Kommer att fundera lite över varför jag var så sent igång med det här bloggandet - det dröjde ju ända tills det ivrigt bloggande 00-talet just tagit slut - och kom fram till att det beror på ungefär samma sak som min skepsis inför det innevarande decenniets passion för twittrandet.
Det handlar om den där flocken av kajor som kastar sig från trädtopp till tak till kyrktorn och tillbaka till tak.
Alla de som inte synes bry sig särdeles om vare sig en teknik och vad den kan användas till och uttrycka, eller egentligen om vad de själva eller deras krets uttrycker med den.
Utan där det väsentliga är att finnas med där, att visa att man är på, har fattat, har grepp, att man gör rätt.
Just det där som så återkommande stör mig i så många sociala sammanhang: att synas snarare än att vara.
Framemot det senaste decennieskiftet hade den vågen sköljt över bloggformatet och vidare, och kvar var en massa människor som var mer intresserade av vad de själva - eller de bloggare de följer - berättar, hur det berättas och vart det leder dem.
Man kan om man vill, kalla det en mognad; jag skyggar dock för ordet eftersom det har en moraliserande bismak som jag inte är riktigt ute efter.
(Men - menar du att jag nu själv moraliserar? Då håller jag ändå inte riktigt med. Att uttrycka en etisk eller moralisk uppfattning är inte riktigt det samma som att moralisera, vet du.)
Så - kommer jag då att omfatta även twitter med glädje när den kvittrande klassen har dragit vidare till nästa kyrktorn?
Jag tror inte det. Formatet är för slutet och för efemärt. En kort stickreplik som snabbt slukas av tiden; sådana kan jag leverera muntligt om så önskas.
Jag använder det professionellt, ehuru utan entusiasm. Tror att det lär stanna där.
Om än osvuret alltid sägs vara bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar