Om framgångssagor

Det finns en särskild sorts arketypisk historia som jag avskyr: den om hur någon reser sig med orden ”Jag skall visa er!” och sedan genom sin talang besegrar omgivningens motstånd och världens ogina förutsättningar och likt en ankunge med FågelFenix-gener flyger långt långt bortom även svanarnas sfärer.

Ni vet vilka jag menar. 

Rent fiktiva, eller ibland "ur levande livet". 

Ibland faktiskt i stort sett sanna.
Om hur hjälten eller hjältinnan oförstådd sliter och kämpar, blir motsagd eller kanske motarbetad, i sin ensamhet eller möjligen med stöd av en enda trogen vän eller käraste. 

Med sin idé, sin talang, sin förmåga, sin vision.
Och hur hen till slut oundvikligen lyckas och vinner halva kungariket och hela prinsessan och får sälja prylar till oss alla eller hänga guldmedaljerna om halsen eller vad tusan det nu är som livets mål är.

Jag avskyr dem, eftersom de alltid berättas baklänges.
De utgår undantagslöst från en av de få, en av de så försvinnande få som faktiskt har lyckats, som inte bara haft talang utan också lagt mer målmedveten möda och enveten träning – och som haft den tur som alltid skall till för att lyckas här i världen.

Jag avskyr dem, eftersom berättelsens själva förutsättning är att den som ropar de magiska orden verkligen kommer att lyckas. 

Därför att ingen ger också historien om den som rest sig och och kastat loss och avvisat omgivningens synpunkter med mantrat ”Jag skall visa er” eller dess tusen varianter – men som misslyckats, som stäckts, som aldrig nått någonstans.

De som kanske haft talang – eller ibland inte ens det, i denna självmedvetenhetens tid – men inte orkat med mödan eller aldrig haft turen. 

Alla de som blev kvar. Den bedövande massan av dem som aldrig lyckades.

The family man, who brings milk to your door, was probably almost a star.

Därför att berättelsen säljer den simpla och lumpna osanningen ”Du kan om du vill”.

Därför att saga kolporteras som sanning

Jag kom att tänka på detta när jag såg en engelsk deckare på tv, där ett litet stycke av handlingen faktiskt utgjorde ett sorts undantag. 

Det var en ung och framfusig journalist av den påträngande och skrupelfria typ som engelsk tv-dramatik älskar, som avfärdade en äldre och något mer eftersinnande kollega och tog avsked med orden ”Nästa gång du ser mitt namn är det på förstasidan!” – och som helt följdriktigt blev nästa mordoffer, i vänsterkryss.

Fullt så lugubert behöver förstås inte historien berättas, men jag tyckte det var lite befriande att få en påminnelse om alla dem som aldrig någonsin når fram, hur mycket de än sjunger sin egen lov.

Därför att talangen, träningen eller turen inte räcker till.

Därför att de  (fast de kanske  inte vill förstå eller acceptera det) egentligen tillhör de  många, oss många, som får odla den lott vi fått oss tilldelad efter bästa förmåga, och faktiskt aldrig kommer att förvandlar från ask- eller ankungar till bländande superstjärnor.
Men våra liv är också värda att leva, våra berättelser värda att berätta, vår värld värd att värna om.

Tycker jag.