Längtan till Transsylvanien

Läser hos Claudio Magris om städerna i Transsylvanien, och känner en plötslig uppflammande längtan att återse dem, att än en gång komma till dessa egendomligt lockande platser, liksom felplacerade i minnets och tankens geografi och därför så lockande.

Naturligtvis är det inget problem i sig att komma dit, i dagens värld, betydligt mindre av ett äventyr än den gången för snart 40 år sedan, med dess visumexcercis, valutakontroller, monopolhotell och resenärens allmänna osäkerhet om spelreglerna.

Men samtidigt är det svårare. Inte bara för att tiden har gått, och världen blivit ett gungfly.

Men också därför.

Också för oron över vad man möter, den redan lågande sorgen; oron för hur denna egendomliga välordnade lilla tyskungerska värld i det balkanska vimlet har förändrats.  

Jag vet redan att det inte finns mycket tyskt i Hermansstadt.  Jag misstänker att de pastellfärgade husens väggar har flagnat.  Och jag fruktar att turistens välbefinnande får andra törnar.

Förvisso var det en konstlad värld.

Men vilken värld är inte konstlad?

                                *  *  * 

Kommer i detta sammanhang att tänka på min egendomliga förtjusning i Ungern.

För att älska Ungern har man alltid behövt bortse från politiken. 

De stormrika magnaterna förtryckte sina bönder utan minsta mänskliga hänsyn; den politiska klassen i dubbelmonarkin förtryckte sina minoriteter medan man spelade rollen av österrikarnas offer; så var det den brutalkapitalistiska trekvartsfascistiska Horthy-regimen; och pilkorsarna på det; och så realsocialismens irrgångar, med 56-upprorets parentes av hängda män i lyktstolpar; och nu Orban och gardet och allt det. 

Tillsätt ett stråk av självfallen antisemitism (fast där är väl ungrarna inte värre än grannfolken) och behandlingen av romerna…

Nej med politiken har det alltid varit eländigt i Ungern. Det är inget nytt.