En vacker saga i skum miljö

Vi fick oss en saga berättad på Kungliga Teatern häromkvällen – Rossinis (och librettisten Ferretis) ”Askungen”.

Det var på det stora hela en mycket trevlig historia

Inte minst genom ett antal imponerande sånginsatser, med huvudrollens Johanna Rudström främst. Ibland känns det som att Kungliga Teatern sprutar ur sig kompetenta sopraner (i just detta fall mezzo-).

Mjuk och stark och närvarande. Och åtminstone från tredje raden sett ett övertygande skådespel därtill.

Vi har hört henne i några mindre roller, men vad jag kan minnas aldrig förut i en huvudroll.

Mycket bra.

Hennes manliga motpart Ramiro vållar oss visst bekymmer. Ole Aleksander Berg är uppenbarligen en kompetent sångare med såväl behärskning som kraft.

Men i pausen konstaterar vi att ingen av oss riktigt gillar hans röst. Det är något lite skarpt, ibland på gränsen till gnällande, som…   jag vet inte, men det tar emot lite. Efter hand tar dock respekten för kompetensen över allt mer.

Jan Erik Eleby som Don Magnifico är i mina ögon lite överspelad, men det är ju regi, inte skådespeleri; sången är det inget fel på.  

Och Hovkapellet sätter inte heller denna kväll en fot fel.

Mindre imponerad

Mindre imponerad är man av regissören Lindy Hume, som väljer att flytta berättelsen från Rossinis diffusa iberisk-latinska fantasiland till ett Dickenskt-viktorianskt England, osäkert varför.

Inte helt överraskande klargör hon i introduktionen att hennes favoritparti av operan är just det där jag nästan fick lust att resa mig upp och gå - när den annars sympatiskt mänsklige Alidori griper Askungens hand och pekar ut mot den blånande rymden och talar om en kraft därute (belysningen får skimra och darra) och manar henne att ”gripa ögonblicket”.  Man väntar sig att Walt Disney skall stiga upp på scenen och tända ett ljus på spiselkransen.

Än mindre överraskande är då att i programmet få läsa att Hume velat ta in element från ”populära genrer som tilltalar dagens publik” som sitcom och musical (och i fallet med den lätt jönsige Don Magnifico uppenbarligen stumfilmsfars, även om regissören själv inte nämner just det)

Mellandagspubliken applåderar också glatt och avbrytande vid varje avslutat musikalnummer.

Miljöflytten är inte sådär kliande fel som sådana ibland kan vara, men tämligen obegriplig. Varför, liksom? 

Vad vill det säga, vad vill det göra med sagan?

Vi hittar inga svar.

Nya frågor

Däremot nya frågor. Hur har denne försupne pajas Don Magnifico som förestår en ganska mager lokal i ett skräpigt hus med rasande väggar alls kommit på fråga som besökare i det kungliga palatset?
Hur kan dessa ”Helt hysteriskt”-parafraserade borgarflickor alls vara aktuella för frieri?
Och framför allt, återigen, vad skall det säga oss, i Stockholm 2017, 2018?

Jag är inte heller helt på det klara med vad man vill säga med att inleda båda akterna inför öppen ridå. Förmodligen något listigt. Som jag inte fattar. Nå, det stör inte heller särdeles, är bara lite oväntat.

Att tända ljuset i salongen mot slutet av föreställningen än mer oväntat. Vi gissar att tanken är att vi skall känna oss som deltagare i de hyllningsscener som just då utspelas på scenen. Det funkar väl sådär...

Nå alltihopa är ju en saga.

Och som sådan underhållande.

Jag har inte någon särskilt stark relation till Rossini, vi har sett ”Barberaren” ett par gånger, men jag kan i hast inte erinra mig ha upplevt någon annan av hans operor på scen. Det är möjligen en brist i min bildning, men så är det.

Askungen bjuder på en massa skönsång, som sagt främst av titelrollen, men långt ifrån bara hon. Förutom de andra kontrahenterna i dramat får också kören briljera här och där (även med skådespelande) vilket alltid är trevligt.

Så som helhet, en väldigt trivsam kväll vid Gustav Adolfs torg. Om än stundom lite förbryllande.

_____________________________________________

Tidigare operatankar under hösten:

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

__________________

Och här kan ni höra en gammal föreställning: