Träff med Richard Brautigan

Tack vare min arbetskamrat som aldrig skriver ”mvh” i sina brev träffade jag Richard Brautigan igen. Han är en väldans trevlig bekantskap. Han har faktiskt alltid varit värd att lära känna. Varför han hade fastnat i ett hörn bakom en fåtölj som jag fått överta av en annan av mina arbetskamrater har jag nu uppriktigt svårt att förstå, efter att på nytt ha prövat på Öringfiske i Amerika.

Ja, egentligen är det inte en fåtölj, utan det som kallas stickstol, den saknar karmar. Och på just det här exemplaret glappar ryggen lite. Men jag fick den gratis, mot avhämtning en försommarmorgon när luften var klar som försommarmorgonluft över Ringvägen. Nu står den och är trivsam i ett hörn i biblioteket. Framför Richard Brautigan och några andra. Och egentligen borde jag ju inte skriva att jag träffade Richard B. I dessa egendomliga tider när man faktiskt träffar folk ibland. Jag talade om David Rovics sånger med David Rovics häromdagen, till exempel. Det var ett givande samtal. För mig. 

David R har troligen fört det cirka 1.400 gånger med andra lite för framskridna fans, starstruckna och svårt medelålders. 

Men han höll masken.

Det var i alla fall honom jag talade med. Inte Richard Brautigan, som lämnade den här existensen 1984, av alla år. Det var hans böcker som klev fram ur hörnet och ville mig något.

Framför allt de där första två som jag köpte på svenska på 70-talet och som helt knockade mig då. Så att jag fortfarande talar om Öringfiske i Amerika-pysen då och då. Som om han ar någon sorts bekant.

Och Sockret. Sockret av meloner.

På omslaget till de där böckerna frågas retoriskt ”Hur beskriver man en ny smak?”. Det är en väldigt bra fråga.

Jag tror inte att jag kan beskriva Richard Brautigans still. Det är en klassisk ”Måste upplevas”.

Det enda som far runt i mitt medvetande är orden ”vildsinta metaforer”. Det är alldeles sant. Men det säger inte så mycket.

RB själv är mera tvärtom: inte alltid alldeles sanningsenlig, i den tekniska mening som planingenjörer och en viss sorts kommentarsfältsriddare kräver, som vore det naturligt - men han säger något.
Något, som likt det betydelsefulla i alla goda berättelser kanske ligger lite vid sidan om.

Om det nu finns några sidor. Det är alltid en överraskning vart berättelsen tar vägen.  Det är definitivt en del av författarens stil.

Naturligtvis finns det något drömlikt över Richard Brautigans sätt att presentera världen. Men det drömlika har inte i första hand så mycket att göra med det halsbrytande hoppandet mellan händelser och platser. Det är tvärtom den självklarhet och milda logik av annat slag med vilken dessa händelser utvecklas som minner en om drömvärlden.

Det konstiga i drömmen är inte att du skall ta dig upp för en klättervägg av gula maskiner medan du pratar i telefon med en förtvivlad före detta kollega; det konstiga är att du finner det helt naturligt.

Så skriver Richard Brautigan. Sådan är hans stil. Dit leder oss de vildsinta metaforerna.

Men han skulle använda en mer häpnadsväckande bild för det, förstås.

Mina favoriter är alltså dedär två som jag köpte i översättning 1974 och nu läser om. Utsökta. 

Håller absolut att läsa om vart 41:a år. Kanske ännu oftare. Inget märkbart slitage. Även om Öringfiske innehåller åtminstone ett ord som har hunnit bli förbjudet sedan dess.

Vi förstod ju inte riktigt vad som var viktigt dåförtiden. Vi var alldeles för upptagna med att försöka förändra världen.

Men jag har också en särskilt klockarkärlek till den elegiskt muntra ”Willard & his bowling trophies".

En gång i ett annat liv började jag översätta den.

Jag kom ungefär halvvägs. Vet inte riktigt varför jag inte blev färdig. Annat än att jag aldrig blir färdig med någonting i mitt liv.

Halvvägs är faktiskt ganska långt för mig.

Kanske hände någonting som gjorde mig gladare. Någonting med kvinnor. Det brukade vara så på den tiden.  Det är det fortfarande, men det vore förstås olämpligt att säga så här offentligt. Dessutom är det samma kvinna mest hela tiden. Det var det kanske då också förresten.

Hur som helst är det ofärdigt. Ett stycke hitom eller bortom halvvägs, eller där i den trakten.

Tyvärr var detta före datorernas tid, så det halvfärdiga är gjort på skrivmaskin. I ett exemplar. Ett halvfärdigt exemplar.

Så här låter i alla fall det stycke där huvudfiguren introduceras:

  Willard och hans bowlingtroféer då? Hur kommer dom in i denna berättelse om perversion? Enkelt. Dom befinner sig i en lägenhet en trappa ner.

  Willard var en papier maché-fågel av ungefär en meters höjd med långa svarta ben och en delvis svart kropp, med en egendomlig röd, vit och blå teckning som inte liknade någonting tidigare skådat, och han hade en exotisk storkliknande näbb. Hans bowlingtroféer var naturligtvis stulna.

  Dom hade stulits från tre bröder, Loganbröderna, som hade utgjort ett mycket bra bowlinglag, faktiskt ett mästarlag, som hade spelat tillsammans i åratal. Bowling var deras livsinnehåll och så stal någon alla deras bowlingtroféer.

  Loganbröderna hade letat efter dom sen dess. Dom reste runt landet som tre onda bröder i en Western.

  Dom var magra, skarpögda och slafsiga efter att ha låtit sina kläder falla sönder och inte ha rakat sig regelbundet och dom hade förvandlats till vidriga brottslingar för att finansiera sitt sökande efter de stulna troféerna.

  Dom hade börjat livet som präktiga amerikanska pojkar, en inspiration för alla och envar. Visade hur man kan göra något med sitt liv och bli beundrad. Tyvärr hade tre års plågsamt sökande efter bowlingtroféerna förvandlat dem. Dom var långt ifrån gamla tiders Loganbröder; dom där tjusiga heroiska bowlarna som var sin hemstads stolthet.

  Willard förblev naturligtvis hela tiden den samma: en papier maché-fågel, omgiven av sina bowlingtroféer.

(några ord markerade med frågetecken i marginalen)

Bra va?!?