Valdag.
Det är något speciellt och högtidligt över det, även om det bara är ett kyrkoval.
Själva uttrycket Tredje söndagen i september har en värdig och betydelsefull klang.
Det är lite trist att datumen nu skall förskjutas.
Och svårt att inte se det som en del av den allmänna klåfingrigheten i tiden; låt vara att traditionen inte är så våldsamt gammal.
Men det är inte den parlamentariska demokratin heller, det bör man komma ihåg.
Inte fyllda hundra än.
Det finns människor i livet än, som föddes i ett Sverige där kvinnor inte hade rösträtt, där mäns rösträtt var graderad, och där regeringen fortfarande såg sig som ansvarig snarare för kungen än för riksdagen och folket.
Och där även den nivå av folkstyre som ändå rådde var en ny och ömtålig planta, för många ett påfund som ingalunda var självklart.
Så att gå och rösta är i hög grad också en bekännelseakt. Lite som att ta nattvarden, för den som så tror, kan man tänka just denna dag när det är kyrkovalet det gäller.
Förvisso kan man fråga om inte just kyrkovalet har överlevt sig själv sedan kyrkan skildes från staten. Det finns argument för det.
Men så länge det gäller.
Nu, i dag. Denna tredje söndag i september.
För mig tillkommer också minnet av min far, kyrkofullmäktigeledamoten, kyrkorådsmedlemmen.
Hans röst är det även som ekar i mina tankar ovan om valhandlingens helgd.
Tidigt skolades man in i detta: demokratins ansvar.
Viktigare att du röstar än vad du röstar på.
Sådant blir kvar.
__________________
Och i morgon skall jag åka på facklig konferens, i ännu en gärd åt den prövande demokrati som jag så uppskattar, trots alla dess skavanker och tillkortakommanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar