Tio år av dagsdikter

Tio år av dagligt diktskrivande

Har förstås inte gjort mig ett dugg klokare

och sannolikt bara marginellt lyckligare

Inte heller imponerar det vidare på någon

om nu det var meningen, har jag förstått

Men det var ju inte meningen    I den mån

det någonsin finns en mening med något,

vilket jag blir allt mer benägen att betvivla,

och i den mån det fanns en avsikt med projektet,

vilket jag egentligen inte längre minns,

och således är fri att spekulera över

Mest hade det med disciplin att göra,

med att tillvinna sig en förmåga   Inte

förmågan att skriva, formulera, träffa rätt

Den kan man förvisso öva, som de flesta andra,

träna upp, förbättra, förfina   Men det var inte det

Förmågan att hitta det rätta uttrycket,  eller rättare

förmågan att söka det rätta uttrycket  och därtill

viljan att göra det – som långt ifrån är samma sak –

hade jag övat redan då i många år, ibland ihärdigt,

ibland förstrött, men alltid med ett strävt allvar

Men det var alltså inte det    Det var disciplinen

Själva dikterna var inte det viktiga, eller åtminstone

inte det enda viktiga, även om de berett mig

mycket nöje, både i skrivandet och ibland

vid läsandets återseenden, när jag stött på

insikt, förklaring, slump, kärlek, sammanhang,

förvirring, tröst, skrattretning, svalka

eller annat sådant som är poesins innehåll

(och kanske mening, för den som nu trots allt

vill tro på sådant)  Men det var snarast

själva skrivakten, inte dess glädje och njutning,

den ilande lusten som finns i att söka och finna,

den bräckliga trösten, den svindlande svårgripna

ögonblicksfriheten,  allt det väldiga som dikten är

också i sina minsta beståndsdelar, inte det –

Men beslutet, uppgiften, föreläggandet

Det är som en dröm om evig trohet

Som en övergripande metafor om mening

för en som alltså ändå inte tror på mening

Som en kristen liknelse och en marxistisk utopi

Att arbetet bär sitt eget innehåll   Att just det att du gör

fyller det du gör med  – nej, inte ”mening” således,

men värde   Vi lever i en tid

som utplånar värden, utan att skapa nya

I utskrattarnas epok är det en motståndshandling

att tro på något som aldrig kan säljas   Och mitt skrivande

av en ny dikt varje dag var avsett som en sådan handling

Disciplin – och oberoende    Att förhålla sig redo varje dag

kan synas som en svår väg till oberoende   Men just det

att varje dag bjuder nya möten, nya vägar, nya sammanhang

gör det viktigt att förhålla sig på en gång fast och rörlig,

och vad är dikten annat än just det – en fast rörelse,

ett trosvisst tvivel,  en längtande närvaro   Att möta

varje förändring och varje förblivande på samma vis

som är på oändligt föränderliga skilda vis

är ingen dålig frihet i världens fängelse   Att tro

att det jag gör må sakna mening,  djupare

förvandlingskraft, och definitivt säljbarhet

och ändå göra det, igen och så igen igen

kan också ses som en metod att upprätta det fria valet

Det är, vill jag upprepa, inte en mening    Sådana

tror jag inte på, eller vill hur som helst inte söka

Dikternas praxis är ett sätt att avlägsna sig

från kampen, krampen, jakten   Jag vill

inte ha ett Uppdrag, jag vill ha en uppgift.

Jag menar inte att jag sökte det meningslösa,

men inte heller att jag tilltrodde vare sig projektet

eller mig själv några magiska krafter   Det var
inte Världen jag ville förändra,  men inte heller bara

mig själv, utan min värld   Min position i världen

Min förnimmelse av den och dess möjliga bild

av mig   Jag ville rubba relationen   Låter det

oändligt högtravande?  Då får det göra det   Det är

nog snarare språkets tillkortakommande, mitt

och världens, än en närmare sanning   Nog av,

det är varken högtravande eller märkligt, som jag

ser det, men däremot allvarligt menat    Disciplinen

gör någonting med oss  Det är inte säkert att den

stärker, själen är inte riktigt mottaglig för

kausala arnetammerska kraftövningar

Men den har en kraft på andra vis    Man kan kanske

inte förvandla någon människa, till sist inte ens sig själv   

på det där självhjälpsviset    Men man kan skapa sig

beredskap   Beredskap för den dagen, den stunden

då fågeln flyger, då sprickan öppnas, då det står klart

att såret inte kommer att läka ihop   Dikterna

har måhända vissnat bort då   Men beredskapen

har man kvar

                                                                                                             15.1 för 14.1             




Och, förresten - så här såg den allra första dikten i serien ut:

           Jag skall skriva dikter som går att läsa, dikter

           som börjar i början och fortsätter till slut

           och dessemellan

          säger något som går att säga (eller inte)    Bara

          Om det finns en glädje

          Vi kan gå efter den, som när vi hämtar vatten

          åt sommaren  

          om det finns en sorg

  

          vi kan lägga den i en korg bland vackra ägg     om det finns en längtan

          vi kan behålla den, i himlen