Bokfetma En smula självkritik

Någonstans har jag läst att en av förklaringarna till fetmaepidemin är att människan helt enkelt är konstruerad för knapphet. Naturen hade aldrig förväntat sig att vi som art skulle komma att leva i en överflödssituation där vi hade fri tillgång till näring. 

Därför är vi programmerade att äta när det finns något att äta. Och hos vissa, hos många, är de spärrar som civilisation och sunt förnuft lägger på oss inte tillräckligt starka att bryta det. Dessutom har vi utvecklat en förmåga att samla på oss fett på kroppen, i beredskap för magrare tider, som vi öht inte kan bryta med aldrig så mycken vilja.

För min del upplever jag något liknande på kulturens område. Obs att jag inte vill göra mig lustig över folk som kämpar med övervikt och fetma, inte det ringaste – utan jag menar att det faktiskt är något liknande. Inte samma sak, för två saker är aldrig samma sak. Då skulle de inte vara två saker.  Men något liknande: en sorts hungrig åstundan att samla på mig när chansen finns.

Till exempel – utöver alla böcker som jag har som faktiskt har läst, och enbart behåller för att eventuellt kunna läsa i dem igen, och för att det är trevligt att veta att jag kan göra just det, så har jag cirka en hyllmeter och två bärkassar som är den uttalade kategorin ”Olästa böcker – närmast i tur”.

Och ändå – ändå kunde jag inte motstå att titta in på biblioteket och kasta en blick på deras hylla för böcker som bortskänkes, när jag nyss passerade där.

Väl där nöp jag mig i armen, tog mig samman och vände om. men slogs också av just detta. Med hungern långt bortom behovet. 

Det är likadant med musik. Vi lever i ett överflöd av tillgänglig musik, jag har på vinyl och cd och i datorn musik att lyssna på i åratal utan att behöva upprepa mig – och detta i en värld där Spotify och Youtube och diverse andra tjänster ger mig tillgång till mångdubbelt mer. Men ändå samlar jag, letar efter nytt, lägger till i förråden, kompletterar och bygger ut.

Och ja, jag har samlat på fler korsord än jag lär hinna lösa i min livstid. Även om jag mot förmodan sitter där i fåtöljen och grubblar över lodrätt och vågrätt även på andra sidan 90.

Det är naturligtvis någonting annat.
Men det är inte något helt annat.

Det skall jag tänka på nästa gång jag frestas av tanken att se ned på någon som kämpar med sin fetma.