Vår nya nationalfågel, en kritisk exposé

Man skall utse Sveriges nationalfågel.

Nyp mig en smula.

Vad behöver vi en nationalfågel till?  Vad vill vi att den skall göra för oss?

Tänker vi oss att den skall fara runt som en kvittrande – alternativt kraxande, pipande eller skränande – ambassadör för oss och sprida fågelsvenskhet i världen?

Eller skall vi samlas runt boet på högtidsdagar och stämma upp högstämda sånger om den tid då ärad vår fågel flög över jorden?

Eller behöver vi bara någonting nytt som kan tryckas på tröjor och muggar och krängas alltför dyrt i souvenirshopparna på Västerlånggatan?

(Kommer ni ihåg när det fanns riktiga butiker på Västerlånggatan, där man kunde köpa kavajer eller klänningar eller böcker eller tavlor?

Nej, jag tänkte väl det.

Ni är väl nyinflyttade själva och knappt skiljbara från besökarna i klasar som pratar småländska eller ryska nedanför skylten Emil Guirons Enka. 

Jag hade det på känn.)

Hur som helst så undrar man.

En sak man också undrar, är om det inte är så att de redan har utsett en nationalfågel en gång?

Om du frågar mig, kommer jag tvärt och självsäkert att svara att någon redan har hittat på att koltrasten är vår svenska nationalfågel. Den uppfattningen har även alla sanningars källa, Wikipedia, visar en kontroll.

Sedan 1962.

Så vad man håller på med, som glada barn med sommarlovet i sikte, är att utse ”Sveriges nya nationalfågel”.
Någon är inte nöjd.

Någon vill se koltrasten bortputtad.

Med tanke på det borde väl frågan vara avgjord: bara göken kan komma i fråga.

Om jag inte redan tidigare tyckte att koltrasten sköter sitt uppdrag som vår nationalfågel väl, så skulle den här göksinnade attacken övertyga mig helt.

Det är så med sådana här saker, att man skall inte börja tänka på dem.

Börjar man tänka på dem finner man snart att man har en åsikt, i en fråga där man faktiskt ingen åsikt behöver.

Jag vet.

Det har just hänt mig.

Jag vill att vår gamla nationalfågel koltrasten skall bli vår nya nationalfågel. Koltrasten.

Det värsta är att jag inte bara har skaffat mig en åsikt, jag börjar samla på mig argument för den.

Låt oss kritiskt granska listan över återstående kandidater i det pågående primärvalet.

Har någon sett den?

Till exempel: Om man skall ha en svensk nationalfågel, så borde det väl vara ett flygfä som de flesta svenskar har sett, eller åtminstone hört (där kom göken in i handlingen igen). 
Och då talar vi om vanliga svenskar, det svenska folk vars valda ombud fågeln skall vara.

Örnar, till exempel, är inte så lätta att få syn på.

Om det inte är heraldik man sysslar med.

Det kan säkert vara intressant med heraldik. Jag hade en studiekamrat första året på universitetet, vi var ett gäng som hade väldigt kul ihop, drack öl, löste världsgåtor på studenters vis, och klarade de flesta tentorna; vi drack punsch på hans föräldrars veranda en gång, det var fint.

I dag är han statsheraldiker.

Där ser man.

Men en heraldisk örn är en klar outsider som ny nationalfågel.

De vanliga örnarna går också bort. Hur många har verkligen sett en kungsörn?

Låt mig vara lite mer precis: Hur många av er som inte fjällvandrar har sett en kungsörn?

Nä, jag tänkte väl det.

Havsörn, kanske något fler eftersom den kommit tillbaka i havsbandet, men ändå.

Berguv. Jättefin fågel. Vi har en uppstoppad på landet, som i evigt frusen drift slår ner på en stackars ripa (och ja, den är ”bearbetad före den 3 mars 1947” som det heter i Jordbruksverkets instruktioner, så den är inte bara fullt laglig utan vi skulle till och med få sälja den om vi ville.

Det vill vi inte. Den tillhör liksom familjen.)

Men vem har sett en vild berguv i naturen, med eller utan död ripa?

Domherren är kanske Sveriges vanligaste fågel. På julkort. 

I naturen icke. Själv vet jag mig ha sett denna vackra fågel en enda gång. En flock i en enbuske, nära berguven.

Jag kanske har varit ouppmärksam.  

Det kan så vara.

Men julkorten ger en väldigt skev bild av domherrarnas spridning, det gör de

Hackspetten är lite som göken. Visst har vi hört den. Men hur många har du sett? 

Och kan du svära på att det var just större hackspett, och inte ett lite större exemplar av liten hackspett, eller kanske ett mellanjättestort exemplar av mellanspett? Och hur många tår hade den?

Nix.

Och dessutom har en hackspett gjort svår åverkan på trappan ned till vår båtplats. Går bort, oavsett hur stor den var.

Det här med tiden

En annan faktor är det där med tid i landet.

I dessa tider är det förvisso en bra tanke att till nationalfågel utse en art som flyttar hit och inte på något invandringskritiskt vis fixera sig vid sådana som finns här jämt.

Men ändå.

Tornseglarna hör till mina absoluta favoriter.

När de ritar sina omöjliga slingor mot den tidiga junihimlen över Hornsgatan är sommaren äntligen här.

Men ändå.

Dessa älskade varelser är ju ensorts turister.

Om det var den svenska sommarens fågel vi skulle utse, skulle de vara min favorit. Men det är det ju inte.

Något liknande gäller för ladusvalan.

Och i mindre grad för tofsvipan och sädesärlan. Den senare bär ju med sig vår till många trakter och är en trivsam rackare med sitt lätt beskäftiga sätt. 

Men sedan drar de ju. Till varmare länder.

Och tala om storspoven: ”Höstflyttningen kan börja redan i månadsskiftet maj-juni”, läser jag i en fågelbok. 

Tack, men nej tack.

Tranan, återigen något liknande. Fast nu börjar det brännas lite. Vemodet i tranornas höstflytt och den ångestladdade upplevelsen av deras höga rop, visst är det svenskt.

Men jag skulle förstås aldrig kunna lägga min röst på en fågel som äter grodor.

Småfåglar som blåmes, talgoxe, rödhake är förträffliga. Blåmesen har ju dessutom en fördel i matchen genom sin färgteckning.

Men det är för småttigt.

Man behöver som sagt inte ha en utfläkt örn, men de där små… Nej.

Men tjäder då, säger ni. 

Tjavars. Det är ju inte som att man springer på tjädrar så ofta heller. När man gör det startar de sin flykt med ett smattrande dån som om det var någon jäkla helikopter som lyfter där i skogen, och det är imponerande, det är det.  Jag minns särskilt en gång när jag var ute på laxöringsfiske i Stubbhultsbäcken, helt oväntat hörde jag det där smattrandet och lika oväntat lösgjorde den sig likt en stubbe som fått vingar och liksom tog ett stycke av tiden med sig. 

Fantastisk upplevelse, men nationalfågel?

Jag såg en stor snok den gången också. Men skulle den passa till nationalfågel?

Skatan skulle ju förstås vara en utmärkt symbol för samtiden, vill säga den mytiska skatan: Överdrivet förtjust i det som glimmar, hänsynslöst egoistisk, begiven på jättelika skrytbyggen på höjden.

Den verkliga skatan är i och för sig en helt OK fågel, men, nä. Det går inte att skilja.

Korpen, vår kära sommargranne med urtidslätet, den outtröttliga renhållningsarbetaren, är en aktningsvärd fågel. 

Men den är redan upptagen av isländsk film.

Det är inte många kvar.

Sidensvansen som berusar sig på jästa bär och bofinken som enligt handböckerna låter ”som om den ramlar nerför en trappa” vore ju på så vis goda symboler för ett viktigt inslag i svensk kultur. Självklart skall vi skåla för våran nya nationalfågel, hörru! Ta´re en jäkel i andra vingen också!

Bofinken är dock faktiskt en hedervärd fågel, om den inte kommer i dåligt sällskap, och kunde visst ha kunnat komma ifråga som nationalfågel, om vi nu inte redan haft en.

Men nu har vi ju det.

Ni ser var vi landar...