Glad och Bitter: Så gör de alla

Det finns ganska många platser i Stockholm där man kan uppleva opera.

En av de häftigare är Olympiateatern på Västmannagatan, en liten källarlokal som vagt påminner om den där M gick på scoutmöten i sin barndom.

Rör i taket, målad rå betong, brandskyddstunga dörrar.

Och en riktigt bra föreställning, när vi såg och hörde Così Fan Tutte i förrgår kväll.

Jag är som ni vet ingen musikalisk expert, som kan värdera röstklang och stämföring och sådant, men jag kan ju känna hur det låter.

Salongens tak

Och det låter bra. Med tanke på att det är en liten ensemble som spelar i en källarlokal i Vasastan närmast häpnadsväckande bra.

Man skulle kunna tro att spelplatsen skulle ”äta upp” ljudet och/eller slänga med diverse akustiska konstigheter, men därav märks inget, åtminstone där vi sitter på den lilla parketten – på, det måste medges, tämligen obekväma plaststolar.

Orkestern är nedskruvad till ett enda piano, men pianisten Samuel Skönberg, tillfälligt inlånad för kvällen pga sjukdomsåterbud, fyller ut rummet och det känns inte som att någonting fattas.

Lämpad för kammarspel

Rent praktiskt lämpar Così sig väl att spela här, för den är ett kammarspel med ett relativt begränsat antal roller – i grunden sex agerande – och utspelar sig i ett begränsat rum; inga drastiska beskärningar av handling eller annat krävs. Och en enkel scenografi som för tankarna till traktens antik- och vintage-affärers lager funkar fullt tillfredsställande.

I den intima miljön blir det på något vis naturligare att spela stycket som teaterfars än som högtravande opera med arialeverans vid rampen, och Olympiateatern gör så.
Cosi Fan Tutte är ju i grunden också en ganska fånig förväxlingsfars med låg trovärdighet i intrigen, osannolik psykologi hos de agerande och en i nutida ögon en smula dubiös moral. Den får vara allt detta i källaren på Västmannagatan.

Det är ju i grunden Mozart det handlar om, inte librettisten da Ponte.

Att det inte hänger ihop gör inget. Att det låter fint är det viktiga. Och det gör det.

För oss som tredjeraden-ugglor är det ju öht lite ovant att sitta nära spelet, men inte ens på första raden på parkett kommer man ju aktörerna riktigt nära på Kungliga teatern. Det gör man här. Ett antal entréer och exiter sker mellan bänkraderna. Och i paus köper man sin förtäring av Don Alfonso själv.

För det här är i hög grad gör-det-själv-teater. Inte så att det låter amatörmässigt, eller känns det minsta taffligt. Tvärtom är själva skådespelet av hög klass, och de här och där inströdda talpartierna ger skjuts åt handlingen. Men det finns som sagt ingen särskild apparat bakom, inget maskineri som snurrar, inga skaror av scenarbetare. Ensemblen sköter det mesta, vid sidan av själva spelandet.

Annorlunda Despina

Av aktörerna fäster jag mig främst vid Stina Lindberg som spelar Despina. Hon sjunger förträffligt och agerar med bravur.

Oftast spelas Despina, den intrigerande kammarjungfrun, som en i grunden tragisk figur som har lämnat sin bästa tid bakom sig men lever upp när hon får de båda flickorna att ”leva livet”.

En som kanske inte själv ser hur patetisk hon egentligen är.

Här är hon mera en som har kul. Och som absolut inte har något emot att sticka ut ett eller annat krokben. En modern människa av den sort som har ”carpe diem” intatuerat någonstans men inte har en aning om vem Horatius var.

Om det gör historien bättre, eller det minsta mer trovärdig, är en annan sak. Men Lindberg genomför det snyggt och konsekvent.

Även John Haque som spelar Ferrando gör det med den äran. Först tycker jag att han låter lite ansträngd, men efterhand som det utvecklar sig kommer han loss och i andra aktens kast mellan lycka och förtvivlan imponerar han – ehuru jag hela tiden blir lite förvirrad av hans Ardy Strüwer-liknande apparation.

Men som sagt, hela ensemblen sköter sig väl.

Dock tror jag inte heller denna gång att de båda kärleksparen blir lyckliga i alla sina dagar.

Men det är en annan historia.