Magnifik Turandot på Folkoperan

Nej, jag brukar aldrig vara riktigt nöjd med Folkoperans uppsättningar. Alltid skall de krångla till något, i sin iver att vara originella, annorlunda – nya. 

Det pendlar alldeles för ofta mellan pretentiöst och platt, med rena bottennapp som i den brölande lyteskomiken i Trollflöjten häromåret – Mozarts tourettes utan Mozarts geni.

Musikaliskt håller det oftast väl, det kan bli lite tunt någon gång men det är definitivt deras bästa gren: att med begränsade resurser och begränsande lokaler få det att låta fullt.  Fast när uppsättningen är störig är det bara delvis en tröst.

Men den här gången.

Den här gången hörnini.

Höstens uppsättning av Turandot är riktigt jäkla bra.

Bästa Calaf?

Två väldigt duktiga sångare i bärande roller – Kjetil Steas Calaf är nog den bästa jag hört live – och ett tämligen rakt spel.

Jag var annars svårt orolig att Turandot med sin exotism, sina tvära kast och sin totalt orimliga story skulle locka till utsvävningar, men kanske är det så att utsvävningarna finns där redan i operan, det är inte så mycket Folkoperan behöver lägga till.

Steas Nessun Dorma får ovationer, och jag tror inte att det bara är för att det är ett örhänge som de flesta råkar känna till. Han är faktiskt strålande rakt igenom.

Och Åsa Thyllman som Turandot matchar honom. Turandot är en svår roll - att gå rakt in det efter en timmas föreställning och börja alltihopa med In questa reggia, det kräver sin kvinna.. En så garvad sångerska som Nina Stemme talade om det inför sin insats i rollen på Kungliga Teatern härom året.

Men Thyllman gör det utan att tveka.

De båda gör också vad de kan för att få styckets grundläggande orimligheter, med isprinsessans smältande och kärlekens fullbordan, att verka acceptabelt, med små antydningar redan innan det så att säga är dags.

Tre små kineser

Man hade till och med lyckats integrera den störande trion Ping-Pang-Pong så att deras partier för berättelsen framåt, inte blev de longörer som de annars lätt blir; här får de direkt ingripa och interagera med de övriga och det bidrar positivt till att föreställningen håller tempo.

Berättandet är rappt, scenrummet utnyttas oerhört effektivt – med några fall av spel utifrån salongen som FO excellerar i, men ingen överdrift, och orkesterinsatsen är tight.

Beslutet att spela pjäsen på svenska känns rätt, även om man får vänja sig lite vid att höra paradnumren i svensk dräkt. Det funkar.

Låt vara att orden ”segrar jag” inte blir riktigt lika bra som ”vincero” i stegring i Nessun Dorma – förlåt: ”Ingen sover” 

Just där har man dock öronen fulla av sånginsatsen i sig och tänker inte på det.  Och i de mer berättande partierna känns det bättre.
Att sedan tv-skärmarna med textning är ynkligt små är förstås en nackdel. Som tur är, är sångarnas textande genomgående föredömligt.

Den enda svagheten jag ser – eller rättare hör – är att Liu, som annars är min favorit (Signore ascolta är och förblir denna operas finaste aria, enligt min ringa mening) inte riktigt är på nivå med de andra huvudrollerna.  Vill säga, jag tror inte att det egentligen är något fel på sångerskan som gör rollen denna kväll (man dubblerar alla rollerna), och hon agerar absolut lika väl som övriga – men jag gillar helt enkelt inte hennes röst. Den är för spänd på något sätt, för min smak. 

Sant, alla kan inte låta som Yana Kleyn, min obestridda favorit i rollen, men det här är för långt ifrån. 

Att det sedan blir parodiskt tydligt att hon fortfarande andas, när hon ligger där på scenen och alla begråter hennes död, det är förstås inte hennes fel, det får regissören ta på sig.

Överskuggar Liu

Det är intressant att se en föreställning där Turandot så överskuggar Liu. Trots operans namn är ju Liu på sätt och vis dramats huvudperson – definitivt den typiska Puccini-hjältinnan (”young girl falls in love, becomes unhappy, dies”), något som åtminstone enligt min begränsade erfarenhet ofta framhävs.

Här blir hon mera av en bifigur, eller om man så vill, ett ofrånkomligt offer under kärlekens triumfvagn.

Jag vill inte påstå att det gör storyn trovärdig, det finns inga dramaturgiska grepp i världen som kan göra storyn i Turandot trovärdig, men det bidrar ändå till en viss känsla av sammanhang.

Jo, en sak till: jag undrar  lite över de där figurerna i Arjen Robben-masker och fuskpäls. Jag kan inte riktigt se vad de tillför. Men det är en randanmärkning, jämfört med vad man är van vid i denna lokal.

Totalt sett: magnifikt.

_______________

Om en tidigare Turandot