Operasäsongen igång: Det är så vackert med underkastelse

Och så var operasäsongen igång (fast vi tjuvstartade på Drottningholm redan i september)

Första nedslaget i vår abonnemangsserie var Poulencs Karmelitsystrarna som har gått ett tag – premiären var redan för tre år sedan, men förra veckan räknas som nypremiär.

Det märktes dock att det inte var en så het föreställning, det var långt ifrån fullsatt.

Det var härligt att låta sig genomströmmas, genomträngas av musik igen.
Kroppen sjunger när man lämnar salongen; särskilt andra akten har mycket fint, ehuru detta inte är någon aria-opera.

Däremot låter såväl pjäsen i sig som denna uppsättning diskuteras.

Musiken är som sagt vacker, det är ”modernt” utan den 1900-talsmodernistiska lusten att lämna lyssnaren utanför.

Allra finast är nog de ”liturgiska” partierna, där Poulenc varierar det sakrala som upptar så mycket av hans verk. Men det finns mycket annat bra också.

Första aktens många recitativa samtal kan dock denne lyssnare uppleva som en smula sega.

Men som sopranälskare kan jag å andra sidan glädjas åt hur kvinnorollerna dominerar helt.
Det är tilltalande.

Hovkapellet som vanligt klanderfritt, men det kändes ibland en smula torrt på ett sätt som jag inte kan förklara. Kanske är det Poulenc lika mycket som Söndergård.

Men så är det pjäsen, handlingen, berättelsen.

Visst är det en tragedi att människor halshuggs, antingen det sker i framstegets namn eller i en hämnande guds.

Men här finns så många hopflätade lager av dödsdrift, frihetslängtan, martyrdrömmar, tolkningsföreträden, alternativa möjligheter, att sammanhangen blir liksom blurriga.

Och att offra sig är inte samma sak som att bli offrad.

Särskilt inte när det görs för abstrakta metafysiska idéer, som ”Guds närvaro i Frankrike”.

Den som söker martyrskapet söker också något annat

Här finns intressanta problematiseringar, som i dragkampen mellan priorinnan och den martyrlängtande (och välsjungna!) Moder Maria, eller i mötet mellan Biktfadern och dramats bärande gestalt Blanche, men de förs aldrig riktigt vidare mot vägs ände.

I stället vilar gudstron, och med den underkastelsens lydnad, som ensorts tillvarons självklarhet igenom hela dramat.

Sådant kan störa en mer sekulär nutida betraktare.

Över huvud taget är längtan efter underkastelse och ”befrielse” genom ren nåd lite problematiskt för en sådan.

På det mer dramaturgiska planet tyngs stycket av att hela första akten egentligen saknar särskilt mycket yttre handling.

Det blir svårt att upprätthålla spänningen i vad som i grunden är en rad – ofta tämligen filosofiska – dialoger.

Undantaget är den äldre priorinnans dödskamp, där också tvivlet och dödsångesten får en plats. Fast det slutar också här med att nitet och dödslängtan segrar.

(Varför den svaga, döende priorinnan skall ranta runt i rummet som hon gör är också svårförståeligt, men det ligger på föreställningen, inte pjäsen).

Jag har även svårt för den uttalat antirevolutionära grundtonen; våra sympatier skall så uppenbart ligga helt på aristokraternas och kyrkofolkets sida.
De är omtänksamma och tänkande, medan revolutionsmännen (och –kvinnorna!) är plumpa, känslolösa, endimensionella, hatiska, plundringsbenägna, så uppenbart oförstående inför livets högre värden.
Det är en grov och oempatisk materialism som står mot nunnornas värdiga kamp.

Oförklarad och oförklarlig, som alla sagors ondska.

Hur tragisk Compiègne-nunnornas historia än var lämnar det oss i sticket när det gäller att förstå.

Men vackert är det, förstås.
Välsjunget rakt igenom, tung insats av Elin Rombo som Blanche, fint av Susann Vegh som Moder Maria som sagt, alltid kompetent av Lena Nordin som den nya priorinnan.

Jag har dock några invändningar mot själva uppsättningen.

Den viktigaste är det avslutande partiets ”för-burkning” av nunnorna. Skall det förstås som att mördade nunnor och kvinnor som väljer slöjan är martyrer av samma sort?

Vad är då det gemensamma? Är det trosnit eller utanförskap?  Vilken roll spelar det om slöjan eller nunnedoket är påtvingat eller frivilligt? Om vi som betraktare tror på en styrande och dömande gud, vars krav på kvinnors kläder bäst uttolkas av manliga präster, eller om vi inte gör det?

Eller är det bara att de symboliserar ”utsatta grupper” lite så där i allmänhet? Alla som är förföljda och förtryckta?

Då blir det svartvita enligt ovan än mer problematiskt.

Nunnornas historia är stark som den är. Nutidsparalleller riskerar alltid att leda vilse.

Ett tydligt exempel på detta är den ”Jimmie Åkesson”-figur som smyger in med en blond följeslagerska och får en handväska av Växjömodell i huvudet.

Antagligen vill regissören ha oss att förstå att behandlingen av unga muslimska kvinnor i dag, i allmänhet och särskilt av och genom populisthögern, liknar den som revolutionsterrorn utsatte nunnorna från Compiègne för.

Antagligen. Men det faller bara platt och störande.

Mer övergripande så tröttnar man snart på nunnornas eviga viftande med händerna över huvudet, En stillsammare koreografi skulle knyta mer an till klosterstämningen och associera mindre till malplacerade överåriga på rave.

Om priorinnans rastlösa rörlighet är talat ovan

Mer fascinerande än egentligen störande är hur italiensk flera sångares franska låter.

Som helhet alltså en ganska trasslig tråd, men med ganska mycket väldigt vacker musik, alldeles särskilt i andra akten.

Och om man blundar lite i finalen blir det den höjdpunkt som meningen är att den skall vara.

Härligt att säsongen är igång, alltså.

Även om jag ser ut att missa nästa abonnemangspunkt, Butterfly, på grund av jobb.