Tankar kring en rovdjursdebatt

Kommer in i en rovdjursdebatten-i-medierna-diskussion på FB. Där jag till min egen förvåning finner mig sitta och försvara gammel-bild-TV:s arbete och arbetssätt.

Uppfriskande.

Men samtidigt (och även om just denna diskussion var både intressant och konstruktiv) påminns jag om vilken återvändsgränd rovdjursdebatten kan vara, hur låsta och tilldels fanatiska positionerna kan bli.  Och vilken brist på vilja att ta den andra sidan på allvar som ofta slår en; det återfinns faktiskt på båda sidor, låt vara att det är ojämnt fördelat

Min egen position är enkel: Jag tycker förstås att vi skall ha en livskraftig population av de stora rovdjur som naturligt hör hemma i vår fauna.

Självklart. Även om jag är skitskraj för att möta en björn där ute.

Men jag tycker också att ett rikt land som Sverige bör ha råd – och kraft – att bemästra de problem som detta eventuellt kan skapa för enskilda och grupper.

För mig verkar rovdjursdebatten lida av att man inte benar upp de ganska skilda problemen som en växande och livskraftig rovdjursstam (potentiellt) medför.

Det gäller förvisso främst den ena sidan i debatten, det behöver vi inte orda om.

Men det gäller även den motsatta ståndpunkten, och det gäller dem som i någon mening befinner sig däremellan, inte minst medierna.

Jag föreställer mig att det finns skenbara problem, lösbara problem (ekonomiska ersättningar har för mig som utomstående alltid verkat som i grunden en rent teknisk fråga) och reella problem där olika värderingar och olika gruppers reella intressen står mot varandra; men även sådana frågor kan vägas och värderas och beslutas om.

Men som det nu är blandar man ihop det faktum att det är dyrt att skaffa inhägnader med det faktum att många människor utan naturkontakt tror att vargar är farliga (till skillnad från de rara björnarna…), med att jakten med lösspringande hund blir mer problematisk och att renskötare av historisk-kulturella skäl vill utrota rovdjur.

Och ibland en motsättning storstad/landsbygd, ”allmänhet”/”politiker”som kan övergå i rent hat och där det understundom fiskas (jagas…?) i rejält grumliga vatten.

Det blir en ”rovdjursfråga” av alltihop.

Ekonomiska frågor, livsstilsfrågor, prioriteringar i glesbygdspolitiken, kulturfrågor.

De har olika innebörd och olika svar.

Frågor som:

-Vem berörs? Var? Hur mycket?

-Kostar det pengar?

-Är det farligt?

-Hur påverkar det ekosystemen?

-Hur påverkar det andra näringar?

och andra i den stilen skulle bena upp diskussionen ganska konstruktivt tror jag.

Som alltid är jag också fascinerad av hur lätt det blir en ”vargfråga”. Hur kan vi hetsa upp oss över ett par hundra vargar när vi har över 3.000 björnar, som bevisligen ger sig på och dödar människor?

Jag tycker också att bevarandesidan något underskattar den symboliska betydelsen av jakten, enkannerligen den med lösspringande hund.

Det finns ute i den svenska glesbygden en frustration kring den nedmontering av landet utanför tullarna som fortgått i decennier och bara synes accelerera.

Där får jakten en stor symbolisk tyngd.

Bygden avfolkas, affären lades ner, posten drogs in – och nu skall de ta ifrån oss jakten också!

Det spelar inte så stor roll hur orättvist detta nu är. Känslan finns. Den måste på något sätt hanteras.

Och det är meningslöst att påpeka att denna jakt, i en skog utan risk för rovdjursmöte, i själva verket är en ganska ny företeelse, inte någon uråldrig tradition.

Det är julgranen och flaggan också.

Och för mig personligen får man gärna skära ner ordentligt på rådjuren, se till att vildsvinen hålls i schack – behöver vi dem alls? – samt utrota bävern lokalt i Härjedalen.