En man och envars förvirring

                                                                                            En  (Juniperus communis) 

Jag använder gärna det förträffliga lilla ordet hen.

Det fyller en lucka i språket, löser en del otymplighetsknutar, och kan knappast missförstås.

Inte heller kräver det som nytt språkinslag en tolkningsprocess som stoppar upp läsning.

Däremot har jag problem med den programmatiska användningen av ”en” i stället för ”man”.

Det fyller inte något språkligt behov, utan ett politiskt, eller åtminstone imagemässigt.

Det placerar skribenten i den grupp som blandar ihop de två homonymerna man=maskulinum och man=pronomen för ospecificerad person.
Något mer gör det inte.

Kampen för jämställdhet har fortfarande berg att bestiga. Att då skrapa ihop lite damm från marken för att forma en liten hög att få stå högst på ett ögonblick är inte bara ovärdigt. Det är kontraproduktivt också; för det skapar motsättningar där de inte finns.

Att byta ut ordet ”man” mot ordet ”en” löser faktiskt inget problem. Därför är det onödigt – och klåfingrigt. Det stoppar upp läsning och skapar förvirring, enbart för att sända en signal om vart skribenten vill höra.

Någon gång kan det vara komiskt, när skribenten inte granskat sin text ordentligt i efterhand och ett eller två man har slunkit med bland enarna i backen.

Men eftersom det är viktigt att hänga med, viktigare än att förändra, så tänker jag i fortsättningen använda formerna endel, lejon-en, entel, enöver, ennagrynspudding, ental , engo, och så vidare.

Hur andra gör är ju vars och mans mansak.

Vi behöver ju inte vara övermans om allting.