Kontant betalt!

Denna undran, denna känsla av undran (Kjell H)

För inte så länge sedan köpte vi ett par konstkort i ett fotogalleri i Maasholm, i det nordligaste Tyskland.

När vi drog fram vår euro-tia för att betala anmärkte galleristen skrattande, att i vårt hemland hade det väl inte gått att betala med kontanter.

Varpå han levererade en underhållande historia om en segling längs med den svenska västkusten, och de därmed behäftade svårigheterna att alls kunna använda de inväxlade svenska kronorna; det var särskilt en episod på en livsmedelshall i Varberg som etsat sig fast i hans minne, där expediten klentroget observerat resenärernas uppräkning av 800 kronor, och med tydlig skepsis ifrågasatt om det verkligen var så deras betalning skulle gå till.

Turistepisoder

Det var en nöjsam berättelse om turistepisoder, och den skulle inte avhålla honom och hans konstskapande hustru från fler seglingar i nordiska farvatten - men det fanns ett drag av allvarlig undran i botten.

Denna undrar har fallit mig i hågen när jag på sistone med ökande frekvens konfronterats med oförståendet inför dem som envisas med att då och då använda kontanter, från dem som inte längre gör det alls (ja, utom just i vissa situationer när just det passar just dem, förstås…).

Jag talar inte här om reaktioner från affärspersonal eller andra som får hantera kontantbetalningar. Själv har jag därvid aldrig blivit det minsta illa bemött, och jag ser dem inte heller klaga eller ironisera i andra sammanhang.

Nej, dem jag tänker på är de som själva lämnat kontanterna helt bakom sig till förmån för swishande och andra mobiltjänster.

Kommentarer

Jag har som bland-betalare själv fått många kommentarer som växlar mellan medkännande, ironi, spefullhet och rent hån.

Och jag har hört och sett det samma uttryckt i andra sammanhang, mediala, sociala eller socialt mediala.  
Jag är ju en sån där typ som lyssnar på folk.

Någon gång till och med tjuvlyssnar.

Och nu frågar jag mig:

Vad ÄR det egentligen som är så töntigt, så beklämmande, så rent ut sagt dåligt med att fortsätta att använda kontanter då och då?

Varför måste man öht uttala sig om saken? Om hur andra gör?

Vad är problemet?

Vad är problemet för A om B gör det - problemet som är så stort att saken måste kommenteras, och klargöras att A minsann har lämnat det stadiet?

Jag vill faktiskt veta!

Och obs - frågan är alltså inte ”Vilka fördelar finns det med andra betalningsformer?”

Det kan vi diskutera en annan gång.

Utan frågan är just: Varför är den som använder kontanter självklart en som ”inte hänger med” som hen borde?

Hur gick detta från att vara en möjlig betalningsform bland flera till ett socialt stigma?

_____________

Nästa fråga är hur länge det dröjer tills samma process drabbar kortbetalningar, som för inte sååå länge sedan var det nya nya?
I dag motsvarar de ju ett äldre normalläge, lite gammalt men fortfarande möjligt för den som inte har mobilen till hands – på samma vis som man betraktar desktop-datorn, även den ganska nyligen en het nyhet.