detta är en anomali - fullt i klass med att  jag växlar mellan kort och kontanter när jag betalar, eller att jag aldrig har varit vare sig i Thailand eller Florida.

Det kan jag förstås leva med.
Att leva upp till andras förväntningar har aldrig varit mitt mål, något som en del människor, till exempel min mor, aldrig förlåtit  mig.

Närvaro

Jag och min närmsta medresenär genom livets vindlingar, vi gillar pappret; det skänker en närvaro till läsningen.

Och för min del tillkommer att korsord bör lösas på papper, om det skall vara någon riktig glädje med dem.

Men javisst, naturligtvis nyttjar jag massor av material på webben, också tidningar och andra medier.

Vad trodde ni annars? 

Jag tillhör faktiskt webbpionjärerna i den svenska mediebranschen.

Och jag har haft datorer som arbetsredskap i hela mitt yrkesliv.

Tanken att de som läser en papperstidning är borttappade och inte har förstått tidens gång är en av många trångsynta och rent korkade vanföreställningar runt oss; det finns gott om plats för flera former, det kan man konstatera utan att ens behöva citera ordförande Mao.

Tar oss råd

Argumentet mot är för vår del rent ekonomiskt.

Det är ett dyrt nöje att unna sig papper i hemmet.

Men än så länge tar vi oss råd.

(Det miljömässiga invändningarna, som man hör ibland, tror jag mindre på; Sverige har väl aldrig haft så mycket skogsråvara som i dag, och återvinningsgraden stiger över tid.
Och den som konsumerar sina app-nyheter i en flygstol eller sittande i bilkön har ju  för evigt förbrukat rätten att anföra den sortens synpunkter.)

Min sturiga bakvändhet går emellertid ett stycke längre än att läsa pappersblad och lösa korsord på dem: Jag river ut och sparar intressanta artiklar och träffsäkra bilder.

Återigen, du behöver inte berätta något för mig om bokmärken på webben, om digital arkivering eller smarta söksystem.

Jag vet det där. Jag var med och byggde den världen.

Och jag vet mycket väl att  mina sparade sidor i många fall kommer att hamna i en mapp eller en tidskriftssamlare där ingen ser dem mer, inte ens jag själv.

Det viktiga: handlingen

Men målet är inte heller att bygga upp ett föredömligt arkiv för forskare.

Det viktiga ligger lika mycket i själva handlingen: när jag river ut artikeln eller bilden eller vad det är säger jag mig och världen någonting om dess betydelse för mig. Det är en markering starkare än något digitalt bokmärke kan vara.

Jag bokför fysiskt att denna text eller bild har lärt mig något, visat mig något, förklarat något, som är värt att bevara.

För att förebygga frågor – ja, jag ”klipper ” också digitalt, markerar, använder copypaste, länkar till, och så vidare och så vidare.

Än en gång: vi talar här om också, inte om i stället för.  Det kunde verkligen vår enögda svenska samtidskultur behöva mera av, i många sammanhang.

Men det är inte bara känslan vid sparandet. 

Det händer något när man senare hittar någon av dessa artiklar också.

Kanske ligger den instoppad i en bok vars författare den porträtterar eller vars tema den varierar. 

Kanske råkar jag faktiskt få tag i en av de där mapparna eller tidsskriftssamlarna där klippen har anhopats.

Kanske flyter den bara upp nånstansifrån, med ett återseendets leende i vecken, som en påminnelse om något som var, någon som var,  en tid nyss eller länge sedan förgången.

Minnesfyrverkeriet

De återseendenas otvungenhet har jag aldrig lyckats hitta i det fullt digitala.

Måhända är detta en generationsfråga.
Den som aldrig utsatts för papper kommer givetvis att sakna all relation till det, all förtrogenhet; kommer inte att uppleva en mening.

Men jag gör.

Och i den där bågen, från utrivandets avsiktsförklaring till återseendets minnesfyrverkeri, finner jag en mening med papperstidningen och dess sparade sidor.