Enkla ord och svåra - LIX

Stöter plötsligt på begreppet LIX-tal igen och finner att min gamla aversion mot detta inskränkta ingenjörsmässiga sätt att bestämma en texts svårighetsgrad är oförändrat stark.

Det börjar redan med idén: att det går att förvandla frågan om en texts begriplighet till en fråga om räkning.

Men också de parametrar man använder: alla ord över sex bokstäver är svåra – alla ord med högst sex bokstäver är således definitionsmässigt icke-svåra.

 Vrensk, tordön, romber, fidus, brugd, sinus, metop och de där ni vet. 

”Vrenskas” är däremot ett svårt ord, liksom ”åskväder” när man talas LIXiska.

”Kvadrat” är mycket svårare än romber, förstås.

Och även om metop är ett lätt ord, så är dess gamle följeslagare triglyf svårt. Och det kan man ju faktiskt hålla med om. 

Minnesregel: Vartannat fält lätt, vartannat fält svårt.

Och när vi nu ändå är inne på grekiska tempel, så är det i LIXens värld så att jonisk och dorisk stil är lätt, men korintisk är svår; och det är inte för att den är mest utsirad och – ärligt talat – tillkrånglad, utan för att den har fler bokstäver.

Och inte blir det bättre i den digitala samtiden.

Byte är lätt, gigabyte är svårt. Router och batch är rena barnleken jämfört med knepiga saker som tangentbord och bildskärm. (Dator är lätt, datorer är svåra)

Meter är lätt, centimeter är däremot lite knepigt. Kanske för att de är så korta?

Den här texten är tyvärr full av svåra ord. jag har en tendens att använda ord som ”förmiddag”, ”naturligtvis”, ”diskbänk”, ”amerikansk”, ”kaffekanna” och sådana där obegripligheter. 

Vet inte hur man skall undvika dem.

Det börjar redan vid frukosten, när jag äter min välling och löser korsordet i tidningen – notera hur många svåra ord det finns i den meningen…

Och då har vi inte talat om den andra parametern, meningarnas längd.

Här medger jag att det finns en viss logik; om det där med att sätta gränsen för svåra ord vid sex bokstäver är direkt korkat, så har det ändå någon mening att titta på just meningarnas längd. 

Onödigt långa meningar kan förvisso göra en text svår.

Men som endimensionell mätmetod blir det för trubbigt. Det som gör en lättflytande text läsbar är knappast heller ett staplande av korta meningar. Växling, någon sorts rytm, känsla för innehållet – sådant är så mycket viktigare.

Om man nu som många skribenter i dag gör sätter. Punkt. Efter. Varje. Ord. För att markera någonsorts eftertryck, så blir texten plötsligt väldigt lättläst, enligt LIX.

Och om man har en ”svår” text är receptet att slänga in lika slumpvisa punkter. 

Då blir den hastigt och lustigt lätt; LIX hyser inget intresse för syntax.

Men är det inte lite bra, i alla fall?

Att kolla om texten är lätt eller svår?

Nej, faktiskt inte. Ett system som bara bygger på två parametrar, som båda har så uppenbara brister, det leder bara till falsk tro.  

Den som inte kan se om en text är lätt eller (onödigt) svår utan att ställa upp LIX-ekvationer, den bör kanske avstå från att skriva.

Exemplen är många.

LIX är ett barn av 50- och 60- och 70-talens ingenjörstänkande, strukturrationaliseringens slit och släng-epok, och borde ha mönstrats ut för länge sedan, långt innan man gjorde sig av med allt annat från den tiden. Varav man gott kunde behållit ett och annat.

Och ändå återkommer det. Vi hade en chef för inte så länge sedan som ivrigt propagerade för LIX-kontroll som någonsorts universalmedel att förenkla texter. 

När den enda, enkla och svåra, vägen är att se på vad man skrivit och försöka känna hur det fungerar.

För mottagaren. 
Men också för en själv – för en text som inte bottnar i dig själv är alltid en dålig text, vilka LIX-tal den än har.

Dixi et salvavi...