Sverige, långt borta. En tid med Werner Aspenström

Det finns ett land långt borta.

Det heter Sverige.  Det ser inte längre ut som vi trodde att det såg ut.

Sak samma vad just du trodde, eller jag trodde, eller kvinnan som skyndar ut ur porten tvärs över gatan, eller barnen som klänger på lekskulpturen i parken.

Det är på ett annat vis.

Det är ohjälpligt, oundvikligt, ofrånkomligt på ett annat vis

Det finns någonting innanför och det finns någonting utanför.

Det finns något mer  och det finns något annat.

Men framför allt finns ju vi, du och jag och människorna omkring oss och alla andra varelser omkring oss och alla andra ting. 
Och allting angår oss.

Så tänker jag – ibland -  när jag läser Werner Aspenströms dikter.

Ibland tänker jag på andra vis.

Be mig inte förklara varför.

Be mig i stället att berätta lite om dikterna, om boken, om författaren, och om min läsning av dem.

                                                           *    *    * 

Det är många diktare jag följt.

Inspirerats av, och stundom imiterat, det måste man erkänna.

Från inledningen hos Ekelöf (var annars?) har jag hämtat näring hos hela fältet från Björling till Eliot och från konkretisterna till Gösta Oswald. 

Jag har lärt mig saker av borgerliga intimister och av samtida språkmaterialister.

Jag har suttit vid Cohens fötter och jag har rest runt med en Sonnevisamling som enda bagage.

Grekiska epigram, Lorca och Tom Rapp.

Celan och Sachs. 

Ferlin lika väl som Ekelund.
Gustafsson, Tranströmer, Bergman, Sjögren, Gullberg. Och Dante.

Alltihopa.

Men jag tror att den ende diktare jag hade velat vara är Werner Aspenström.

Hans klokhet. Hans dikters klokhet. Deras vacklande tillförsikt, deras lugn; rörelsens stillhet och stillhetens rörelse.  Dikternas osvikliga förmåga att vidga världen.

Föga vet jag om vilka demoner som författaren som faktiskt skrev dem kan ha brottats med.

Utöver det som sägs i dikterna själva – för Aspenström är ju ingen tam idylliker, här finns svärta nog, och det väl så mycket i senare tider som i det patenterat pessimistiska 40-talet.

Men också smärtan, ångesten, mörkret, hanteras med omsorg och precision. Den självfallna legering mellan hjärna och hjärta som i mina ögon gör Werner Aspenström unik i den svenska poesin.

På något vis är alla dikter tankedikter, icke utan djupsinne uttänkta.

Och på något annat vis som kanske är samma vis är de alla bara impressioner, ljusblänk,

hastigt förmedlad närvaro, innerlighet och lek.

Och inte ens fixeringsbilder, utan gjutna i ett stycke.

                                                            *    *    * 

Vem läser Werner Aspenström i dag?

Kanske fler än jag skulle ha trott, att döma av flera entusiastiska tillrop när jag apostroferade honom på Facebook.

Själv har jag i min klassikerläsning haft sällskap med honom en tid, i den magnifika samlingsvolym som i vintras utkom på Bonniers.

Han är minst av allt någon ny bekantskap, tvärtom var han en av mina första poetiska idoler.
En av gymnasietidens bästa vänner.

Volymen med de tidiga 50-talssamlingarna är nött.

Den perioden kommer för alltid att förbli min favorit i hans omfattande produktion.

Redaktören för stora samlingen, den nyss bortgångne Hans Isaksson, talar nästan entusiastiskt om hur Aspenström liksom övervinner pessimismens 40-tal och 40-talets pessimism, som han tycks uppfatta som en anlagd attityd snarare än en genomträngande hållning och upplevelse.

Jag är inte riktigt med där.

För mig är tvärtom kontinuiteten viktigast, och mest uppenbar.

Det är samma röst jag hör i de sena, avklarnade och någon gång rimligt trötta dikterna som i dem som en gång tog mig in i författarskapet, de i de klassiska samlingarna när 40-tal vände över i 50-tal: Snölegend, Hundarna och Litania.

Det är mötet mellan vardag och en sorts magi, men ingen mystiskt hemlig esoterisk utan den magi som människan själv skapar med sina händer, sin blick och sina tankar.

Och det är den vänliga, stundom uppfordrande rösten; ibland kärleksöm, någon enstaka gång anklagande, men alltid, alltid redo att dela med sig.

Det där är lika närvarande 1993 som 1949. Ja, jag hittar det även i de allra första samlingarna, den första som WA själv strök från sin oeuvre-lista och den som i nåder fick representeras med några enstaka dikter.

Blänkvis kanske, men det finns där: Alldeles uppenbart är det samma röst som talar.

                                                             *    *    * 

  

Samlingen är inramad av två bilder, en tidig och en sen. På den första står Werner A mot en vägg och ser svårartat 40-talistisk ut.  Svallande mörk hårman, forskande mörk blick, på en gång genomträngande och fjärrskådande; allt det där som vi tror oss se hos människor som vi inbillar oss något om.
Kanske finns det. Kanske inte. Ett tror jag mig veta: Att poeten själv skulle ha varit skeptisk mot tolkningarna.

På den senare bilden känner vi igen den mogne mannen, den eftersinnande poeten, den motvillige akademiledamoten; det är som att vi ser hans röst.

Ordet vishet är omöjligt att undvika.

Men Aspenströms vishet är inte lika moralisk som hos t.ex. Martinsson och inte så världsomfamnande som hos den äldre Ekelöf. Den är högst vardaglig och vanlig.

”Det är inte så svårt att vara vis”, säger den.

Det är bara att tänka och känna

Tänka efter och tänka före.

Känna efter, känna sig för, känna till, känna igen.

Och ja, förstås – i någon mån det att kunna formulera det.

Så att någon förstår.

Ser och förstår.

Ser   Det är mycket man får syn på i Aspenströms sällskap.

Dikten är som en särskild sorts karta över världen, med de verkliga sammanhangen utritade: det är såhär det är, förstår du.

Och man förstår.

Det är bra. Det är, ganska ofta, förtvivlat lustfyllt.

En liten stund känner sig till och med läsaren vis.

___________________________________

  

Citera dikter?

Jo det förstås. Det finns bara så många.

Hela inledningspartiet till Snölegend är fullt av magnifika stycken. Och just när man nästan börjar tänka "Lindegren" slår han till med "Förstäderna":

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja
eller endast för att tyst betrakta
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna    

"Svindlande landskaps" eviga fråga Hur skall de levande tala till de levande?, förstås.

Man kunde fylla flera blogginlägg med bara kloka vackra dikter.

Den lilla tankedikten "På Djurgårdsfärjan" kanske talar alldeles särskilt till min generation, och till oss stockholmare. Men den omfattar hela universum

Interplanetariskt
Rak kurs på Sirius

Dock först en avskedstur
med Djurgårdsfärjan,
knaprande sig fram
genom vårisen.
Kort resa, lågt bogsvall,
knappt värt att nämnas.

Men mycket skall saknas
i tystnadens tystnad

(ur Dikter under träden)



Den här klippte jag en gång ut ur tidningen och hade uppsatt på väggen. Kan den fortfarande utantill:

Om man inte drömmer blir man galen
Men mitt i drömmen väcks man av förståndet
som beställer en traditionell engelsk frukost
Man får gå halvgalen en dag till

(ur Ordbok)


Man kan citera hur mycket som helst. Naturligtvis har jag ett gott öga till dikten om Ikaros.
Två andra favoriter är Du och jag och världen samt Kärleken och döden.
Och förstås porträttet av den sakliga mätarlarven.

Men jag skall avsluta med en sen dikt, ur "drömdiktboken" Det röda molnet från 1986, en samling som också bjuder på den enrads-täta sammanfattningen av svensk landsbygd:
"Små åkrar, smala gläntor, andfådda backar".

En dikt som var ny för mig, och som är något så ovanligt hos Werner Aspenström som rimmad:

En stötesten ses ligga här
Du kommer ej förbi den
Den ligger här och bara är
och upphör ej som du och jag
med tiden
Den ligger här och bara är
i alltings mitt,
i mitt och ditt
Vi kommer ej förbi den.

Vad är det för en konstig sten
ett rimmeri, en rimsten bara?

Jag minns en dröm,
jag vet ett svar
men tänker inte svara.

Det allra sista ordet går som sig bör till författaren själv: