Glad och Bitter: Klassikerna: TS Eliot omläst

Senaste klassiker(om)läsningen var alltså TS Eliot.

Har haft en klockarkärlek till den amerikanske engelsmannen med den torra uppsynen ända sedan vi i gymnasiet fick höra några av dikterna i hans egen uppläsning. Den musik som finns där grep mig med ens.

Fortfarande tycker jag att Eliots läsning är helt överlägsen något som någon skådespelare ar kunnat åstadkomma. Det gäller för övrigt för det mesta: att författaren gör det bäst. (Länkar i slutet av texten)

Det första var Waste Land, det brukar ju börja där, men det var ett utdrag ur någon av kvartetterna också, det var inledningen till Burnt Norton, tror jag: Quick, said the bird, find them, find them.

Möjligen fanns Prufrock med redan från engelskalektionens bandspelare, annars hittade jag dit själv direkt.

Den melodiskt-melankoliska avslutningssekvensens rader träffade mig direkt i hjärtat.

No I am not Prince Hamlet, nor was meant to be/Am an attendant lord, one that will do/to swell a progress, start a scene or two. Magiskt.

Jag kände omedelbart igen mig.

And in short, I was afraid.

Vår engelsklärare under alla gymnasieåren, den neurotiske magister Abrahamsson, var aldrig min favorit; bland annat därför att jag så tydligt var en av hans.

Men detta må han hållas räkning för: att han introducerade TS Eliot för oss.

För många – av det fåtal som har en jävla aning om vem Eliot var – är det fortfarande Waste Land som står i centrum.
Så egentligen aldrig för mig, när jag väl hade fått diktboken i min hand. Det finns saker att hämta där, men det musikaliska och det svindlande som är vad jag söker - och finner -, det drunknar lätt i det lärda och briljerande i detta paradnummer.

Den känslan kvarstår efter den senaste omläsningen (från pärm till pärm, var jag på väg att skriva, men min samlade upplaga avslutas med pjäserna, och dem har jag hoppat denna gång).

En annan sak är att en hel del av det som en gång skapade Waste Lands rykte, allt det som var nytt, omskapande och omskakande - inkastandet av disparata element. blandningen av högt och lågt, av språknivåer, ämnen, figurer, våldsamt kolliderande allusioner, det blev modernistiskt allmängods; det gränsöverskridandes magi bleknar när gränserna är utplånade.
I senare verk återvänder Eliot, eller finner fram, till poesins essens i orden, språket, musiken.
Han skulle säkert aldrig nått dit utan stadiet Waste Land. Men det betydelsefulla i dag och för mig är att han gjorde det.

Nej, det är alltså kvartetterna, avslutningspartiet av Prufrock, och framför allt Ash Wednesday som talar till just mig.

Ash Wednesday med sin förening av knuten näve och hand i bön fortsätter jag att hålla som en av de största dikterna någonsin.

På ren känsla, det där som en svensk kritiker kallade ”lyrikens enda riktiga rock-riff”, lika väl som på teknisk briljans – nb en sådan briljans som inte står framför verket som en byggnadsställning utan finns liksom inuti orden.

Det som knockar en redan i anslaget:

Because I do not hope to turn again

Because I do not hope

Because I do not hope to turn

Desiring this man´s gift or that man´s scope

I no longer strive to strive towards such things

(why should the agèd eagle stretch its wings?)

Why should I mourn

The vanished power of the usual reign?

Lägg märke till det lilla inskottet av ett ”extra” strive. Det är inte strävan som har getts upp, det är själva åstundan att sträva. Det är vackert, ett litet mästartecken.

Jag är övertygad om att det finns mycket sådan teknisk skicklighet instoppad i verket, som jag inte uppfattar. Och jag är nöjd med detta.

För Ash Wednesday talar främst till hjärtat, inte till hjärnan. Och detta även bortsett från Eliots andliga ambitioner – jag är fullt medveten om att det på ett plan handlar om en bön till en inte så våldsamt okonventionell Gud; men storheten är att man kan läsa det på så många andra sätt också.

Ett väldigt närliggande, för den som saknar tron på den gängse antropomorfa fadersguden, är att läsa det som den bön man skulle ha riktat till en sådan Gud, om man hade någon - eller till vilken annan gud som helst; nästa steg är förstås att rikta den som en förtvivlat bedjande in i den tomhet där ingen gud finns. Det öde landet.

Men man kan också lämna detta och bara lyssna till musiken. Och språket.

If the lost word is lost, if the spent word is spent
If the unheard, unspoken
Word is unspoken, unheard;
Still is the unspoken word, the Word unheard,
The Word without a word, the Word within
The world and for the world;
And the light shone in darkness and
Against the Word the unstilled world still whirled
About the centre of the silent Word.

Det finns också kärlek, tid, ensamhet, utsatthet, gemenskap i Ash Wednesday.

Samt tre hungriga eller mätta leoparder.

Det är alltså ingen tvekan om att denna dikt kvarstår som min absoluta favorit även efter en samlad och lite mer målmedveten genomläsning av hela verket.

Likaledes har läsningen befäst uppfattningen att kvartetterna är den andra höjdpunkten, med East Coker och dess intensiva men i grunden kanske fåfänga jakt på tidens natur som topp.

Jag letar efter stycken att citera, men finner det svårt att bryta ut något ur en text som inleds med orden In my beginning is my end och avslutas med In my end is my beginning, och innehåller allt detta emellan.

Tag och läs.

Det som återkommer hela tiden är hur dikterna är både ord och musik, talar till både intellekt och känsla, hur den till synes så cerebrale Eliot träffar en i hjärtat.
Det var sant vid 20 år och det är sant vid 60.

The only wisdom we can hope to acquire

Is the wisdom of humility; humility is endless

Men Gud då? Allt det himmelska och himlande? För alla oss som nu inte delar Eliots högkyrkliga anglikanism.

Jag har ju sagt det redan: Eliot är en stor diktare. Hans dikt låter sig inte fångas inne i hans personliga rum.

Den transcenderar långt utanför vilka avsikter han kan ha haft vid skrivandet.

Den kan läsas på tusen sätt, av miljoner människor, i miljarder situationer.

Eliots diktning är sin egen paradox: den växer utanför sig själv.

Detta sagt är ”Choruses from The Rock”, där det tidsbundet kyrkliga träder i förgrunden, något man med fördel kan läsa en gång och sedan glömma; det är i sin art habilt, och Eliot själv, förlagsmannen, ville uppenbarligen se det inkluderat i sina samlade verk, men det tillför föga i dag åtminstone för denne läsare. På sin höjd en relief för storverken.

Då är övriga ”smådikter” (som i vissa fall kan vara ganska långa) mer givande; en del av dem, som Journey of the Magi med sin suggestiva inledningsrad A cold coming we had of it är ju ganska populära antologistycken, med all rätt.
De landskapsminiatyrer som ingår i Minor Poems är lätta och njutbara, medan Sweeney-styckena som kallas ofullbordade dikter visar att Eliot säkert hade kunna ägna sig åt den absurda teatern med framgång.

Men det är uppenbarligen så att det var när Eliot samlade sig och koncentrerade sig på ett större bygge som han nådde som längst; det är där den kvardröjande klangen finns. Det är dit man återvänder.

Och så var det detdär med katterna.

Utan tvivel är Old Possum´s Book det verk av Eliot som nått flest. Det var möjligen sant redan innan Lloyd-Webber steg in i handlingen.

För egen del får erkänna a) att jag aldrig hade brytt mig om att läsa det förut samt b) att det beredde mig mycket nöje under läsningen.

Ett njutbart stycke nonsens-som-ändå-inte-är-nonsens i klassisk engelsk tradition, och välgörande fritt från det docerande som, det medges, ibland kan vidlåda Eliots poesi. men däremot fullt av versifikatorisk fiffighet som kan uppskattas av alla åldrar.

På så vis var detta omläsningens fynd.

Allt det andra visste jag, det var återseende, påminnelse, förnyad glädje.

Men katterna var nya.

Eliot läser Waste Land

Eliot läser East Coker