Men varför måste man?

En ganska vanlig visa i såväl gamla som nya – sociala – medier är problemet med alla de saker som man måste och skall,

Häromdagen handlade det om kroppsfixeringen, det att man måste ha en slimmad kropp med en målmedveten själ i. Det var på många sätt en klok text med ifrågasättande tankar. Men den förutsatte likväl att man måste.

Andra gånger handlar det om andra bitar av livspusslet.

Hur mycket och hur ofta.

Man måste hänga med det ena och man måste pröva på det andra. Och tvungen är man att ha gjort. Eller visat. Eller delta i.

Men då undrar denne uppsluppet förgrämde man: varför då?

Jag inser att det finns saker här i världen som man faktiskt måste. 

Allt från att äta för att inte svälta ihjäl till att betala för att åka tunnelbana lagligt.

Och ett och annat däremellan.

Men det är något annat.

Ingen måste följa trender.

Ingen måste hålla sig ajour med modet, vare sig det gäller klädmodet i gammaldags mening eller åsiktsmodet i den ena eller andra frågan. 

Eller hälsotrender.

Eller hur man inreder sitt kök, sitt badrum eller sin balkong.

Det är faktiskt lätt att göra en lång lista över saker som ingen tvingar dig att ens bry dig om, än mindre följa.

-Jamen, säger du, det där är bara perspektivlöst gnäll från en gammelmansposition. Minns du inte hur det var att vara tonåring och vilja höra till, vara med, hänga med?

Jodå.

Jag minns. Ibland bara alltför väl.

Men det är ju inte de vilsna tonåringarna som sjunger den visa som talades om i inledningen. 

Oftast hörs den från nätverksanknutna 30/40-nåntingar, med jobb och barn och bostad i attraktiva lägen.

Som slår knut på sig själva – och ibland andra – för att göra, vara, känna rätt.

Fast ingen tvingar dem.

Ingen begär det av dem.

Men jag undrar fortfarande: Varför då?

Vad är belöningen? Och vad är hotet för den som inte gör det?    

Jag fattar faktiskt inte.