Glad och Bitter: Genombrott eller comeback?

Hon heter faktiskt Christina Nilsson.

Och hon fyller hela salongen med sin rena sopran.

Det är nästan för bra för att vara sant. Vi kan inte låta bli att skratta lite.

Förhoppningsvis kommer ingen att trampas ihjäl när hon sjunger, men jag tror att grevinnan Casa de Miranda från Snugge skulle vara stolt över sin namne, som sjunger titelrollen i Aida med sådan bravur.

Annars är det inte mycket att skratta åt i den sorgliga berättelsen om den etiopiska prinsessan, som just nu spelas vid Gustav Adolfs torg.

Trots det råder en glammig stimmig stämning med revyapplåder. Lite oväntat, och det gör tyvärr att ovationerna efter Christina Nilssons helt strålande O patria mia inte riktigt skiljs ut från det slentrianmässiga klappandet i alla tänkbara pauser.

Tre stycken

Aida har tre stycken som står ut, som man kanske känner igen sedan förut. Ett av dem är sannolikt operalitteraturens mest gnolade slagdänga.

Alla hanteras förträffligt denna kväll. Den oss tidigare obekante Ivan Defabiani levererar en oklanderlig och engagerande Celeste Aida.
Hovkapellet sätter – förstås – en klockren version av Triumfmarschen – fast man undrar lite hur de skall hantera det om kungafamiljen skulle få för sig att vilja lyssna till denna prinsesshistoria, eftersom man positionerat de tre aida-trumpeterna i kungliga logen. Effektfullt, men som sagt, väldigt opraktiskt om majestäterna skulle bli sugna på underhållning.

Men de stannar måhända hemma och följer Mello, vad vet jag.

Kvällens behållning är dock O patria mia som i Christina Nilssons tappning är helt hänförande – jag hittar inget annat ord.

Hennes insats där kan vara det bästa jag har hört i huset sedan Yana Kleyn gjorde Signore ascolta för ett antal år sedan. I nivå, faktiskt.

Jag har redan uttryckt min förundran över att den ena duktiga sopranen efter den andra stiger fram på scenen. Nu händer det igen. Och detta är bestämt ett riktigt kraftfullt genombrott.

Hon ställer den alltid pålitliga Katarina Dalayman i skuggan, Dalayman som annars gör en riktigt riktigt bra Amneris och plockar ut all plåga som tänkas kan ur sista aktens tvivel och ånger.

Man kan spela Aida som ett existentiellt drama, där de båda huvudkontrahenterna slits mellan kärleken till varandra och kärleken till sina respektive fosterländer, ett där osäkerheten och vacklan dominerar. Så inte här; här är deras kärlek så dominerande att valet är uppenbart träffat från början. Handlingen skildrar snarast den obevekliga vandringen mot undergången och de (paradoxalt slumpmässiga) tillfälligheter som knuffar på den.

Mera Sofokles än Sartre, så att säga

Det känns helt riktigt

Fast i mall - nästan

Jag märker att jag nästan fastnat i en mall när det gäller operaföreställningar. Sångligt är det bra eller väldigt bra eller nån gång lite blandat, Kapellet gör alltid en fläckfri insats, bland har man gjort något kul med dekoren – men så, gud hjälpe mig, är det själva uppsättningens idé, iscensättningen, den bärande tanken eller bara den yttre gestaltningen.

Och nu är vi där igen. Den här gången är det kostymeringen och utstyrseln.

Jag har inget emot om man försöker förflytta ett gammalt stycke in i samtiden, fast jag personligen finner det onödigt, och tvivlar på att ”det lockar ny publik” eller ”talar till de unga” eller ”förvandlar det till ett drama för vår tid” eller vad den aktuella frasen nu är. Men då skall det göras konsekvent och genomfört. Så att vi faktiskt befinner oss här och nu.

Inte heller har jag några problem med att man slänger in någon avsiktlig anakronism, som verfremdungseffekt eller bara for the hell of it.

Men det här mittemellandet. Nej tack.

Folk med automatkarbiner samlas inte vördnadsfullt runt präster som åkallar Isis när etiopiska styrkor hotar Memfis och Tebe. Världen funkar inte så.

Scenografin är som ofta fyndig och egyptiskt enkel, även om templen ibland kan verka gjorda mer av masonit är sten. Mycket maskineri är det, och det är alltid kul. Inledningsvis blir jag inte riktigt klok på varför olika aktörer befinner sig just där de gör, men det ger sig.

Det hindrar inte att det är en mycket sevärd – och framför allt hörvärd – föreställning

Ni vet väl förresten att Aida inte alls uruppfördes i samband med Suez-kanalens invigning?