Märkligt om Monica

Det är märkligt att den här filmen fått så mycket beröm för sin träff av tidsmarkörer. Det är mer än märkligt, det är obegripligt. Sanningen är ju att den som var med (åtminstone slutet av den skildrade tiden) får sitta och nypa sig för att inte tappa bort sig i den irritationen, utan uppleva själva filmen.

Jag skall inte trötta er med exempel; på begäran kan jag lämna en lista. En ganska lång lista

Däremot vill jag ta upp något som understundom gjorde det svårt att värdera just markörernas precision – nämligen berättelsens grundläggande svävande i fråga om tidsplanet.

Det verkar som att tanken var att pressa ihop cirka tio års händelseförlopp – eller 16-17 om man räknar in den avslutande scenen – inom ett års berättelseram.

I filmens nuplan tycks det vara för evigt cirka 1961, där alla ser oföränderligt likadana ut, medan de skildrade händelserna inträffar 1958 eller 1963 eller som sagt till och med 1974.

Det är lite förvirrande.

Nej, det är mycket förvirrande. Det gör det svårt att hänga med.

Annars var jag den i sällskapet som tyckte om filmen. Till skillnad från mina medbesökare tyckte jag att skådespelet var helt OK, i vissa fall riktigt bra (man får bortse som pinsamma skönhetsfläckar som Hasse&Tage), och att Edda M både liknar Monica Z tillräckligt mycket och gestaltar henne mycket väl. 

Det är klart att det är konstigt att skånska Edda M talar stockholmska och och mindre lyckat att Kjell Bergqvist snarast breder på sin, men medan man sitter där är det inte så störande tycker jag.

Och filmens bärande konflikter kring ambitionens krock med det vardagliga mänskliga, kring framgångens pris och kostnad, fungerar väl, i mina ögon.

En av mina medbesökare är svårartat missnöjd med att jazzens kärna improvisationen är som bortblåst. Det störde dock inte mig.

Då hade jag svårare för den avslutande landningen – eller rättare flygturen – till en happy end, ett sådant som livet sällan bjuder någon och definitivt inte gav Monica Zetterlund.

Kanske, tänker jag, hade det blivit en ännu bättre film om man hade renodlat en eller två episoder och helt givit upp ambitionen att teckna Monica Zetterlunds karriär.

Typ Monica i Amerika. Eller Monica och Vilgot. Eller.

Men det hade varit en annan film

Lite kul att med drygt 40 års försening inse att pjäsen Pojken i sängen som jag såg hösten 1969 och som gjorde ett visst intryck på mig (men inte på någon annan, vad det verkar) uppenbarligen var Sjömans försök att skriva av sig förhållandet till Monica Z.

Det hade jag verkligen ingen aning om.

_________________

Jo förresten:  en galenskap i tidsmarkörerna bara måste jag nämna: Tages ”Miss McBaren” spelad från radion i en turnébuss nån gång i början av 60-talet eller slutet av 50-talet till och med. Hur tänkte de då?

Hur i helskotta tänkte de?