En gång i Paris

20 juli.  En minnesdag på flera olika vis och nivåer.
Jag väljer att fästa mig vid ett av de roliga, ett av de privata.

Just i dag för... låt mig se, 41 år sedan, anlände vi till Paris, Bengt S och jag - den första ankomsten till en stad på den allra första tågluffen.

Vi kom till Gare de Nord en solig morgon, dök ned i Metron, köpte varsin carnet, och letade oss till Rue des Ecoles, där jag fått korn på att det fanns hotell med uppnåeliga priser. Fick rum på Familia för 18 Fr natten. Det tyckte vi var aceptabelt även om det enligt tidens franska sätt var en grand lit som blev lite trång för två resande i översta tonårsåldern.

Men vad tusan, vi var där, vi var i Paris, resan hade börjat, världen låg för våra fötter (träskodda...),  solen sken, man kunde ta en förmiddags-Kronenbourg på en bar just nedanför hotellet; vi hade två-tre dagar i Paris, sedan skulle vi möta Maria och Elisabet ute vid kusten, en månad var 30 oändligt långa dagar och hela Europa var vårt.

(Jag tror inte att man skall underskatta vad den Europeiska järnvägsunionen har åstadkommit för Europas integration, för övrigt.)

Sådant kan man minnas i dag, och avstå från annat som är mer dramatiskt eller bara tristare att tänka på.