Romanen som tidens tv-serie (Buddenbrooks)

Är efter en ohemult lång tid färdig med det senaste i min klassiker(om)läsning.

Thomas Manns Buddenbrooks.

Det var en ganska blandad upplevelse.

Somligt känns bara lika passerat som det 1800-tal där romanen utspelas (och vars stillastående värderingar nu vräks över oss på nytt).

Annat känns fortfarande levande, livande, livgivande.

Som – paradoxalt nog, får man väl säga – skildringen av tyfusens verkan på de allra sista sidorna.

Eller andra partier där förloppet liksom tätnar och språkets intensitet skruvas upp.

Det finns exempelvis skildringar av musiken och dess verkan som talar även till en tämligen tondöv läsare.

Den ödesmättade nedåtgående spiralen med dess oundvikliga motsättning mellan konsten och det praktiska livet, handlingen och eftertanken, profiten och känslan, känns dock ganska främmande. Hela det sceneriet ryms ju inom en borgerlig ram från anno dazumal som vi är vana att betrakta på avstånd, stundom som ett flimrande laterna magica-spel, stundom som i en frusen interiörmålning.

En sak jag slås av, när jag samvetsgrant pressar mig igenom de närmast oändligt vindlande skildringarna av rummen där protagonisterna rör sig, av möbleringen och utstofferingen, skildringar följda av lika omsorgsfulla beskrivningar av dessa protagonisters kläder, deras gestik, deras förflyttningar genom de välmöblerade rummen och upplysta salarna, är hur all denna verbala åskådlighet blir som ensorts scenanvisningar för en aldrig inspelad film; och det leder till insikten att dessa utmejslade borgerliga romaner, bland vilka Buddenbrooks bildar ensorts höjdpunkt och samtidigt ensorts början på slutet – den utkom bara tre år före den märkliga junidag som Joyce gjorde till föremål för Ulysses – alltnog, att dessa borgerliga romaner naturligtvis var sin tids tv-serier.

Där man gick in i berättelsen,  tog till sig de agerande, kom att betrakta dem som ensorts bekanta, engagerade sig i deras öden, hyste hopp om deras framtid eller oro för deras öde, påverkades av deras smak och manér, tog efter deras vanor. över huvud taget släppte in berättelsen i livet och levde med den, så som många tycks göra med olika tv-serier i dag och i går – och det vare sig vi talar Downton Abbey, Top of the Lake eller Seinfeld.

I dag gör kameran det mesta av det arbete som Thomas Mann – eller Balzac eller Turgenjev eller Henry James – fick göra med flödande ord i vindlande stycken, men jag tror att textens funktion för publiken i mycket var det samma: ett fönster in i den fiktion man på något vis upplever som verkligare.

Och givetvis ett samtalsämne vid de salongsbord som var den tidens facebookuppdateringar.

Så kan man tänka.

Men tyckte jag om boken?

Jag vet inte. Jag tycker det känns bra att ha läst den, jag känner mig lite lite klokare (mindre oklok), lite lite rikare efter läsningen.

Jag blev också lite sugen på att besöka Lübeck och se platserna. Det är länge sedan jag var där.

Men var den bra?

Jag vet faktiskt inte.

Och vad är nästa läsuppgift?

Det vet jag inte heller.

Funderar lite på Pär Rådströms samlade oeuvre, tror att jag har de flesta här hemma. Det bör inte ta någon oöverstiglig tid; på gott och ont är tuggmotståndet mindre än hos den unge Mann.

Vi får väl se.