För en enda gångs skull inte den där träddungen som dominerar strandlinjen på vägen ut mot Schleimünde, utan ett ensamt träd, längre ut.
I det milda diset som hänger över land och hav och de tunna linjer som skiljer hav och land.
Här där vägarna mötts, de över havet och de över land.
Havsviken vidgar sig en sista gång innanför strandvallen, den rörliga, som öppnat sig och slutit sig igen under seklernas gång och släppt in och ut så många sjöfarande.
De låga ängarna mot havet, de öppna ytorna där vinden spelar, vallarna som byggts för att ge landet kontur.
Och det ensamma trädet därute, i fåglarnas värld.
Mellan oss och skeppen.
Därute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar