Lagom mycket lagom är ofta mycket

”Varför nöja sig med lagom?” står det på reklamskylten.

Och ett trött rysande stön går genom min kropp.

Varför i all fridens dar skulle man INTE nöja sig med lagom?

Varför skulle någon som var någorlunda vid sina sinnens fulla bruk vilja ha något annat än lagom?

Hur skulle något kunna vara bättre än exakt just den dos man vill ha?

En gång, i Paris på den tiden när vi fortfarande nästan var unga, chockade jag min hustru genom mitt sätt att äta chokladmousse. Det var på en liten krog nere vid Odeon som vi inte besökt vare sig förr eller senare, inget märkligt men helt ok.

Till dessert var det, alltså, chokladmousse. Och det gick då till så att en rejäl skål med mousse ställdes in på bordet, varpå kyparen avlägsnade sig.

Hustrun tog ett par skedar, vad hon tyckte var lagom, och åt upp det med god aptit.

Jag gjorde likadant, fast ett par större skedar. Och när jag var färdig ville jag förstås ha mera, och lade upp en rejäl portion till. Den hulda hustrun som känner mina passioner tittade lite men sade ingenting.

Då.

Det var först när jag tog en tredje portion som hon anförde synpunkter.

Ingen skarp protest, mera som en vänlig förfrågan, om jag verkligen trodde att det var så det var tänkt?

Vilket jag högaktningsfullt gav sjutton i, eftersom tillfället gavs.

Efter den tredje portionen var till och med jag nöjd.

Det var lagom för mig. Den gången.

Och det är ju själva poängen: Det som du tycker är för mycket kanske jag tycker är lagom. Det som jag tycker är i häftigaste laget kanske är lagom för dig.

Vi har ett abonnemang på Operan, det är sex föreställningar per säsong. Det tycker vi är lite för litet, så vi brukar gå ett par gånger till. Fortfarande är jag inte riktigt nöjd. Ytterligare ett par-tre stycken tror jag skulle vara lagom. För mig.

Man behöver inte leta långt bort för att hitta folk som skulle bli lätt knäppa vid tanken på att springa på Operan tolv gånger på en säsong.
Men för mig känns det lagom.

Många människor gillar färskpotatis. Det finns ett visst socialt tryck i Sverige på att göra det. Jag är skeptisk. För mig är färskpotatis en á två gånger per år alldeles lagom. På gränsen till för mycket, men låt gå.

Talar vi ostron däremot –

(Jag känner människor som tycker att inga ostron alls är alldeles lagom. Det är lite synd om dem som förmenas en njutning, men ingen kan ifrågasätta deras rätt att tycka det).

När mitt favoritlag möter till exempel en lokalkonkurrent tycker jag att 9-1 till de våra är ett lagom resultat.
SM-guld två år av tre – som i början av förra årtiondet – tror jag skulle vara ganska lagom i längden. Varje år skulle nog bli för tråkigt. Förutsägbart.

Det finns väldigt mycket i livet som jag får på tok för lite av, eftersom det är för dyrt eller oåtkomligt på andra vis. Eller det där jäkla jobbet lägger hinder i vägen.

Resor till främmande välbekanta städer, båtresor längs hisnande kuster, lediga dagar i vårsolen, tid att läsa goda böcker.  Umgänge.

Lagom av detta skulle vara en ganska annorlunda tillvaro.

För mig skulle det till exempel nog vara lagom att jobba kanske tre-fyra dagar i månaden.

Inte så mycket mindre, för då skulle man riskera att tappa både färdigheter och allt det sociala.

Och inte mera, förstås, för vem vill tvingas förvärvsarbeta?

Eftersom detta är en barntillåten blogg vill jag inte gärna ta upp sex här, men – ja ni får tänka vidare själva…

Ni som fortfarande tror att lagom betyder ”lite för försiktigt” eller ”lite mindre än vad jag vill ha” - gå hem och lär er ert eget språk.

Och glöm bort vad morsan tyckte var lagom. Det är inte hon som bestämmer längre.

Och ni som vet vad det betyder men ändå producerar hjärndöd reklam: Dra åt helvete!