Odyssén: Välkommen till framtiden

Till sist läste jag Odyssén, i min inofficiella serie ”Klassiker lästa eller omlästa”.

Den visade sig, när jag nu faktiskt tog mig igenom hela originalet (villsäga på svenska i Ingvar Björkessons prisade tolkning), vara en mer njutbar läsning är Iliaden, som jag fann mer intressant än trevlig.

  

Här är O mera av en tragisk hjälte, prövad, luttrad.

I Iliaden är han bara en förslagen rövare bland många, föraktfull mot de svaga och grym mot de besegrade. Denna gång finns det en glimt av storhet.

Dock – han börjar sin färd med att plundra och våldta hos kikonerna.

Det berättas som en självklarhet, nära nog en källa till stolthet.

Och det är inte detta han straffas för, på berättelsens ytplan, det är dels gammal fiendskap med – och mellan - gudarna som kommer till synes, dels är det ju den där tråkiga saken med kyklopen och kamraternas ovisa beslut att slakta Helios boskap som vållar ofärd.

Men kanske kan den som vill se en annan mening: den som griper till svärd skall förgås med svärd, så att säga.

En annan skillnad mot Iliaden, för denne läsare, är att Odyssén faktiskt har ett drag av bladvändare. Trots att vi ju vet hur det går, så förs berättelsen skickligt vidare och du vill veta vad som händer sedan.

Iliaden är mer av efter varann följande tablåer, Odyssén en löpande äventyrsberättelse.

Fast man måste medge att Iliadens ingångsrad är klatschigare.

En överraskning

En sak som överraskade mig – som läst diverse förkortade versioner och parafraserande historier och tyckte mig väl bekant med både innehåll och struktur – var hur relativt liten del själva resan, den faktiska odyssén upptar av de 30 sångerna, och hur stor del som utspelas efter hemkomsten till det steniga Ithaka.

Resan, vilken som bekant i huvudsak skildras genom att Odysseus berättar om sina äventyr och vedermödor i kung Alkinoos sal hos faiakerna, klaras i stort sett av i fyra sånger av totalt 24, undantaget då vistelsen hos Kalypso där berättelsen ju börjar. 

Uppladdningen inför slutstriden på Ithaka, sedan Odysseus väl anlänt dit, och själva striden och dess efterspel, upptar elva sånger  (Här bortses från diverse åter- och sidoblickar, som förvisso bidrar till att göra berättelsen spänstig och medryckande, men inte bryter det övergripande schemat).

Björkessons kulturgärning är mångfaldigt lovprisad, med rätta. Någon gång studsar jag till inför moderna formuleringar, inte därför att man skulle behöva undvika ett samtida språk – all stor poesi skrivs på samtida språk – men därför att de avviker från stilen i övrigt; den är inte arkaiserande men det vilar ändå ett lätt klassicerande drag över den, som bryts en smula när till exempel Penelope uppmanas att ”avvakta lite” i femtonde sången.

Användningen av formen ”sen” för ”sedan” störde mig initialt, men den bidrar onekligen till att göra hexametern mer smidig, och man vänjer sig.

Historia i historierna

På ett plan är Homeros båda epos förstås också rena historieböcker. Om än inte så mycket kring konkreta data och faktiska platser, som kring tänkande, seder, världsuppfattning.

En annan värld, som också är vår.

Det är maktens tid, där handling dyrkas och konsekvenser läggs i gudarnas händer, dessa praktiska projektionsbilder för egna beslut och önskningar – och farhågor.

Man anar i bakgrunden ett nästan för-patriarkalt samhälle – ett där kvinnor inte ens är en mans ägodelar, utan snarast en allmänt tillgänglig kommoditet för härskande män.

Det är obehagligt förstås, men stämmer även till eftertanke kring samtiden.

Det är samtidigt roande att se hur det går ett stråk av återkommande kritik mot den bronsåldriga samtidens egoism, dess tendens att se till sina egna kortsiktiga intressen, att inte iaktta gästvänskapens goda seder och inte dela med sig till dem som behöver; även en tiggare har rätt att leva och få sin försörjning.

Friarskarans försyndelse är inte att de vill äkta Penelope utan att de parasiterar.

Det känns nästan nutida.

Som all stor litteratur väcker den tankar och frågor.

Många av dem har avhandlats av större tänkare än jag. Ett par är närmast ältade.

Andra hänger kvar.

Problem

Problem har jag med Odysseus ovilja att nyansera bilden av friareskaran. 

Han gör – till skillnad från berättaren – ingen skillnad mellan Amfinomos som håller tillbaka kamraterna, talar för måttlighet och tar Telemachos i försvar, och dramats tydlige svarte skurk Antinoos, skrävlare, drinkare och lönnmördare in spe.

Förf  begrundar antiken

Kanske är det för att vi skall förstå och känna den blinda styrkan i Odysseus vrede, dess urskillningslöshet, en vrede som också Athena avsiktligt uppeldar ända fram till slutstridens klimax.

Så kan det vara. Men det skaver ändå.

Och inte handlar det om skillnaden mellan den tidens syn och vår, för som sagt är det Homeros själv som lyfter fram skillnaderna, men låter Odysseus bortse från dem eller inte intressera sig för dem. Skavet finns där från början.

Det accentueras ytterligare av att Odysseus själv sedan faktiskt – i fallen med offerprästen och skalden – kortfattat får argumentera varför en får leva och en inte.

Sedan är det något konstigt med Dolios söner. I den närmast epilogiska striden vid Laertes gård står de självklart och konfliktfritt på Odysseus sida, och inget agg synes.

Men om de, som noterna till min utgåva hävdar, är samma Melanteus med flera som dyker upp i tidigare skeden, där de är friarnas handgånga män, som skymfar både herden Eumaios och Odysseus själv i hans tiggaregestalt,  borde de som sådana vara tillspillogivna.

Om noterna har rätt har vi här antingen en trovärdighetsprövande lucka i berättelsen, eller en lika prövande oklarhet i Odysseus hållning och karaktär. Vilket som, det stör mig.

Kanske beror det att verken faktiskt har flera författare, är skapade i olika omgångar, vilket ju genom seklerna varit en återkommande teori. Och att detta lett till motsägelser som inte årtusendena har kunna lösa upp?

Mina kunskaper om homerosforskningen är ytliga, men det verkar som om det sedan urminnes tid har pågått en pendelrörelse mellan föreställningen om en författare och den om flera. Vad status är i dag har jag inte koll på.

Så varför?

Så varför skall man läsa Homeros i dag?

Ja, det är verkligen en bra fråga.  Ett uppgivet svar är att det skall man inte.
Böcker, litteratur, historisk kunskap, engagemang i andra, och allt det där som lite diffust kallas bildning (och sällan definieras närmare av den talande) står lågt i kurs.

Vi lever i en tid som ömsar skal, inte en gång i en övergripande process utan gång på gång, där nytt och ytligt är honnörsorden, och  att det hålla något fast på många håll anses som ett tecken på svaghet. Inte minst bland dem som odlar en ytlig längtan efter det förgångna, sådant de inbillar sig det.

Det är, paradoxalt och bittert,  en tid som brant störtar sig ned mot den homeriska tidens faktiska ideal: den starkes rätt, hedersmoral i stället för allmänna lagar, vilsna bilder av ”ära” och ”respekt”.

Gangsterväldernas epok, där alla har någon att skylla ifrån sig på.

Så kanske kan man läsa eposen inte som en bok om historien, utan bilder av framtiden. Om man bara kommer ihåg att vi som läser inte kommer att vara bland de stridande hjältarna, dem som benämnes gudarnas likar, utan finnas bland fotfolket, tjänarna och slavarna.

De som kallas hjältar hittar du knappast bland de läskunniga. Dem hittar du bland slaktarna.

Välkommen till framtiden!

_________________________________________________________________


Fler läsningar:

Sverige långt borta - Om Werner Aspenström
Det obegripliga - en tid med Nelly Sachs
Det slingrande - med Magris längs Donau
Klassiskt - omläsning av Eliot
Romanen som tv-serie - Hos familjen Buddenbrock
Återseenden - Träff med Richard Brautigan
Berättelsen om berättaren - Livsdagen lång
Samtal pågår - Något om Petter Bergman

I gamla bloggen:
Tillbaka hos trollen
Med Oswald på träningscykeln
Igenom Tranströmer
Att läsa Ingemann
Iliaden - gangstervärlden