Fullt ös i Mykene - Elektra på Kungliga Teatern

Det var sista föreställningen av uppsättningen, åtminstone för denna gång, och på sätt och vis är det ju för sent att berätta nu. 
Likväl: Vi såg och hörde Elektra i helgen.

Richard Strauss har aldrig riktigt varit min tekopp. Jag vill gärna ha en och annan vilopunkt, en växling mellan dramatiken och ett lugnare tempo, och helst förstås här och där en aria eller ett orkesterparti som håller fast vid en melodi

Men det är ju inte Strauss sätt.

Han tycker om att blåsa på.

Elektra är som Wagner på speed, fast med körer och orkesterpartier bortklippta,  
Pukslagen går inte att räkna.

Dramatiska recitativ på dramatiska recitativ

Och detta i ett skådespel där egentligen ”inget händer”.

På Kungliga Teatern påtagligt manifesterat genom att hela den nära två timmar långa enaktaren utspelas i samma scenbild, som endast vid ett par dramatiska tillfällen varieras genom ljussättningen – på ett förvisso mycket effektfullt sätt.

En handfull personer dominerar dramat. I inledning och avslutning förekommer några mindre roller men annars är det ett kammarspel för fyra i en dysfunktionell familj.

Från Sofokles till Freud

Basen för operans berättelse är Sofokles pjäs med samma namn, en av tragedierna i serien om de ödestyngda Atriderna i Mykene, ett släktdrama som lockade alla de tre stora tragöderna till gestaltning.

Sofokles pjäs bearbetades av diktaren Hugo von Hofmannsthal  och blev med  rejäl inblandning av Strauss alltså till denna opera för drygt hundra år sedan.

Långt i bakgrunden skymtar historien om Ifigenia, dottern som offrades av Agamemnon för att få vind att resa till Troja, men den är fjärran och bara knappt antydd.

Den dominerande bakgrunden är mordet på Agamemnon och hans följeslagare när han väl kom hem från det långa kriget.

Spelet tar sin utgångspunkt i kampen mellan det mordets anstiftare, hans hustru Klytamneistra, och parets dotter Elektra, som helt gått upp i sin saknad efter fadern och sin vrede mot mördarna – modern och hennes till make gjorde älskare Aigisthos.

Det är Elektra som ser till att ingen kan glömma.

Det har kostat henne ställningen som upphöjd kungadotter och gjort henne till en illa tåld utkantsfigur vid hovet.

Men hon håller fast.  Vid sin vrede, sin saknad och sin utkantsposition; Hofmannsthal gör henne utan tvivel en smula galen, någonting som knappast återfinns hos någon av de tre tragöderna.

Det är förra sekelskiftets Wien lagt över 400-talets Aten och bronsålderns Mykene.  Farbror Freud finns i bakgrunden.

Väsentligen ett kammarspel

Väsentligen är det alltså ett sorts kammarspel kring tre kvinnor.

Förutom Elektra själv och modern Klytamneistra ger Hofmansthal och Strauss en huvudroll åt Elektras yngre syster Chrysothemis, som bara skymtar förbi som hastigast hos Sofokles.

Här representerar hon den mer traditionella kvinnorollen, hon vill lägga familjens blodiga historia bakom sig, vill ut från det instängda palatset för att gifta sig och få barn. Hennes hållning är den mot vilken Elektras vilda hämndbegär står ut i relief.

Chrysothemis sjungs med bravur av för oss tidigare obekanta Cornelia Beskow, som får välförtjänta hyllningar efter föreställningen. Det gäller i samma mån Irene Theorin som ror den svåra Elektra-rollen i land väl.  Hon står på scenen i nästan varenda en av dramats 105 minuter, och har att agera i en statisk scenbild med noll rekvisita – och ett erkänt krävande partitur.  En imponerande prestation av en stjärna som brukar gå under radarn.

Katarina Dalayman sköter som alltid sina kort väl, i sin elaka-styvmodern-uppenbarelse.

Som framgår är det en kvinnorösternas opera, vilket ju alltid tilltalar mig. Men som också redan antytt skulle jag för min del gärna ha en eller annan klassisk aria eller något lugnare orkestermellanspel att rasta vid.

Här är lite för mycket expressionistiskt utspel och stora gester för min smak.

 (Det är ju grejen med de grekiska tragedierna, att deras våldsamma passioner och blodiga uppgörelser på något sätt alltid levereras i balans, på något vis distanserat. Som om vi hade fått låna gudarnas blick en kort stund).

Men det är Richard Strauss, det här.

Något med männen

Det är något med det där, att männen är frånvarande. Det är verkligen kvinnornas scen.

Den mest närvarande mannen är paradoxalt nog Agamemnon, som Elektra åkallar och framkallar så gott hon kan. Den här pjäsen handlar, kan man säga om följderna av mordet på Agamemnon.

Allt är ju en följd av något annat, och allt ett förspel till något i denna mytiska värld.

Även Orestes och Aigisthos, som båda faktiskt framträder på scenen, den senare dock bara snubblande in för att bli mördad, den förre däremot i några av föreställningens starkaste scener, är mest närvarande genom sin frånvaro.

Orestes, tidigt bortsänd i exil från det mordiska hovet i Mykene, och osäkert oscillerande mellan levande och död, omtalas mer än han tilltalas.

När han väl anländer och avslöjar sin rätta identitet är handlingen vid vägs ände; bara de hämnande morden återstår.

Dem utför Orestes utan den hjälp från Elektra som systern ställt i utsikt. Hon har gömt undan och sparat den yxa som dödade fadern, för att den skall komma till användning vid hämnden, men i det avgörande ögonblicket ger hon den inte till Orestes. 

Yxan blir kvar oanvänd på palatsets gård. 

Detta betonas tydligt, men jag är inte människa att begripa vad det skall säga oss...   Förmodligen något subtilt psykoanalytiskt. Sånt låg i tiden. Men mig går det förbi.

Och inte heller förstår jag varför stackars Elektra har försetts med en vanlig hederlig svensk vedyxa istället för den mykenska dubbelyxan som jag föreställt mig.  Det är nog väldigt djupt.

Kommer stormande

Orestes kommer alltså in stormande, finner systern, röjer sin identitet och slår ihjäl mor och styvfar. Det finns i just denna föreställning en ironisk tvist i att rollen sjungs av en för dagen från Göteborg influgen ersättare – vars namn jag tyvärr missat -  för den ordinarie som är Ola Eliasson. 

Jag blir alltid imponerad av stand ins, som kan kasta sig på flyget och göra en krävande operaroll. Sjungandet är en sak, det är förvisso svårt, men musiken är ju den samma i varje föreställning; det verkligt svåra måste vara agerandet i en redan befintlig uppsättning.

Det gör vår Orestes lika väl som sjunger.

(Kanske är magi inblandad. I alla fall uppgav operachefen att man använt en flygande matta för att få sin Orestes till föreställningen i tid.)

Men annars är det i agerandet som föreställningen har vissa problem. Det hänger paradoxalt nog samman med den geniala dekoren: Två stora röda block som kan vara borgmurar, med en smal gång emellan, igenom vilken de agerande går in i palatset. Från det inre hör vi i slutskedet morden begås, men ser dem gör vi inte; däremot skruvas det blodröda ljuset upp när de sker.

En smula tröttande

Det är snyggt och smart och sammanfattande. Men det lämnar en väldigt begränsad yta med väldigt begränsade möjligheter för de agerande att agera.

Och det är ofrånkomligt att det blir ett visst överskott av dramatiskt förtvivlade gester och tydligt uppvisad extas. Det är knappast vare sig regissörens eller aktörernas fel; det går helt enkelt inte att komma undan. Men någon gång blir det en smula tröttande.

Så är det, för mig, med hela föreställningen.  Det är bra och det är häftigt och det är stora gester och starka känslor och fullt ös.

Men någon gång blir det en smula tröttande.

_____________________________________________

Tidigare operatankar under säsongen:

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

_______________________________________________

Här en uppsättning av många som finns att hitta på youtube:

Den bästa jag stött på är nog annars den här, med bland andra Nina Stemme och Anna Larsson, men det youtube-klippet har först drygt tio minuters introduktion till Wiener Staatsoper och avslutas med en kvart av inropningar.  Dessutom har den ingen text, vilket krånglar till det för en förstagångslyssnare som vill begripa åtminstone någonting vad det handlar om.