Tiden som inte längre finns.

        "Cecilia stämmer sitt instrument       

         till Guds advent."      

Så närmar sig den tid som inte längre finns.

Kyrkoåret går mot sitt slut med sin dova punkt i Domsöndagen. Och det är meningen att advent skall ta vid.

Advent – ankomstens tid.

Genom ett säreget språkligt sammanträffande knuten till vårt svenska väntan och inte är det så fel, för ankomsten är ju emotsedd, inväntad, efterlängtad. 

Och det vare sig man lever i evangeliernas rus eller bara i en tindrande förväntan på julens glädje.

Men advent finns inte längre.

Den har slukats upp av konsumtionsjulen.  Adventskalendrarna har blivit ”julkalendrar”, adventsstjärnorna ”julstjärnor” som får sitta uppe hela vintern (”det är ju så fint med något som lyser i mörkret” – som om det inte fanns andra lampor!) och granarna plockas in och kläs nån gång runt Nobeldagen lagom för att ha barrat klart till Annandagen, om man nu är så gammaldags så att man har en riktig gran.

Och adventsljusstake är uppenbarligen för många en elektrisk lampa i köksfönstret, inte någonting med fyra levande ljus i.

Nu har jag inget emot att var och en gör som den vill.

Om du vill käka kräftor och jordgubbssemlor på påskafton medan du skålar i bubbel, varsågod.

Det är faktiskt ett fritt land.

Det är bara några saker jag vill be om

För det första.

Försök inte göra gällande att du följer gamla traditioner. Vad du gör är att avvika från ganska nya traditioner.
Det gör du som du vill, men det finns ingen gammal tradition att klä granen tre veckor före jul. Det finns en relativt ny, sådär i hundraårsåldern eller lite mer, att klä den till jul.
Och så vidare

För det andra.

Försök inte hävda att du är tuff och rebellisk som bryter gamla traditioners bojor.
Att göra som 17 andra halvhipstriga bekanta i stället för som ens föräldrar gjorde är inte ett dugg imponerande, jag är ledsen. 

Det är fritt fram att strunta i seder och traditioner, nya och lite äldre.  Att inte bry sig. Men att ”göra uppror” mot dem är bara löjligt. Särskilt om du passerat tonåren. Och att framhålla sin rebelliskhet i sociala medier blir direkt skrattretande.

Du är inte modern och modig då. Du är bara barnslig.

För det tredje

Försök inte skylla dina val på andra.  

Säg inte att ”man måste”. Påstå inte att släkten förväntar sig.

Och säg ABSOLUT inte att barnen vill.

Det är dina val vad du gör av din jul, din adventstid och ditt liv.

Livet är förvisso fullt av kompromisser, överenskommelser, tillmötesgåenden och tillkortakommanden. Men det är du som står för dem.

Och det finns när allt kommer omkring väldigt, väldigt lite man måste.

Om man inte vill.

Så sluta skyll ifrån dig.

________________


(Nb att detta intet har att göra med suckan över att julen blivit sekulariserad. Förvisso är det bra och berikar ens liv att känna till helgernas bakgrund i såväl den kristna traditionen, de hedniska riterna som den "moderna" julens framväxande, Men det är inte det jag talar om. Bara om poängen med att hålla isär saker.)

________________

Citatet överst ur Karlfeldts "Vinterorgel".
Den almanacksmedvetne inser att inlägget borde ha publicerats i går.