Säsongen igång. Med stjärnglans

Det är något särskilt med säsongspremiären.

Förväntan ligger förvisso alltid i luften när man öppnar dörrarna som vetter ut mot Gustaf Adolfs torg. Det finns en surrande högtidlighet som nog berör alla, från förstagångsbesökare över salongslejon till tredjeraden-ugglor.

Varje operaföreställning kräver liksom att man lägger något av vardagen åt sidan, med dess skeptiska hållning och dessa stilla krav på logik. Annars blir allt snabbt tämligen meningslöst, i bästa fall ett sjok av vackert hopkomna toner.

Man måste förflytta sig lite, förskjuta positionen.

Men vid säsongens första föreställning stegras det en smula, Operahöstens start hör till de få trösteämnena i mörknandets tid, tillsammans med mognande bär och enstaka lyckliga svampexkursionen.
Något som lyfter och håller uppe; nedskruvade löften, men ändå löften.

Och vi blev knappast besvikna.

Manon Lescaut är ingen uppbygglig historia, hur man än vänder och vrider på den. Det skulle möjligen vara för den som ser den som en moralitet om hur synden straffas; men hen måste i så fall först genomlida några timmar av kärlek och åtrå och annat som eventuellt kan irritera en sådan person.

Men frågan är verkligen hur historien skall läsas. Väl medveten om att operalibretton sällan är några under av logisk klarhet eller ens begriplighet, så sitter man ju ändå där och undrar.

För en gångs skull ger programmet faktiskt en viktig vägledning, när det pekar på att den roman som denna opera (och två andra - en av dem, Massenets, ganska ofta spelad) bygger på, av Abbé Prévost från 1753, i grunden har chevalier Des Grieux som huvudperson, inte operatitelns Manon.

Och som en studie i hur erotisk besatthet i ”fel” person bryter ner en människa har operans berättelse ett visst sammanhang.

Jag skall på en gång erkänna att Manon Lescaut nog aldrig blir någon av mina favoritoperor, hur mycket jag än älskar Puccini (som varje nybörjare).  Den spretar för mycket, känns det som. Och det gäller såväl musik som text.

Den sista aktens sorgespel i öknen är förvisso storslaget musikaliskt (dramatiskt är det lite jobbigt med cirka fyra replikers handling utkavlad till tjugo minuter), men på något vis känns de tre första akterna som något av en transportsträcka dit.

Det finns mycket fint att höra på vägen, visst, som arian ”Donna non vidi mai” i första akten och det instrumentala mellanakts-stycke som visar att Puccini kunde handskas med ren orkester också, inte bara röster.  

Men det vilar något förstrött över det.

Eller så är det bara jag..

Föreställningen, uppsättningen, då?

Jovars.

Det är Asmik Grigorian som sjunger Manon.

Det räcker för att motivera ett besök. Den rösten, buren med den självklarheten, den bestämda lättheten och styrkan. De säger att Grigorian är en världsstjärna i vardande och jag tänker inte försöka säga emot.

Kanske var hon ännu mer imponerande som Fedora förra säsongen (och förstås som Butterfly), men det handlar nog mest om rollerna; Manon kommer liksom inte riktigt loss förrän i sista akten, i sin dödskamp ironiskt nog.

Des Grieux sjungs av den för oss tidigare okände Sergej Poljakov, som gör sitt jobb. Först låter han lite knuten, men efter hand blir det allt bättre och han har inga problem att hantera utsattheten i den sista aktens växelspel.

Programmet gör visst väsen av scenografi och dräkter, men jag ser inget märkligt; vanligt 1700-tal i en lite stiliserad miljö med en smula avsedd anakronism. Det är väl OK, men inget man lägger på minnet.

En invändning dock: Det kan vara tillfälligt, eller det kan sitta hos mig, men… 

Hovkapellet brukar aldrig sätta en fot fel, men denna kväll tycker jag att det finns något liksom burkigt, nästan skrälligt, obalanserar i spelet.  Uppe hos oss på tredje raden brukar ljudet vara oklanderligt, men – nej jag vet inte. Det låter helt enkelt inte lika bra som vanligt, tycker jag.

Men härligt är det att säsongen är igång.

______________________

Här kan man höra Grigorian och Poljakov i en uppsättning från Litauens Naionalopera 2015.