Vägen genom musiken till musiken

Ja.

Jag är naturligtvis en pop- och rock-kille.

Numera pop- och rock-gubbe.

Född samma år som Rock around the clock spelades in, började jag vakna musikaliskt just när Beatles slog igenom, och gick in i mina tonår blomstersommaren 1967.

Det följer med, det går aldrig ur.

Så hur hittade jag alls till den ”klassiska” musiken?

Varför har vi i dag abonnemang på både Operan och Berwaldhallen? Hur såg vägen dit egentligen  ut?

Det satt jag och funderade på när vi lyssnade till en pianokonsert av Brahms i Berwaldhallen härförleden (just Brahms är annars en av de tonsättare jag inte har just någon relation till).

Och jag tänkte att den vägen kanske är ganska allmängiltig för min generation. Eller tvärtom väldigt udda?  I vilketdera fallet värd att fundera lite över.

Kontraproduktiv indoktrinering

Tidiga försök att utsätta mig för klassisk musik – jag använder framgent ordet utan de citationstecken som annars känns naturliga – som Lille Petters resa till Månen på Operan eller den outhärdligt pedagogiska skivan Musikbussen fungerade inte, de var snarast kontraproduktiva.
Man merkt die Absicht…

Däremot smög en mer klassiskt orienterad musik in via popmusiken, när vi närmar oss slutet av 60-talet och barndomens övergång i ungdom.

Jag menar Fleetwood Macs Albatross  och Procol Harums Repent Walpurgis  är snarast klassiska musikstycken svepta i popens form och instrumentering (Procol Harum med direkt lån från Bach). Även Jethro Tulls Bourré  har varit hos Bach och vänt.

Och förstås stora delar av Nice´s ouevre – Rondo  är ett typiskt exempel. Och samma grupps America  var ju direkt hämtad från en klassisk kompositörs verk, låt vara högst modern.

Love Sulpture gav sig lite längre bak för lånet av Sabre Dance  (Chatchaturian)  medan Episode Six var ända hemma hos Mozart och hämtade Rondo a la Turca, under täcknamnet ”Mozart versus the rest”  

Stråkkvartetter dyker upp

Vid den här tiden spred sig också bruket att plocka in stråkkvartetter eller ibland hela symfoniorkestrar, med Beatles som vägvisare (det var innan syntarna gjorde detta onödigt).

Tänk A day in the life .

Och det spred sig in i gruppernas egen musik också.  Jag menar ett stycke som Saucerful of Secrets

från Pink Floyds andra LP är ju mera Darmstadt än Abbey Road – i alla fall dess första delar.  (Det avslutande partiet Celestial vocies är mer sakralt, också som befrielse efter kaoset i Stockhausens fotspår.)

Och jag för min del var som fjortis ute efter allt som var svårbegripligt och därmed – enligt min tonåriga världsbild – creddigt.
Där lades en grund.

Men nånstans där kom också lyssnandet till den ”rena” klassiska musiken. Det första jag verkligen lyssnade på var – typiskt nog – Bolero.

Och folk blev som galna

Enligt min mamma berättades det att folk hade blivit galna av att lyssna på Bolero. Det räckte absolut för att intressera mig.
Jag lyssnade och lyssnade, inte för att bli galen (fullt så pubertal var jag inte) men för att stycket fångade mig med sin strikta form, sin obeveklighet och sin liksom sjunkande väg framåt.

Jag kan fortfarande återkalla ekon av det när jag numera någon gång får höra Bolero. Även om så sällan sker, det verkar inte passa in i dagens moden.

På samma album – vi är i LP-skivornas tid – fanns ett par Debussy-stycken, det var En fauns eftermiddag och  något mer  Det blev att jag lyssnade till dem också, men de var inte riktigt min tekopp ändå -  jag är än i dag inte så mycket för impressionismens upplösthet, men jag vande mig vid att lyssna till instrumental orkestermusik.

Musik som ger huvudvärk

Huvudvärksskapare

Min mamma, som avskydde all musik som jag lyssnade till – hon klagade alltid över att hon fick huvudvärk av sådan där skränig popmusik, sådant som Leonard Cohen,  Simon & Garfunkel och Incredible String Band och dylikt som jag gillade vid denna tid – älskade Bruchs violinkonsert.

Det gjorde faktiskt jag också efter några lyssningar, jag gav henne den i födelsedagspresent någon gång i det tidiga 70-talet. 

Men jag måste erkänna att den flyter ihop med en violinkonsert av Mendelsohn  som jag spelade parallellt, och nästan ännu mer.

Dem älskar jag den dag i dag, fast jag vet att det finns de som anser Bruch pinsamt banal och Mendelsohn överdrivet romantisk. 

Your loss…

En annan tidig uppenbarelse var Tjajkovskijs pianokonsert, opus 23. Den satt jag nere i familjens nyss inredda källare och spelade gång på gång på allt högre volym. Det var nog det första renodlat klassiska stycke som liksom flöt in bland andra låtar jag lyssnade på – lyssnandet till Bolero var ännu en sorts expedition in i det främmande.

Melodi är min melodi

Den som nu kan sin musikhistoria ser att de här styckena har ett tydligt gemensamt: de har en klart urskiljbar melodi, en som man kan nynna på. Det gäller Bruch likaväl som Tjajkovkskij (och förstås Ravel).  Det är annat än Debussy det.

Sonatfixare

Till detta fogar sig också Appasionatan, som vår musikintresserade klassföreståndare lektor Samuelsson (känd som Svenne Stöt) spelade och föreläste om under en lektion. Om han fick in det under historia, svenska eller samhällskunskap, som var hans ämnen, är oklart  - men han gjorde det.

Sonaten gjorde starkt intryck då, men det dröjde tills jag återvände till den (och Pathetique och månskenet).

Det var också Svenne Stöt som tog oss med på skolresa till Österrike där vi fick gå på Staatsoper i Wien. 

Det skryter jag fortfarande med (även om jag inte direkt  föll för Die Frau ohne Schatten den gången. Eller egentligen någon gång).

Medan det alltså inte kan förnekas att det fanns ett märkvärdiserande snobbdrag som fick mig att glänta på dörren, så var det obestridligen melodierna som drog mig in genom den.

Väl där inne öppnades många nya salar.

Beethoven, Bach och...

I mitten på sjuttiotalet började jag varva inköpen av rock och folkmusik med klassiskt. Där var till exempel en box med Beethovens symfonier, men jag kom aldrig riktigt förbi de självklara, femman och nian.  Fast där är det ju fler som fastnat.

Skivan med Kreuzersonaten snurrade oftare, och även dess baksida med stråkkvartett av Bartok. Och då var vi plötsligt inne på något helt annat…

Bach förstås, mest orgelverken, jag hörde en triosonata på radio en sommardag som tog mig fullständigt, det var nästan som en yrsel.

Har försökt återkalla det ögonblicket men gått bet, jag är inte ens säker på vilken det var, men tror att det var BVW 525.

Senare även cellosviterna. Även dem älskar jag fortfarande. Det är nånting med hur form upplöses och ändå fortsätter att vara form – och melodin, den finns där och ändå finns den där inte. Vart tog den vägen?  Jo, där är den?  Eller - är det nu en annan?

Och cellon är helt enkelt ett väldigt njutbart instrument. 

Nånstans här också de båda örhängena av Pachelbel  och Albinoni. Det var på något vis Bolero om igen.  Eller om det är tvärtom. 

Creddvärdet var dock relativt lågt, liksom för Griegs fina Morgonstämning som en vacker flicka spelade en vacker morgon vid decenniets mitt.

Melodin stannade kvar längre än flickan.

Största geniet?

Det största geniet av dem alla, då? Tjavars, det var egentligen inte förrän operaintresset sprang ut i full blom som jag riktigt tog till mig hans musik.
Det stora undantaget var, förmodligen föga överraskande för den som orkat så här långt i texten, Requiet.
Allvarligt och svårt skall det vara – ingen jäkla kleine Nachtmusik inte.

Det finns en slinga i inledningen, i själva Introitus , ett par svindlande sekunder när rösterna stiger uppåt och uppå och – ja, det är något av det jag vackraste vet, alla kategorier, uppe där med katedralen i Chartres och dubbeljapaner i handboll och blommande fruktträd i hagmarker i maj.

Och sedan har det bara fortsatt.

In i operans värld kom jag huvudsakligen ledsagad av min hustru likt en annan Beatrice, men jag hade förstås nosat på det. Gösta Oswald, litterär idol under lång tid och på sätt och vis fortfarande, beskrev Didos klagan som "operalitteraturens skönaste aria" (ja, sådan var hans stil), och jag är benägen att ge honom rätt. Även om Puccini har åstadkommit några dängor som också är med där uppe. Den här till exempel. Eller denna.

Duger väl för mig

Med ålderns rätt är jag inte längre på sådan jakt efter det unikt creddiga, och Puccini och Mozart duger väl för mig.
Men med lite övning har jag lärt mig att ta in och uppskatta sådant som Börtz Medea, premiärspelad i fjol, och nu senast Borisova Ollas Dracula, som bortom vidskepelsetramset och det ängsliga jagandet efter "en ny publik" innehåller en massa fin musik.
De båda operagiganterna V och W från 1813 har jag dock aldrig riktigt tagit till mig. Den ene bjuder på lite för mycket trall och den andre på lite för mycket träsmak, för att beskriva det enkelt.
Om än det i enskildheter kan vara väldigt njutbart, hos båda två.

Det jag ännu inte riktigt nått fram till är den moderna elektoniska musiken (trots att jag snuddade vid den redan på 60-talet, jfr ovan Saucerful of secrets).
Det blir på något vis för stökigt eller stötigt eller störigt för att ge den vila jag på något vis alltid söker i musiken.
Detta är så mycket mer retligt som jag är personligen bekant med en av de mer framträdande på området.

Jag tror, nej jag vet,  att det delvis handlar om att man måste lyssna så mycket mer aktivt, så allt annat förglömmande. Men jag har så svårt att lyssna på musik på det viset. För mig är musiken en del i helheten runt om mig, ett viktigt stycke men inte det hela.

Men det kanske kommer. När jag blir äldre och klokare.

Jag menar, från Rock around the clock till Medea är det ju en bit...