Det obegripliga – några månader med Nelly Sachs

                                                                           En främling har alltid

                                                                                                               sitt hemland i famnen

                                                                                                               som ett föräldralöst barn

Det som inte går att säga kan sägas på olika sätt.

Ett är att tala om något annat. Ett annat kan vara att göra kringgående rörelser, med fler eller färre ord försöka cirkla in mot det.

Nelly Sachs försökte, som jag förstår det, skriva och skruva sig igenom språket.

Hon skrev i resterna av ett språk

Nelly Sachs samlade dikter har varit mitt klassikersällskap under några månader, översatta av Rolf Moberg och utgivna i Månpocket i början av seklet.

Det är inga texter man läser fort. Ofta brukar jag plöja diktsamlingar ganska hastigt, sedan kanske hoppa tillbaka, läsa om, pröva igen, ibland återvända till något som talat extra till mig.

Men det går inte att läsa Nelly Sachs dikter så.

Sammanhanget brister

Med några undantag är det inte dikter som man kan ”förstå” i den gängse meningen, även om man plockar med sig många glimtar av förståelse, vetande, aning, tankar. Bilder kan vara tydliga och uppenbara, men de avlöses av andra som är oåtkomliga, och sammanhanget brister. Just det som är ett hot och kanske redan verklighet i den bräckliga författarinnans liv: att sammanhanget brister.

Jag tänker alltså inte låtsas att jag förstår särskilt mycket, om man med "förstår” menar ”inser intellektuellt och kan redovisa innehållsligt”.

Att det är en givande läsning ligger på ett annat plan.

Delvis ett undantag utgör den allra första samlingen, I dödens boningar från 1947,  som tecknar en bild av Förintelsen och dess offer sedd från den genom tillfälligheternas spel räddades ögon; halvt inifrån, halvt utifrån, halvt bakåtblickande, halvt närvarande.

Nelly Sachs har där ännu inte nått fram till den hårt knutna, nästan slutna, expressiva stil av skarpa bildväxlingar som är hennes särart i de senare samlingarna; detta är ännu – en förvisso komprimerad – allmän 1900-talsmodernism.

Men jag tycker mycket om den samlingen, fast den förstås gör ont att läsa, liksom allt som verkligen tar oss med in i den tidens vanvett och smärta.

Inte minst de porträttdikter av massmordets offer som ryms i avdelningen Gravskrifter skrivna i luften är drabbande.

Det är bortanför tröst och förståelse, ännu inte på det språkliga planet, men på det mänskliga, begripandets.

Kanske, ja rimligen är det en konsekvens av detta som för Nelly Sachs allt djupare in i språket, dess vindlingar just där tankarna föds i bilder, just innan tankarna föds, just som de föds.

I det inre

En splittrad tid behöver splittrade dikter, hävdade en del, och författarinnan tar oss på den vägen.

Nb inte så att språket helt bryter samman, här följer oftast ord på ord i ett språkligt rimligt flöde, det är inte dadas nonsens eller konkretisternas helt uppbrutna bilder.

Nej det är i det inre som fogarna lossnar; det är bilder som lösgör sig från sina sammanhang.

Just som man tycker sig förstå, eller ana, tar orden en ny väg, tar bilderna ett nytt språng, växlas scenen.

Det är jobbigt att läsa, inte bara därför att ämnet i huvudsak fortfar att vara Förintelsen, dess spår och följder, det fotfäste som mänskligheten förlorat där, utan också för att det ställer krav på uppmärksamhet hela tiden, på närvaro, för att inte helt förlora sammanhang och sikt.

Många gånger bränner enskilda bilder till, bygger broar, vidgar rummet. Andra gånger förblir texten stum för denne läsare.  Om det är hans oförmåga eller textens orimliga krav må vara osagt.

Det är text som ställer krav inte bara på läsaren, men också på själva språket. Det finns en anspänd förväntan på att det skall kunna bära och förmedla vittnesbörd också om det mest outsägbara – samtidigt som en väsentlig del av det som måste sägas är att uttrycka ett tvivel just på språkets bärkraft, det där som lite förenklat har fångats i frågan om det går att skriva poesi efter Auschwitz.

Att språket är tyska, bödlarnas språk, bidrar givetvis också till att driva Nelly Sachs ut mot gränserna och över dem, att försöka vidga möjligheterna, avvinna det språk som hon delar med dem nya kvaliteter. Det finns ett försök till skapelseakt i detta.

Alfabetets lik steg upp ur graven,

bokstavsängel urgammal kristall,

med vattendroppar från skapelsen inneslutna,

som sjöng – och man såg genom dem

rubin och hyacint och lapis skimra,

då stenen ännu var mjuk

och sådd likt blommor

Ibland bär det. Ibland brister det. Annat är inte möjligt, inte tänkbart.

Livet efteråt är så många sår.

Vandring med smärtan

Ibland återstår bara splittrade bilder som strävar åt olika håll. Det finns ofta en skönhet i det, om det nu är skönhet man söker.

Mera sällan tröst; Nelly Sachs diktning är en vandring längs med smärtan, från den första samlingen till den sista.

Men ibland öppnar det sig, förklarat och klart.

Som i dikten Kommer någon fjärranfrån från samlingen Flykt och förvandling från 1959, en dikt som förutom att den är Nelly Sachs som bäst också har bevarat hela sin bistra och bittra aktualitet:

KOMMER NÅGON

fjärranfrån

med ett språk

som kanske låser in

ljuden

med stoets gnäggande

eller

med koltrastungars pip

eller

också som en gnisslande såg

som skär sönder all närhet -

Kommer någon

fjärranfrån

med hundens rörelser

eller

kanske råttans

och det är vinter

så kläd honom varmt

kan vara så

han har eld under fotsulorna

(kanske red han

på en meteor)

så banna honom ej

om din matta ropar genombränd –

En främling har alltid

sitt hemland i famnen

som ett föräldralöst barn

för vilket han kanhända

inte söker annat

än en grav

_________________________________

Not: Jag inser efter hand att Nelly Sachs själv, den unga judiska flyktingkvinnan som ensam i en liten lägenhet vid Bergsunds Strand kom att utvecklas till en Nobelprisbelönad poet, inte är så självklart känd som jag först föreställde mig.
Här kan du läsa lite mer.