Slutord i en debatt om urbanitet

Startar på FB en tråd om urbanitet och brist på den samma i Stockholm, genom att länka upp ett intressant och lite provocerande blogginlägg.
Finner att jag rört vid ett engagerande ämne.

Där - surprise! - inte alla delar min uppfattning.

Hursomhelst står jag fast vid den, att något av civilisationen har nötts bort och riskerar att gå helt förlorat i det offentliga umgänget i min stad.

Det är inte självklart lätt att peka ut orsakerna. Det brukar sällan vara det, i den verklighet vi människor delar.  Men grundtesen att demografiska förändringar spelar roll håller jag fast vid.

Sammanfattningsvis:

Tror jag att allt är böndernas fel? Nej. 

Men att influxet av folk som var tolv när de såg sin första tunnelbana på en skolresa och egentligen avskyr Stockholm och stockholmarna bidrar, det tror jag.

Tror jag att det är den moderna teknikens roll? Nej. 

Men att modern teknik har inneburit en distansering, en avtagande känsla av att andra människor är på riktigt, det tror jag. Och att det är tydligt att många inte kan slita sig nog från den lilla skärmen för att samspela, det är ju rätt uppenbart.

Tror jag att det är den ökande individualismens fel?  

Njaee, men visst är det en delfaktor när den har slagit över i ren egoism, när satsa-på-dig-själv alldeles som man kunde vänta kommit att fortsättas av och-skit-i-andra. ”Nu sitter jag här, kärringen får väl hitta plats nån annanstans”.

Tror jag att det var bättre förr? Nej, inte i allmänhet. 

Men att folk i Stockholm i högre grad såg varandra i ögonen, höll upp dörren och tackade för det, lämnade plats för avstigamde, stod till höger i rulltrappan, väjde ömsesidigt på trottoaren med mera sådant, överhuvudtaget kunde bete sig civiliserat i stadsrummet för några decennier sedan  – det betraktar jag som ett faktum, inte ett ämne för debatt.