Möten - en förtalad konstart

En av de löjligaste slentrianmässiga vanorna i det sociala rummet är det slöa hackandet på ”möten”. 

Som om det fanns en sort, en kategori, ett sätt.

Som om man kunde sammanfatta världen på det enkla viset.

Att säga att möten är onödiga är ungefär som att säga att ”människor är dumma”, eller att ”hus är fula”, eller att ”dagar är tråkiga”.

Det finns förstås bra möten, och det finns dåliga möten, och det finns mycket däremellan.

Och det finns möten som är bra på vissa vis, men mindre bra på andra vis. Möten som ger något annat än det var tänkt. Möten som spårar ur eller spårar in.

Och en rad andra varianter.

Men i grunden är det en myt att vi har för många möten. Brist på möten är all suboptimerings moder.

Vi behöver möten, också möten som inte nödvändigtvis producerar ”arbetsresultat”.

Vi behöver se varandra, tala med varandra, lära oss.

Vi behöver veta sådant som vi inte visste att vi behövde.

Vi behöver det kreativa som samtalet är, som människors möte alltid varit.

Det finns en lean-dyrkan som skräms av tid som man tror är ”bortkastad”; ungefär som de här perversa människorna med ”Wasted Space” som vill bygga hus i våra parker men ha sina egna förortsvillaträdgårdar i fred.

De som föraktar möten är nästan alltid folk som beskriver sig själva, med en ful anglicism, som ”doers”; dock inte alltid de som av andra beskrivs på samma sätt.

Men folk som föraktar möten brukar vid närmare konfrontation alltid göra en massa undantag.

Och så vittrar det ned.  Och inte mycket blir kvar,

Min uppfattning är således att det finns väldigt få onödiga möten; det finns en del onödiga mötesdeltagare, men det är vanligen sammankallandes fel och ansvar, inte ”mötets”.

Och framför allt: vi talar om ett lärande arbetsliv: och man kan lära sig något av alla möten. Den som inte kan det är inte någon som går på onödiga möten; det är en onödig medarbetare.