Säsongspremiär på Folkoperan med dess omsusade uppsättning
av Traviata. Mer känd för nakenhet och Facebookdebatt än för innehållet,
budskapet och föreställningens inneboende kvalitet.
Låt mig säga det på en gång: Jag begriper inte tanken
(-arna) bakom iscensättningen.
Jag kan inte se att några gestaltningstricks kan ta
berättelsen bortom det mittersta 1800-talets instängda borgarmoral. Enligt min
mening kan historien bara avvinnas tragisk mening om man faktiskt låter den
utspelas där och då den formades.
Det går att begripa protagonisternas agerande och tänkande
utifrån att de är fångar i just den tidens syn, på moral, på klass, på kärlek,
och så vidare.
Alla försök att flytta den i tiden – utan att samtidigt
faktiskt skriva om den i väsentliga delar – kommer att glappa.
Tänker jag.
Självupptagen
En figur som Giorgio Germont blir bara en självupptagen
maktdrummel om man sätter honom i en annan tid, där det får förutsättas att han
ska kunna se andra möjligheter, andra val.
Den tendens till tragisk resning som slutpartiet vill ge
honom är problematisk nog även om man låter honom förbli fånge i sin tids
korsettstrama konventioner. Förd någonstans nära vår tid blir han bara dum och
elak.
Klädd i djellebah blir han dessutom inte trovärdigare.
Tvärtom.
Sak samma med Violetta och hennes nödvändiga uppoffringar och Alfredo och hans heder.
När man dessutom gör hela det omtalade sceneriet på den
swingersglada klubben så distanserat, så stiliserat, så verfremdande, så blir det ännu svårare att begripa.
Och vad de små anime-liknande flickfigurerna som vandrar
runt här och där tillför återstår fortfarande att begripa.
Eller det bara till hälften genomförda spelet med
fascistmundering.
Det tjocka tjär-lika blodet som sipprar från väggarna? Halva sällskapet är svårt skeptiskt, andra halvan likgiltig.
Nej, lämna storyn där den är, låt figurerna vara fångar i
sin tid, och låt oss känna och tänka själva.
För just i sin tid, i dess förutsättningar, så fungerar det
nästan, i alla fall tillräckligt för att identifikation skall kunna uppstå, tankar
korsas och något mer än den sköna musiken klinga inom oss.
Där kan vi känna Violettas vacklan mellan sina olika liv,
lika giltiga och lika verkliga, där kan vi uppleva Alfredos längtan, kärlek,
besvikelse, ånger; och kanske kan vi till och med sätta oss in i Germont den
äldres bekymmer, även om det är svårare.
Musikens klingande
Musikens klingande
Och musikens klingande, ja.
Det är klart att det finns positivhalardrag även i
Traviatan, även om den inte är något av de värsta exemplen.
Folkoperan har föga överraskande gjort så gott man kunnat av
att lyfta fram det musikal-artade i festscenerna, men dessa är ju hur som helst
förbidrivande lättviktspartier mellan dramats bärande delar, som i så stor
utsträckning sker i samspel mellan två personer. Finns det något musikdrama som är så dialogiskt
som La Traviata?
Sopranen Julia Sporsén har fått mycket beröm och det är alltigenom motiverat. Inte bara för sången utan även agerandet som är rakt igenom trovärdigt. Övriga har lite svårare att komma loss ur iscensättningens svårbegripliga tvångströja men Violetta är så central att hon inte låter sig riktigt bindas; och Sporsén är riktigt riktigt bra.
Addio del passato
är i mina öron en av de stora ariorna, och även E strano… håller bra. Jag tycker till och med ”Follie, follie” går an om den levereras dramatiskt och inte som
någon jäkla kuplett.
Alla dessa gör Sporsén strålande.
Även Jesper Säll som Alfredo
gör ett gediget hantverk.
Och det slår faktiskt ganska rejäla gnistor då och då om kärleksparet.
Jeremy Carpenter får rätt mycket applåder för sin Germont,
men jag har som redan antytt så svårt med gestaltningen (och för den delen figuren
som sådan) att inte heller sången talar
till mig.
Exaktheten
Vad som däremot är bättre än jag kan minnas på Folkoperan är
orkesterspelet. Det levereras med en exakthet och precision som inte står
Hovkapellets efter. Som vanligt är det långt från en full symfoniorkester men
det är inget fel på fylligheten där vi sitter.
Kanske bidrar att Verdis musik med alla sina kvaliteter inte
direkt bygger på överraskningar; man får så att säga det man förväntar
sig. Det levereras.
Sedan är det dethär med att applådera demonstrativt
extatiskt och ropa Bravo.
Det må vara hänt. Är det sådan du är så är du sådan.
Men Folkoperan är inte La Scala.
Och om den vore det – då skulle anständighetens konsekvens
kräva att du också buar, visslar och bär dig åt när något inte motsvarar förväntningarna.
Annars lever du inte upp till din roll som kunnig konnässör.
Utan är bara ett störande moment för oss bänkgrannar som är
där för att vi tycker om opera.
Tack för ordet.
Hittar inte några inspelningar från föreställningen utöver den trailer som ligger överst. Ni får hålla till godo med Anna Netrebko ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar