Professorn och lånorden - en diatrib

Har haft den här texten i datorn ett tag, men inte riktigt fått upp den i luften.

Men hysterin kring invigningen av ”Skandinaviens Köpcenter” i Solna påminde mig.

Inte minst Peter Kadhammars artikel i AB häromdagen, som egentligen tog sikte på något annat, men i förbifarten fick med det här med språket (läs den!).

Läste härförleden i Svenskan en språkspalt  om lånord och deras försvenskning.

Budskapet i den är att de lånord som fastnar ganska snart får en försvenskad form i stavning och böjning – dejt och hipstrar är bland de helt uppdaterade exemplen.

Och professorn är inte ett dugg oroad.

Men jag vore ju inte jag om jag inte hakade upp mig på något, helst något lite vid sidan om det givna budskapet.

Något annat

Och det jag vill säga är att det engelska inflytandet och påverkan – villsäga, påverkan och inflytande från ett verkligt eller inbillat USA – knappast i första hand handlar om böjningsformer.

Det handlar om ord, vändningar, uttryckssätt – och attityder.

Det handlar om föreställningen att det som sägs på verklig eller hemmagjord engelska är lite finare, lite smartare, och på något märkligt sätt lite verkligare än det som sägs på svenska (eller vilket annat språk som helst, för den delen, men nu är det ju svenska som är vårt språk).

Man kan tycka att den föreställningen borde vara föråldrad, ungefär lika daterad (sic!) som tanken att det var imponerande att kunna vifta med en mobiltelefon (kommer ni ihåg när det var så?).

Men icke. Den hänger sig kvar.

Syndens näste

Reklamspråket är förstås syndens värsta näste, det är direkt självparodierande för envar med det minsta språköra.

Men det finns lite överallt.

Namn på organisationer och deras verksamhet till exempel.

Det har gett oss det meningslösa och missförståndsfrestande SHL – Swedish Hockey League – lika väl som den fantastiska hybriden ”Bil Sweden”.

Hur fan tänker man när man kallar sin organisation för ”Bil Sweden”???

Och det stoppar inte där.

Ofullständigt

Det finns även en annan tendens som är förbannat störande: de ofullständiga eller obefintliga översättningarna.

Man utgår från en – mer eller mindre – engelskspråkig källa och så använder man alla namn och beteckningar i den, glatt obekymrad om att de varken är svenska eller det språk som talas i berört land.

Detta möter oss inte minst i nyhetstexter, där överflödiga eller direkt felaktiga tillägg av ”City”, ”University” eller ”Newspaper” är legio.

Och det även i välrenommerade publikationer som i andra sammanhang ännu strävar efter att hålla god ordning och lyfta den publicistiska fanan högt. Jag ser det, alltför ofta, i min egen redaktions publiceringar, liksom i den politiskt konservativa stora morgontidning som vi ännu håller i hemmet.

Och naturligtvis inte bara i nyhetstexter, utan även i kringinformation, stöter man på det här självfallet tanklösa förlitandet på att engelska är ”utlandets” språk.

Häromdagen spelades en träningslandskamp mellan Belgien och Italien på ”King Baudouin Stadium i Bryssel” enligt min tv-epg.

(Lustigt nog visste samma källa att den nästan samtidiga matchen mellan Chile och Colombia spelades på  Estadio Nacional Julio Martínez Prádanos i Santiago. Alltså inte ”The Julian Pradanos National Stadium”. Men det är klart, spanska är ju också ett stort språk i USA…
Så långt som till att skriva svenska gick  man dock inte.

Övertygelsen att ”utländska” namn och begrepp skall uttryckas på ”engelska” för att man gör så ”internationellt” gäller inte bara i skrift. Den tillämpas i stor utsträckning i tal också.

Nyss studsade jag till då namnet Prometheus sades på vad som nog var avsett att vara amerikansk engelska – och det gällde då inte något mystiskt projekt i USA utan en antik myt.

Inte en språkfråga

Men i grunden, och det var dit jag ville komma, handlar detta inte så mycket om språk. 

Professorn har rätt i att man kan låna där det passar, och i många fall klarar av att anpassa det till det egna språket, så länge man nu någorlunda behärskar detta.

Men, de här tendenserna handlar i ännu högre grad om allmänbildning, förståelse och kunskaper.

Då kan det ibland bli närmast skrattretande, som på den reklamaffisch som inleder detta inlägg – där det alltså faktiskt betonas att det hela är på svenska… - eller som på vårt duschförhänge där man velat skapa lite fransysk känsla, men inte har koll på att även om Frankrike heter (stavas) likadant på franska som på engelska, så gäller inte detsamma för årets månader. Se bild nedan.

Allt hänger samman med hur kunskaperna i andra främmande språk än engelska sjunker.

Sant, många svenskar talar i dag åtminstone ett annat språk, därför att de har rötter i en region där detta språk talas, men det är sällan dessa kunskaper slår igenom i det offentliga.
Vi fortsätter glatt att använda "engelska" former för arabiska, kurdiska, iranska eller latinamerikanska begrepp och företeelser.

Och vad gäller de europeiska språk som är viktiga för vår gemensamma kultur, som hjälper oss att förstå geografiska begrepp och andra namn, och som många gånger är en nyckel till vårt eget svenska ordförråd, är statusen så låg att man till och med kan kokettera med det.

Det gäller förstås allra mest tyskan, men det är sant också för franskan, italienskan och de nordiska grannspråken; spanska är i någon liten mån ett undantag, enligt ovan, men nog är även den drabbad ibland.

Det ger oss rapportering från Bavarien om Danubefloden , nyhetstelegram från Helsinki och faktarutor om Jutland-slaget.

Och som sagt King Baudouin Stadium.

Lite medvetenhet

Jag begär inte att alla svenskar skall kunna dessa främmande konstiga språk som talas av obildade utlänningar som inte behärskar något internationellt språk.

(Det vore om inte annat att kasta sten i glashus – min spanska är i princip obefintlig (pinsamt när man har en spansktalande svärdotter), min italienska är rudimentär, min skolfranska är i stora sjok bortglömd; tyska talar jag endast på enklare konversationsnivå,och om jag får sluddra över ändelserna lite. Slaviska språk kan jag inte alls, och de utomeuropeiska skall vi inte tala om.)

Men en medvetenhet om att dessa språk finns, och att deras existens påverkar vad saker och ting heter.

På svenska.

Det vore klädsamt.